|
Berättat för - och nedtecknat av - Jonas Karlsson
När startade du Mörbyligan?
Mörbyligan härstammar från garagebandet Chilly Chimes (1974), som i sin tur hade sina rötter i mina tidigare grupper: Loud, East West, Island Sect, King-Bees, High Society Jazz Band och Mr Acker Bylund and his Firecrackers.
Chilly Chimes/Mörbyligans originalmedlemmar var - vid sidan av mig - Anders Ström, Åke "Ugglan" Magnusson och Christian Agdur.
När Chilly Chimes bytte namn till Mörbyligan, ingick följande medlemmar: Åke Bylund, Annika Krok, Anders Ström, Johan Krok och Mari Lindstedt.
Så småningom tillkom Sussie Fragell på orgel och gitarristen "Åke "Ugglan" Magnusson återvände.
Basgitarristen Anders Ström gjorde ett kort uppehåll för värnplikten, men återkom till inspelningen av "003", och spelade därefter med Mörbyligan och Åke Bylund Band i ytterligare fem år.
Vi sålde många skivor och låg både länge och högt på olika listor runt om i landet. På svensktoppen hamnade vi dock inte förrän några år senare. Sveriges Radio vägrade nämligen befatta sig med vår "super-hit" ENSAMMA SUSSIE, med motiveringen att den innehöll "fula" ord.
Även uppföljaren LILLA SUSSIE ÄR DÖD blev försedd med en varningstext. En natt råkade man spela den i alla fall - och skyndade sig att be om ursäkt efteråt. Lokalradiostationerna däremot spelade den däremot dygnet runt.
Lilla Sussie är död
Hon pumpade luft Ur "LILLA SUSSIE ÄR DÖD" av Åke Bylund
Framgångarna fortsatte och vi kom bland annat tvåa i Aftonbladets Rockbjörnen 1979. Några få poäng efter Ulf Lundell - fast före ABBA. Mörbyligan är också den grupp som legat längst på Expressens topplista. Gruppens sammansättning var dynamisk. Det skapade en enorm spännvidd, men naturligtvis också inre spänningar. Så småningom bildades en ny version av Mörbyligan. Ja, det stämmer. Det är ingen hemlighet att skivbolaget Mistlurs representant och jag inte kom överens. Jag hade svårt att tåla honom sedan han i smyg försökt övertala några av gruppens medlemmar att utesluta mig och fortsätta med honom som manager. Han var onekligen både duglig och driftig, men efter hans agerande kände jag av naturliga skäl aldrig någon större sympati för Mistlur. Jag såg därför min chans att byta bolag, när dåvarande bossen för Sonet, Christer Lundblad, tidig sångare i mitt och Per Alpnes sextiotalsband East West, gav oss ett strålande anbud. Christer var redan som ung en briljant affärsman, och den förste i Sverige som öppnade en butik där man kunde köpa och sälja begagnade skivor - Wasa Skivbörs.
Det fanns många populära band i Danderyd vid den här tiden. Ja, det gjorde det, men populärast var nog Leffe Carlssons (Sveriges Rockprins) band - Cheers. Tjejerna var som galna i dem. Särskilt i Leffe och gitarristen Svenne Larsson. Cheers var hårda konkurrenter till East West. Vi var dock inte värre "fiender" än att jag då och då ryckte in som trummis med dem. Bland annat under en minnesvärd vecka i Sälen 1967, då vi - inte minst - lärde känna Leena Skoog. Svenne Larsson blev så småningom medlem av East-West, och medverkar på vår andra single DOCTOR BROWN. Första singlen med East West (Åke Bylund, Per Alpne, Christer Lundblad och Mats Larsson) hade som A-sida MR SOUL. På B-sidan lade vi en av Perres instrumentala kompositioner - H-MOLL BLUES. På grund av en viss språkförbistring var den - säger ryktet - länge gayrörelsens speciella favoritlåt. Mitt favoritband kom från Enebyberg och hette Daxter James Group. Deras basist, Bengt Björn, blev senare även han medlem av East West. Ibland stöter jag ihop med Daxter James gamle trummis. Vi handlar i samma butik. Två grånade gentlemen som utbyter artigheter. Men ligan bytte aldrig från Mistlur till Sonet? Nej, de flesta ville stanna på Mistlur, och även om vi fortsatte ytterligare en tid tillsammans, så var det där gamla Mörbyligan började spricka. När vi slutligen gick skilda vägar, så höll inte Mistlur sitt löfte till dem som röstat för att stanna, och av utlovade inspelningar blev intet. Mistlur blockerade all utgivning av Mörbyligans musik i många år, tills jag efter överläggningar med MNW (som så småningom köpte upp Mistlur) fick vår numera så populära samlings-CD utgiven. Nya Mörbyligan - Åke Bylund Band - lyckades dock bra. Vår inspelning ICH LIEBE DICH blev vald till "årets single" i Aftonbladet. Till bandet hade nu slutit sig den unika sångerskan Karin Andréasson och min gamle vapendragare Per Alpne (East-West). Resten av gruppen bestod - förutom undertecknad - av samma tappra garde som alltid - det vill säga Åke "Ugglan" Magnusson och Anders "Strumpan" Ström. Vi gjorde flera inspelningar, på vilka bland annat Mari medverkade som körsångerka. De flesta av dem har dock fallit i gömska eller ligger helt enkelt outgivna hos olika bolag. Några cirkulerar under andra namn och etiketter. Onekligen en guldgruva för inbitna samlare att forska efter. Många medlemmar kom och gick under dessa år. Mörbyligan sista medlemmar blev bröderna Tomas Stendius (trummor) och Roger Jonsson (basgitarr). Det var synnerligen kompetenta musiker, kraftfulla personligheter och pålitliga kamrater, och tillsammans blev vi ett mycket "tight" rockband fyllt av humor och värme. Jag trivdes. Vi hade återvänt till våra rötter. Tillbaka till Chilly Chimes. Vi turnerade med denna sättning till dess att min diabetes drastiskt förvärrades, och jag fick svårt att gå eftersom känseln i fötterna försvann. Som grädde på moset drabbades jag av en hörselskada, som gjorde att jag under en följd av år inte kunde lyssna till musik. Jag hade dygnet runt en sinnessjukt vrålande turbinmotor i örat, och minsta utifrån kommande ljud orsakade samma vidriga smärta, som när tandläkaren sätter nålen i tandnerven vid en rotfyllning. Tyvärr hade överläkaren vid hörselcentralen på Danderyds Sjukhus aldrig hört talas om denna åkomma och behandlade mig därför som vore jag mindre vetande, och trots att jag påpekade att till och med skramlet från en nyckelknippa framkallade en isande smärta, illamående och kallsvett, så valde han att testa min extrema ljudkänslighet på samma sätt som när man provar ut hörapparater för dem som har svag hörsel - det vill säga med ljud. Sköterskan satte på mig ett par hörlurar. Jag hann uppfatta ett svagt pip. Sedan exploderade huvudet av smärta. När jag kvicknade till skakade jag i hela kroppen. Hjärtat rusade och kallsvetten rann. Istället för att be om ursäkt, sa sköterskan irriterat: "Oj, jag trodde en gammal rockmusiker som du tålde mer än så här...". Jag fick faktiskt känslan av att både hon och överläkaren på något sätt ogillade mig eftersom jag var rockmusiker, och att jag nu - helt följdriktigt - fått känna på "Guds straff". Genom en tidningsartikel fick jag kontakt med en professor på Sahlgrenska i Göteborg. Jag har ingen aning om ifall han var satanist eller inte, men i vilket fall som helt kände han - till skillnad från överläkaren på Danderyds Sjukhus - mycket väl till denna relativt nya typ av hörselskada, vars offer till största delen skördades bland discoungdomar och rockmusiker. Professorn berättade att en del ungdomar kunde bli så ångestfyllda och desperata av denna extremt smärtsamma ljudöverkänslighet att de måste sövas ned.
Hur ser du på gårdagens musikrörelse idag? Det bästa med den här tiden var den härliga och vildvuxna gemenskap som rådde mellan banden. Denna naturliga harmoni fick naturligtvis inte vara ifred för "renläriga" besserwissrar. När musikrörelsen växte, så ville fler och fler - som från början varit negativa till denna "anarki" - vara med och skörda frukterna av bandens framgångar och arbete. De ville - som man så typiskt motsägelsefullt sade - sätta rörelsen under "demokratisk kontroll". Detta innebar slutet på oskuldsfullheten och glädjen, och i förlängningen också på musikrörelsen. Vad tycker du om journalister? Västvärlden i allmänhet - och Sverige i synnerhet - har en tvångsmässig ovana att placera människor i fack. En människa som inte går att stoppa i ett fack måste det vara något skumt med. Man kan nämligen inte vara både diktare och rörmokare. Det krävs att man skall vara antingen eller - inte både ock. Analytikern Carl Gustav Jung har skrivit mycket roande och träffsäkert om detta fenomen. En del journalister har tillskrivit mig politiska sympatier och åsikter som jag inte har - ibland för att det har passat deras politiska syften, ibland för att de har ogillat mig personligen, ibland för att deras ideologiska skolning varit så undermålig att de inte begripit någonting överhuvudtaget. Mörbyligan har under sin existens bestått av ett tjugotal medlemmar, och har aldrig varit någon politiskt homogen grupp. Politiska ungdomsförbund i alla kulörer, journalister och olika, mer eller mindre, exklusiva minoriteter svärmade runt Mörbyligan. Mörbyligan var någonting nytt och spännande, och alla ville göra oss till "sitt" band och få oss förknippade med just deras "sak". När sedan deras önsketänkande inte visade sig stämma med verkligheten blev en del av dem otroligt sura och hämndlystna. Andra blev våra vänner för livet. Hursomhelst, de surmagade journalisternas massiva kampanjer mot Mörbyligan hade bland annat till följd att vi - trots våra enorma framgångar och den inverkan vi faktiskt hade på den samtida popmusiken i Sverige - inte fick vara med i Bonniers rock- och poplexikon. Det är ingen överdrift att påstå att massmedia - och kanske främst kvällspressen - har stor del i samhällets sociala utarmning och accelererande våldsspiral. Massmedia tummar alltmer på gränserna för normal anständighet, och reportagen blir allt kladdigare, äckligare och hänsynslösare. Det sorgliga är att så många människor läser tidningar, ser på TV och lyssnar på radio, i tron att de erhåller en objektiv sanning. Om man gör sig mödan att ta reda på vem som äger tidningen och/eller kanalen, så får man också veta vems ärenden journalisten går - och journalisten biter inte gärna den hand som föder honom/henne. Allting handlar naturligtvis om att de redan rika skall bli rikare.
Det sägs att du gick från "vänster" till "höger" i politiken? Min ideologiska grundsyn är - till skillnad från många andras - densamma idag som för fyrtio år sedan. De flesta människor är politiskt ointresserade, och slukar - utan att reflekterera - de ekonomiska makthavarnas propaganda med hull och hår. De hjärntvättas via massmedia till att uppfatta tingen som statiska, ensidigt svarta eller vita, goda eller onda. Givetvis i enlighet med de subjektiva normer som för tillfället råder i samhället. Jag är varken "höger" eller "vänster". Jag är både ock och intetdera. Jag ÄR. Allt beror på tiden och platsen vilken åsikt jag väljer att ge mitt stöd. Jag föredrar att se till HELHETEN istället för att gynna ensidig, plutokratisk blockpolitik. Men du har - och har haft - en del politiskt icke "rumsrena" personer bland dina vänner.
Jag förstår att du i första hand syftar på Per Engdahl. Jag kan bara säga att jag är oerhört stolt över vår vänskap. Om bara en handfull av dagens beslutsfattare haft bråkdelen av Per Engdahls intelligens, humor och inre resning, så skulle mycket varit annorlunda.
Andra personer av stor betydelse har varit arbetarförfattarna Wilhelm Moberg och Ivar-Lo Johansson. Wilhelm Mobergs omdöme om ligans musik var för övrigt kort och kärnfullt: "Det var det värsta oljud jag hört i hela mitt liv!" Jag tar mig friheten att bedöma människor efter deras inre egenskaper - inte deras politiska tillhörighet. Dessutom har jag för vana att gå till själva källan när jag vill veta mer om någonting.
Ja, jag har träffat socialister, anarkister och fascister
Jag har tränat med japaner, svarta män och peruaner, Ur "SVENSKA BLÅBÄR" av Åke Bylund Ni var den första rockgruppen i Sverige som gav ut en LP inspirerad av den nordiska gudasagan? Nej, vi var inte först. Pugh Rogefeldt slog oss på mållinjen med sin suveräna "Hammarhjärta". Sedan kom ingenting, sedan kom ingenting, och sedan gjorde plötsligt Ultima Thule dundersuccé. Då vaknade journalisten Anna-Lena Lodenius. Hon insåg snabbt att det fanns pengar att tjäna, och plötsligt blev vi alla "nazister". Ack ja. Hur denna kvinna oemotsagd har fått saluföra sina fantasier och halvsanningar år efter år i massmedia, visar hur rädda alla "goda" människor är för att själva hamna i onåd. "Kejsarens nya kläder" i verkligheten. Än mer obegripligt är det kanske att denna "journalist" står ut med att se sig själv i spegeln, och veta att hon - på grund av sin okunnighet, girighet och behov av "att vara någon" - till stora delar orsakat och underblåst dagens fiendeskap mellan olika ungdomsgrupper.
Mitt skepp har börjat sjunka
Många vet hela sanningen
Ur "SLUMRANDE RÅTTOR" av Åke Bylund
Vi gjorde faktiskt bara en LP baserad på det nordiska gudatemat - "1084". Titeln syftar på det år - som enligt legenden - vår gamla gudatro - i ett hav av blod - krossades av kristendomen.
Så förtäljes i Våra Fäders Gudasaga
Ur "DEN MÄKTIGE TOR" av Åke Bylund Hur var det att komma från skärgården till Danderyd? När vi flyttade in, var Danderyd en trivsam, lantlig idyll. En köping, oberoende av den rika grannen Djursholms stad. Vi trängdes i en liten etta, och för att få oss ett dopp om somrarna, brukade min mor, med mig på pakethållaren, cykla runt till närliggande badplatser. Jag minns ännu idag hur vi avvisades från Ösbysjön på kapitalistparadiset Djursholm med orden: "Ni hör inte hemma här...". Jag är en äkta arbetargrabb till skillnad från de bortskämda ungdomar som härstammar från samma överklass som förvägrade min mor - städerskan - och mig att ta ett bad i sommarhettan, och som idag - i skydd av sina rika akademiker till föräldrar - leker revolutionärer genom att kasta sten och slå sönder vanliga arbetares surt förvärvade egendom. Min mor städade ihop till mitt första trumset genom att gå upp klockan tre på morgonen året runt för att städa kommunalkontoret. När jag så till min födelsedag fick mitt första trumset, kom en överklassgosse förbi, pekade finger och kallade dem "leksakstrummor". Ja, det var kanske inte det allra dyraste av trumset, det hade aldrig min mor haft råd med, men för mig var dessa trummor de finaste som fanns. Har du något minne från dina tidiga år i Stockholms skärgård? Jag minns en julafton på femtiotalet. Det var iskallt och snöstorm. Plötsligt slocknade all elektricitet och ett kompakt mörker och en total tystnad sänkte sig över Rindö, min barndomsbygd. Det var bara för farfar att lämna det dukade julbordet, gå ut i vedboden, ta fram sin svarta cykel - farfar var som övriga i vår släkt anställd av "kronan" - hänga på ficklampa och packväskor och trampa iväg i mörkret och kylan. Felet måste avhjälpas. Det gick inte att smita undan och hoppas att det skulle ordna sig ändå. Plikten framför allt. Farfar hade åtagit sig en uppgift och han fullgjorde den.
Snökriste tindrar
En svepgrå dimma
I kurakvällen
Och just då sveper vinden förbi "NORDLAND" av Åke Bylund Rindö var vid den här tiden en sluten värld, starkt präglad av KA 1. När man skulle klippa sig gick man till kronans frisör, när man skulle bada gjorde man det i kasernens badkar. Min farmor handlade inte enbart i konsumbutiken på ön, utan konserver och blockchoklad fanns att köpa i en lustigt doftande barack med lucka i väggen som kallades ”provianten”. Det var i köket hos farmor och farfar på Rindö som jag första gången i mitt liv såg en klotblixt. I stort sett varje gång det var åskväder kom detta lilla eldklot - ungefär av en pingisbolls storlek - farande ur vedspisen, snurrade runt längs köksväggen och försvann in i väggkontakten. Det lustiga med detta fenomen, är att det finns individer som förnekar att det existerar. Förmodligen fruktar de att någonting i deras egen mödosamt uppbyggda världsbild skall gå förlorat, om de vågar tro på en värld bortom deras egna snäva gränser. När upplöstes Mörbyligan, och när gjorde du din (hittills) sista inspelning? Mörbyligan upplöstes i slutet av åttiotalet, och jag gjorde det som skulle bli min sista inspelning 1994 - på en liten tvåhundrakronorsbandspelare. Att musiken låter så usel, beror på att min accelererande hörselskada gjorde att jag varken hörde vad jag sjöng eller att gitarren var totalt ostämd. Dessutom kan jag inte spela gitarr. I alla fall inte bra nog för att göra det på en skiva. Inspelningen var naturligtvis aldrig avsedd att bli utgiven i det skicket. Det var en slaskdemo - om ens det, men skivbolaget var inte nogräknade (eller också ville de spara pengar). Hursomhelst, så lade de på lite bakgrundsljud och gav ut materialet på två CD, som sålde slut i ett nafs. Framgången gjorde att man ville att jag skulle göra fler skivor på liknande tema, men jag upplevde - även om de var bra att samarbeta med - att mina åsikter skilde sig alltför mycket från de åsikter de ville att jag skulle göra mig till talesman för, och jag avslutade därför samarbetet. Min ballad var slut. Jag satte punkt. Planerar Mörbyligan någon come-back? Mörbyligan har fått många erbjudanden om att åter stå på scenen, men på grund av min hörselskada - och diverse andra krämpor - är det tyvärr omöjligt - i alla fall för mig. Jag kan dock fortfarande spela och sjunga lite akustiskt, och det gör jag gärna för - och med - pensionärer och ungdomar i behov av särskild omsorg. Finns det inga andra skivor med Mörbyligan på marknaden idag? Det cirkulerar en del piratskivor med Mörbyligan, men för den som vill höra de riktigt gamla godingarna, så rinner nog tiden snart ut - om nu inte MNW tar sig samman och även släpper klassiker som till exempel ÖSTERMALM, 1902 och JOHNNY RUMPVICK på CD. Idag finns dessa rariteter endast på vinyl. Jag rekommenderar varmt användningen av olika fildelningsprogram, för spridandet av de skivor som inte längre finns i handeln, till exempel "003" och "1084". Hur känns det att Mörbyligan kallas kultband? Bättre sent än aldrig. Är det några andra än de olika medlemmarna som du tycker har del i din framgång? Ja, jag tänker omedelbart och främst på de underbara medmänniskorna Toba och Lubbe, ljudteknikern Stefan Glaumann samt studiefrämjandets Jackie Johansson. Utan deras oegennyttiga hjälp hade det nog varit svårt för oss att nå den framgång vi gjorde. De sista åren hade vi dessutom jättekul ihop med superroddarna Berra, Peppe och Manganus. We´ll always remember you, boys!
Vilken av ligans gitarrister var bäst? Johan Krok eller Per Alpne? Omöjligt att svara på. Per Alpnes sound var så mäktigt att han ensam kunde hålla igång en ishall, men Johan Krok spelade så svängigt att han kunde få en död ko att dansa. Nej, båda var bäst. Vad är bra musik för dig? Det finns så mycket härlig musik. Jag tycker om det mesta från visor till klassiskt, men om vi talar traditionell rockmusik, så kan jag nämna ett litet stycke som jag tycker går utanpå det mesta. Fältens säd vajar i höstvinden och skymningen. Det är slut. Det är över. En ny fas. Det jag talar om är Rick Vitos gitarrsolo i den nostalgiska LIKE A ROCK med Bob Seger and the Silverbullet Band. Det solot - ja, hela låten - sammanfattar nog allt vad jag menar med bra musik. Sedan är och förblir naturligtvis Status Quo mina favoriter. En svensk gitarrist som jag tycker mycket om är Ulf Dageby. Vilken av dina kompositioner är din egen favorit? Det är ICH LIEBE DICH. Den blev vald till årets single i Aftonbladet. Jag tror det var 1985-86. En mycket vacker och suggestiv melodi.
Hör min kära dom spelar vår melodi
Vattnet vi dricker har en underlig smak
Finns det raketer som för oss närmare Gud?
"ICH LIEBE DICH" av Åke Bylund Sedan är det nog tyvärr så, att många av de bästa låtarna aldrig blev utgivna. Jag har dem på kassettband. De är från Chilly Chimes/Mörbyligans punktid 1975-76. Planerar du att ge ut någonting nytt? Jag uppträdde under en följd av år för bland annat barn och ungdomar med behov av särskild omsorg, och en tid hade vi till och med ett eget band tillsammmans. Jag har sällan upplevt en sådan personlig glädje, som när en autistisk pojke (som tyckte om att vara med och trumma på en telefonkatalog) plötsligt högt och ljudligt började sjunga med i "When the Saints...". Jag har har många, väl beprövade och omtyckta, barnvisor på lager, som det skulle vara roligt om någon modig artist med friska öron vill spela in. Vad gör du när du inte sysslar med musik och politik? Faktum är att musik och politik numera endast utgör en bråkdel av min vardag. Andra intressen har tagit över alltmer. När jag var mer rörlig var utövandet av olika kampsporter en viktig del av livet, idag blir det mest bokliga studier i ämnet. Umgås med vänner, spela dataspel, läsa böcker och serietidningar är också trevligt. Kan du avrunda med något kul minne från något framträdande? Det hände i stort sett alltid någonting, men en egenartad allsångs-upplevelse var det onekligen den gången vi spelade ENSAMMA SUSSIE för fångarna på Hall. De lämnade sitt bidrag till sången genom att med minutiös precision - och endast - klämma i på ordet "kåt" - så starkt att murarna nästan rämnade. En viss paradoxal komik uppstod även den gången vi hade en spelning för ungdomar från IMMANUELSKYRKAN. Det var väldigt snälla och trevliga. När vi hade ställt upp oss, så hade jag altaret precis bakom ryggen. Jag medger att jag för någon svindlande sekund tvekade om jag skulle köra hela refrängen i RABULISTEN: "... och varken Herrar eller Gud, kan stoppa oss med sina bud...". Främst för att jag inte ville såra åhörarna i deras Tro, men även inför möjligheten att en ljungeld, slungad från ovan, plötsligt skulle sätta fyr på hela rasket. Allt följt av ett dånande skratt: "VAD SÄGER DU NU DÅ?" Och det är väl en lämplig sammanfattning av min personliga filosofi: Var aldrig för säker... det finns nämligen inga absoluta sanningar!
Jag kommer ifrån Underland
Man skuttar glatt till blå musik
Man samlas runt ett kantigt klot
Jag kommer ifrån Underland
"ALICES SÅNG" ur "SAGORNAS NATT" av Åke Bylund
|