This text is written on swedish, therefore people with problems
understanding swedish shouldn't bother reading this text!

Detta är en berättelse om en djupt förvånad man, en man som utåt sett
ser ut som vilken medelålders man som helst, men när man väl lärt känna
honom... Då vet man, att han är...

DR GEORG GRIPKLO!

En realtidssaga av KIDney/SGR

Kapitel I - Den långa väntan.

Permesanost, det stank ost lång väg. Han började bekymra sig för att
grannarna skulle känna doften, men han var för uttråkad för att verkligen
bry sig. Ett skålpund räkor och två skålpund rädisor (radishes).
Georg kliade sig i skrevet och matade ut en lång rad siffror från sin
nyinköpta Pentium Pro på tvåhundrafemtio megahertz. Han vågade dock inte
använda dem till det ändamål det var tänkt att dom skulle användas till.
Telefonen ringde, en signal, en till, ännu en signal. Georg stod som
förlamad, tänk om det var dem? Skulle han våga svara. Ännu en signal.
Han lyfte luren... Tystnad!

- Dr Gripklo.
- Ehum, ja... Det är jag.
- Jaha, vilken tur, jag trode det var dem.
- Nej, det är bara jag.
- Vilken tur, har du fått reda på någonting?
- Nej, ingenting av nytta. Och du?
- Ja, här är siffrorna du behövde: 881771010.201107.
- Tackar, nu måste jag sluta, ifall dom spårar samtalet.
- Ja, vi hörs vid nästa avtalade tid, okej?
- Ja, adjö.
- Adjö.

Det var dags för ännu en måltid, han började laga maten som den var.
Han tillrede rädisorna först och lät dem koka medans han lagade till
räkorna. Klockan slog elva bara några sekunder efter det att rädisorna
blivit klara. Han slog sig ner vid köksbordet och började inta maten,
oralt. Han kände en lättnad, blodet svalnade och synen klarnade. Harmoni.
Efter han ätit slog han sig ner i den sköna skinnsoffan och lade fötterna
på bordet, tog fram fjärrkontrollen från skåpet brevid soffan och slog
på tv:n. Nyheterna, vädret, sen somnade han.

Kapitel II - En roterande välsignelse.

Han vaknade upp i på ett hotellrum, vart är jag? Undrade han.
En främmande man stod med en enorm morot i ena handen och en slang i den
andra. Georg skakade på huvudet, kliade sig i ögonen, tittade upp.
Såg hur mannen förvandlades till en enorm morot, för att sedan sakta gå
upp i rök. Han blundade några sekunder, försökte förstå vad som pågick,
men utan resultat. Han öppnade ögonen och såg ett stort grönt fält, mitt
på fältet sprang små hundar omkring och nosade på hundratals lik, Georg
kände sig hotad, kände hur det kröp i skinnet på honom, paniken växte inom
honom, mer, mer, mer och mer. Han skrek!
Han vaknade upp med ett ryck, han satte sig upp på sängen, såg den bekanta
omgivningen och blev genast lugnare. Tittade på klockan på videon med en
något suddig syn. Kvart i nio, han hade sovit i nästan nio timmar, men
ändå så kända han sig trött, så otroligt trött.
Han gick upp ur sängen gick in på toaletten, duschade, borstade tänderna
och kammade sig. Gick tillbaka till sovrummet och klädde på sig.
Ett skrik från gatan utanför fick honom att rycka till. Inte själva
skriket i sig, utan vad personen skrek, morot. Morot? MOROT?
Han undrade varför han blev så berörd av just det ordet. Han tänkte och
tänkte. Tillslut kom han på det, mannen i drömmen, mannen med en morot.
Vad är det som händer med mig, undrade han, håller jag på att bli galen?

Kapitel III - Förbjuden kofta.

Efter lång väntan i ett badrum med en IKEA katalog i sin famn tog han mod
till sig och gick förväntansfullt ut i vardagsrummet, hans vredesutbrott
hade gått över, nu var han i säkerhet igen. Om han nu kunde vara i säkerhet
med dom där typerna efter sig. Han drog för gardinerna, det började bli
sent. Den gulröda solen började sakta dra sig ned mot horisonten.
Han gick fram till brudgummen och frågade, är det dags nu, ska vi leta?
Brudgummen svarade med en mullrande och grov röst: Ja, tiden är inne!
De båda männen, brudgummen och Dr. Gripklo gick åt skilda vägar, de visste
båda två vad som skulle ske, brudgummen skulle leta på bottenvåningen och
Georg skulle leta på övervåningen och vinden.
Frågorna var många men svaren var få. Vem skulle hitta den först?
Vad skulle hända om ingen av dom fann den? Tänk om den låg i källaren.
Georg tog ett djupt andetag och började gå uppför trapporna, ett steg i
taget. Han stannade för att se sig om, han tyckte att någon förföljde
honom, han förstod att det bara var inbillning, men ändå var han tvungen
att vända sig om för att vara på den säkra sidan. Han vände sig.
Ingenting! Det var ju oväntat, tänkte han, och fortsatt uppför trappan.
Strax efter han börjat gå kändes det igen som någon förföljde honom.
Han vände sig på nytt om, såg inget. Men just som han skulle fortsätta
gå så såg han ett skimmer, ett svagt flytande skimmer i alla regnbågens
färger, och han förstod att hemligheten inte var så enkel som han hade
trott.

Kapitel IV - Kjoltyg och läsk.

Georg kände sig förvirrad, till och med förtvivlad när han utforskade det
skimmer som sakta skiftade mellan alla tänkbara färger. Det luktade nästan
som glögg. "Glögg?" sade han utan att tänka efter. "Ja" sade en röst i hans
huvud. Georg greps av panik, han sprang iväg för att hämta Brudgummen, Lars.
Han sprang ner för trappan, genom köket, ut i hallen och bort mot ytterdörren.
Där stod Lars och smekte en plastlåda. Georg stannade upp, andades ut och
förklarade vad som hade hänt. Lars såg på honom med en föraktfull blick och
sade "driver du med mig eller har du tömt medicinskåpet nu igen?".
Georg blev synligt sårad av vad brudgummen hade sagt och började gråta.
Smärta! Georg vaknade upp med en enorm smärta i sitt bakhuvud. Han kunde
knappt ställa sig upp, benen vek sig nästan när han försökte. Brudgummen
var borta. Georg började fundera på om han hade funnit det dom sökte och
att Lars hade blivit så girig att han slagit ner Georg för att få njuta av
kunskapen och makten själv, utan att behöva dela den med någon. Antagligen
så var det så. Han tänkte på vilken mening livet hade fått när Lars först
hade berättat om det hus som Georg bodde i. Lars hade berättat att en av
Georgs förfäder hade uppfunnit en maskin som duplicerade andra människors
hjärnkapacitet och förde in den i en annan människas hjärna. Tillslut hade
Georgs gamle släkting blivit så mäktig att han kunde förvandla sig till ett
moln av ren kunskap och makt. När han var detta moln av kraft så var
ingenting omöjligt. Denna kraft drev nu omkring i det enorma hus som Georg
nu levde i, som han ärvt av sina föräldrar för några år sedan. Lars hade
också berättat att den som hittade detta moln och rörde vid det skulle
överta molnets krafter och själv kunna göra alla de saker som Georgs gamle
släkting Rudolf von Stilth haft möjligheten att göra. När Lars insåg att han
kanske inte skulle få dessa krafter började han gråta av förtvivlan.
Efter en stund gick han snyftande bort mot trappan och såg en hög av aska på
trappstegen i närheten av den plats där han hittat molnet. Han sade högt
och tydligt "Har du dödat honom? Är det Lars aska som ligger här?" utan att
egentligen förvänta sig något svar. Men ett svar fick han. Samma röst som
hade talat till honom den gång han såg molnet första gången sade "Han var
inte en man i vår släkt, han hade ingen rätt att ärva den kraft som jag
besitter, den kraft som kommer bli din om du rör vid detta moln". Ännu en
gång så dök molnet fram ur ingenstans. "Kom, rör vid mig!" sade rösten.
Georg tvekade, tänk om han skulle bli förvandlad till aska som hans vän
brudgummen Lars hade blivit? Han frågade "Hur vet jag du inte förvandlar mig
till aska såsom du gjort med min vän och kollega?". Rösten svarade "Svaret
är enkelt, du är Dr Georg Gripklo. Ditt hjärta är rent och ärligt ty du är
min släkting. Du kan inte missbruka den kraft som jag kan ge dig. Du kommer
att använda den till att hjälpa människosläktet, så som även jag gjorde.
Därför är det självklart att du skall ärva den kraft jag besitter, och nu
när jag funnit en person som är tillräckligt god som kan ta över kraften
så kan jag äntligen få den slutliga vilan." Molnets ljusstyrka ökades och
ett kraftigt vitt sken uppenbarades. "Rör vid mig!" sade Rudolf, hans gamle
släkting.

Kapitel V - Smöret löser upp sig.

Georg tog mod till sig och rörde vid molnet. Han kände hur hans kropp
förenade sig med de krafter hans gamle släkting hade besuttit i så många
år. Allting kändes plötsligt så självklart för honom, han förstod genast
allting. Svaren på saker han alltid undrat över förr var nu lika uppenbara
och självklara som prästen i kyrkan. Georg kände sig fri och lycklig.
Han ville hjälpa alla fattiga människor, alla de som har det svårt och de
som ingen förstår sig på. Han visste att han besatt en makt som ingen annan
på jorden hade, men ändå så kände han sig lika normal som vem som helst.
Plötsligt hörde han Rudolfs nu välbekanta röst säga "Tack, nu kan jag
äntligen vila i frid!". Georg gav sig genast ut för att hjälpa de som
behövde hans hjälp. Han förvandlade sig till ett moln av skimrande ljus
och försvann sedan ut ur sitt hus, för att göra nytta, för en gångs skull!

Slut.