|
I tidernas morgon innan jorden blev till fanns Nifelheim, dimvärlden, och mot söder Muspelheim, det ljusa flammande himlaområdet. Mellan dessa två världar låg det tomma svalget, Ginnungagap. Mitt i Nefelheim ligger den källa som kallas Hvergelmer. Då de älvar som strömmar från den mot söder, Elivågor, hade kommit tillräckligt långt stelnade de och blev till is. Isen blev högre och täcktes med rimfrost så att hela den norra delen av Ginnungagap blev fylld med snö och is och fukt och kyla. Men i den södra delen flög gnistor och glöd från Muspelheim. Mitt i Ginnungagap blev luften mild och stilla, och då rimfrosten mötte värmen och smälte och droppade ner, uppstod där en människoliknande varelse, en jätte som heter Ymer. När Ymer låg och sov började han svettas och då växte det fram en manlig och en kvinnlig varelse under hans vänstra arm och mellan hans ben en son. De var de första av rimtusarnas. Där rimfrosten smälte uppstod även en ko, Audhumbla, som Ymer fick sin näring ifrån de fyra mjölkfloder som strömmade ner från kons juver. Audhumbla slickade de salta rimfrosttäckta stenarna och första dagen kom det människohår fram, andra dagen kom huvudet fram och den tredje dagen var hela mannen framme. Han hette Bure och var både stor och vacker. Han fick en son som hette Bur. Han gifte sig med Bestla, dottern till jätten Böltorn. De fick tre söner som är asarna Oden, Vile och Ve.
Oden, Vile och Ve dräpte Ymer och blodet som rann ur honom drunknade alla rimtursätter i (förutom Berelmer och hans hustru. Från dem kom de nya rimfrostätterna). De förde honom sedan ut till Ginungagapets mitt där de skapade jorden av honom. Hans blod blev havet, köttet fastlandet, knotor klippor, tänderna och de krossade benskärvorna blev sten och grus. Men hans hjärnskål tog de och skapade himlen av. Den har fyra hörn och under varje satte de en dvärg: Öster, Väster, Norr och Söder. Sedan tog de glöd och gnistor från Muspelheim och satte dem högt och lågt på himlen. En del fick fasta platser och andra fick röra sig fritt under de baner som tilldelats dem. Hjärnan kastade gudarna upp i luften och skapade den tunga hotande molnen.
Men en man som hette Mundilfare hade två barn så stårlandevackra att han kallade sonen Måne och dottern Sol. Men några gudar blev arga på detta högmod och satte dem på himlen, där Sol styr vagnen åt den riktiga solen, och Måne styra månens gång och råder över ny och nedan. Jätten Narve hade en dotter som heter Natt, svarthårig och mörkhyad. Hon var gift flera gånger, men sist med Delling som var av asarnas ätt. Deras son vara Dag, ljushårig och skinande som sin far. Natt och Dag fick häst och vagn och blev satta på himlen för att dynet runt köra runt jorden. Natt kör först med Rimfaxe, hästen med rimfrost i manen. Daggen som faller varje morgon på jorden är skumdropparna från betslet. Skinfaxe med den strålande manen som lyser över luft och jord är Dags häst. De springer snabbt över himlen för att en jättekvinna långt i öster föder jättar i vargskepnad, och en av dem är Sköll som springer efter solen och vill sluka den. Och en annan varg, Hate springer efter månen. Först från denna tid skilde man mellan dygnets timmar och räknade dagar och år
Jorden som de skapat är rund och runt omkring den ligger det djupa havet. Vid kusten bor jättarna i Jotunheim, där också borgen Utgård ligger. Ytterst mot norr, vid himlens rand, sitter den jätte som heter Hräsvelg, likslukaren. Han har örnens skepnad och genom hans vingslag far vinden ut över världen, detta underliga väsen, osynligt men så starkt att den sätter det stora havet i rörelse och elden att flamma.
Oden, Vile och Ve gick en promenad längst stranden och fann två träd. Av dem skapade de två männsikor, som Oden gav anda och liv, Vile förstånd och rörelse och Ve gav dem kläder, och kallade mannen Ask och kvinnan Embla. Inne i landet byggde gudarna av Ymers ögonfransar ett värn kring människornas värld för att skydda dem mot jättar. Denna borg heter Midgård. Men mitt i världen byggde de sig en borg som heter Asgård där gudarnas boning och helgedom står. Och från himlen till jorden byggde de bron Brifrost, den skälvande vägen. Människorna kan se dess strålande färger och kallar dem den regnbågen. Det röda man ser i den är flammande eld som hindrar bergjättarna från att storma upp i himlen. Då gudarna bosatt sig i Asgård kom de att tänka på att det kommit mask i Ymers kött. Dem gav de männsikoskepnad och människoförstånd och de blev dvärgar som bor i jorden och stenarna.
Det finns många helgedomar i Asgård och Midgård, men den heligaste av alla är asken Yggdrasil, det största av alla träd. Grenarna breder ut sig över hela världen och når upp till himlen. Trädet växer tack vare tre djupa rötter. En går under Asgård, den andra under Jotunheim och den tredje roten sträcker sig över dödsriket i Nifelheim. Under varje rot porlar en källa, Hvergelmer ligger under den som går till rimtursarna. I Jotumheim ligger Mimers brunn, fylld med visdom och kunskap. Under den tredje roten som når till himlen (Asgård) ligger den mycket heliga källa som heter Urds brunn och vid den samlas gudarna varje dag för att skipa lag. Där bor också Urd, Verdandi och Skuld, forntidens, nutidens och framtidens gudinnor, de tre nornorna som råder över människornas öden. När ett barn föds bestämmer nornorna livets goda eller onda åt det. Men Nornorna tar varje dag vattnet med den vita gyttjan ur Urds brunn och öser det över trädet med det så att inte det inte skall dö. Det är mycket som försöker förstöra trädet. Fyra hjortar springer runt om askens grenar och biter av de unga skotten och draken Nidhögg gnager på dess rot. I askens topp sitter en örn som vet många ting, och mellan hans ögon en hök som heter Vedrfolner, den som är blekt av vinden och väder. Upp och ned längst trädets stam kilar ekorren Ratatosk, och förmedlar avundsord mellan örnen och Nidhögg. Men evigt grön står asken Yggdrasil över Urds källa.Och daggen som faller från bladen heter Honungsdagg och av den lever bina. |
Fornnordiskt Gudar Gudinnor Dvärgar Djur Platser Föremål