Det bör anses normalt, att man vid ett halvsekeljubileum stannar upp för ett ögonblick för att anställa en betraktelse över vad som åstadkommits då man uppnått middagshöjden. För vanliga dödliga brukas det, att chefer, vänner och bekanta kommer med gåvor och i högtravande fraser och med en massa överord hyllar jubilaren för hans mera eller mindre Iyckade göranden och låtanden. Nu är det emellertid i detta speciella fall fråga om en välartad och levnadskraftig förening, som firar sitt 50-årsjubileum och samtidigt avser att med en intern klubbutställning i Jugendsalen samt med en festmiddag celebrera jubileet och vartill denna historik i utställningkatalogen utgör ett anspråkslöst bidrag. Då av föreningens konstituerande medlemmar visserligen några ännu är i livet, men ej mera aktivt deltaga och den enda verkligen intill det sista verksamma, hedersmedlemmen överste Björkman, som bekant senaste september avled, så kan det vara befogat att i korthet rekapitulera de viktigaste händelserna under föreningens tillvaro och även påminna om föreningens m. eller m. dramatiska tillkomst, till kännedom för dem av oss senare anslutna som ej är informerade därom. En sådan historik blir självfallet ett uppkok på tidigare gjorda sammanfattningar med utfyllnad av diverse statistiska uppgifter och vill därför inte göra anspråk på någon större originalitet.
Föreningens grundande och "fallet Granberg".
Landets äldsta, ännu verksamma filatelistförening, Helsingfors Frimärkssamlareförening, gemenligen kallad HFF, hade grundats år 1893 och är alltså nu 88 år gammal. Till densamma hade anslutit sig praktiskt taget allt vad landet då hade av frimärkssamlare. Såsom de flesta andra föreningarna under autonomiens dagar var också HFF tvungen att på grund av statsmaktens restriktiva bestämmelser, föra en rätt stillsam tillvaro. När sedan under republikens tid välståndet så småningom ökade och sammankomstfriheten var större, blev all föreningsverksamhet livligare för att så småningom blomstra och utvecklas. HFF:s livaktighet och utåt synliga verksambet befordrades särskilt genom vissa energiska och personligt färgstarka medlemmar, som t. ex. den internationellt kända, f.d. hovjuveleraren Agathon Fabergé samt inhemska förmågor av olika Iyskraft, som R. Granberg, B. Taucher, A.E. Monnberg, E. Wahlström, H. Schwindt, V. Krogerus, W. Rosenlew m.fl. Utåt var HFF:s kanske synligaste och mest förtjänstfulla verksamhet utgivandet av ett flertal kataloger över Finlands frimärken och av dem må nämnas de från 1895,1904,1908,1913 och 1921 samt sedermera i samband med HFF:s 50-års jubileumsbok 1943 den av Wahlström bearbetade versionen av Kohls handboks Finlandskapitel.¹) Vid förberedandet av dessa kataloger och deras supplement hade föreningens mest kompetenta krafter medverkat. Men någon tidning eller andra tryckalster med egna forskningsresultat gavs ej ut i egen regi. HFF hade också, om även med växlande framgång, att flertal gånger vänt sig till postverket med filatelistiska önskemål. I den f.ö. ganska löst upphyggda, år 1930 stiftade "Frimärkssamlarföreningarnas i Finland Delegation" hade HFF genom ordföranden Taucher och sina övriga delegater ett fast grepp.²) Men inom sin egen inre verksamhet fanns det en del mörka punkter, som tyvärr ej kan lämnas obeaktade. Det var som en inre infektion, kanske förbudstidsmentaliteten eller likgiltigheten för regler och gott sätt, som angrep flera av föreningens förtroendemän och t.o.m. hedersmedlemmar och som kom dem att tillverka och utprångla falsifikater. I några fall stäcktes detta diskret med att medlemmen ifråga uppmanades att själv söka avsked, men i ett speciellt fall gick—så att säga—skammen på torra land, i fallet Granberg. Om detta fall säger HFF något överskylande i sin egen 50-årsskrift 1943 bl.a. följande, som må citeras ³) "Antingen det beror på snöd vinningslystnad eller otillbörlig samlarvurm, så förefaller det som om frimärkssamlandet skulle predestinera till oegentligheter och bedrägeri. Och märkvärdigt nog har det ofta varit snälla och naiva, men själva också alltför godtrogna personer, som hemfallit till oegentligheter. Men vare härmed huru som helst så böra vi icke döma alltför strängt, ty utan tvivel har mången av oss icke heller så rent mjöl i sin påse."
Härefter refereras vissa tidigare kända fall och sedan—i korthet på en halv sida—(s. 38) fallet Granberg, vilket sedan ledde till massutträdet ur HFF och grundandet av FFF.
Vem var då denna Frans RICHARD Julius GRANBERG? Enligt officiella källor4) var han född i Tammerfors den 2.11.1869, och gift 1896 med Karin Dagmar Landén. I början hade han ett par år (-90-92) ägnat sig åt studier i medicin, men sedan 1893–94 studerat bankväsen i Frankrike och Tyskland för att sistnämnda år bli anställd vid Nylands Aktiebank och befordrades där till chef för dess växelkontor 1896. Efter en tid som prokurist på Suomen Maanviljelijäin Pankki startade han en egen bankirfirma "Courtage", vars VD han sedan var. Sitt frimärksamlande hade han börjat redan på 1880-talet och hade en tydlig förkärlek för de inhemska helsakerna. Hans första publikation torde ha varit artikeln "Die Ganzsachen von Finnland", som utkom i Berlin 1903. Samma tema behandlade Granberg 1923 i HFF:s publikation, men mest spridd är säkert hans "Katalog över dir.Rich.Granbergs samling av Finlands helsaker" – en bok på 100 sidor, som han själv utarbetade, som det heter, på uppdrag av Post och Telegrafstyrelsen 1934 och som utkom samtidigt på såväl svenska som finska. Att han var en uppskattad förgrundsfigur inom filatelin visar bl.a. att han 1923 kallades till hedersmedlem av Dresdens filat.förening och den 7.2.1923 till hedersmedlem av HFF. För oss vanliga filatelister av i dag är ju det Granbergska namnet fast förknippat vid "Pro Filatelia"-frimärket, som utgavs 1931 i en upplaga av 100 000 st. och i en valör av I + 4 fmk. Tillägget, alltså 400 000:–, skulle användas till inköp av Granbergs helsakssamling till Finlands nygrundade postmuseum, till vilket det säges att han var initiativtagaren. Samlingen ifråga hade Granberg åsatt ett pris på 350 000:–. Diskussionen om denna samlings verkliga marknadsvärde pågick ännu efteråt5) men oberoenåe av detta, måste det ju i alla fall anses ha varit Iyckligt, att samlingen kom att införlivas med Postmuseet och att den inte splittrades eller försvann till utlandet.
Och sedan till själva det s.k. "fallet Granberg". Detta må här i korthet rerereras såsom det framställts i FFF:s Studier o. meddelanden" I och 2, i mars, resp. maj 1932. Då det blivit allmänt tal om, att de vid denna tid i handeln förekommande 5,10 och 25 p:s märken av 1895 års emission, försedda med en viss ångbåtsstämpel i såväl röd, grön och blå samt violett färg—i vissa fall förekom stämpeln också på helsaker—skulle härröra från Rich. Granbergs egen privata produktion, vände sig herr Agathon Fabergé hösten 1931 till HFF:s styrelse med en skrivelse och anhöll, att saken skulle undersökas. Men såväl ordföranden (B. Taucher) och viceordf. (A. Jörgensen) ville tysta ned saken och tog ej upp den till behandling, varför Fabergé förnyade sin skriftliga anhållan, men riktade den nu direkt till föreningen. Då saken riktade sig mot föreningens hedersmedlem, ansågo såväl ordf. som viceordf. att den var oangenäm att behandla och undanbad sig att behöva presidera vid sakens behandling. Det tillsattès därför en interimsordförande bara för detta ärende och detta uppdrag fick föreningens ordinarie sekreterare, Widar Granholm och det är huvudsakligen hans berätelse som här återges. Interimstyrelsen utförde en möjligast noggrann undersökning och kunde lägga i bevis, att arken, som stämplats av dir. Granberg först tvättats limfria och sedan först stämplats och ibland också postats. (Stämpeln ifråga föreligger i bild i FFF:s "Studier och meddelanden" n:o 1, s. 20, och kallas där "stämpel G") Det befanns att dylika konstlade produkter sålts vidare både åt frimärkshandlanden inom landet som även till höga pris till utlandet. Även om andra förfalskningar från samma källa syntes föreligga, ansåg interimsstyrelsen det vara onödigt att vidare rota i saken och framlade sina undersökningsresultat i båtstämpelaffären åt HFF till avgörande. Oaktat klara bevis gav den avgörande omröstningen på HFF:s möte—märkligt nog—resultatet 30 röster för enkel övergang till dagordningen och 27 röster emot. Dir. Granberg kvarstod som hedersmedlem i HFF som om ingenting hänt. Oppositionen reagerade emellertid starkt emot röstningsresultatet och ansåg, att under en sådan styrelse ville de ej mera fortsätta inom föreningen och höll den 29.11.1931 på Café Esplanad ett möte, där man beslöt att grunda en ny svensk filatelistförening. En kommitté förberedde saken och sammankallade de oppositionella till ett möte på hotell Torni den 4.12.1931 och där föddes då FRIMÄRKSSAMLARFÖRENINGEN I FINLAND, vilken, som namnet anger, även ville riLta sig till svenskatalande samlare utanför huvudstadens gränser. Vid detta möte var 27 personer närvarande, men då långt flere hade lämnat de närvarande fullmakt, befanns det att stiftarna var 47 till antalet. – Till första ordförande valdes ing. Sigurd Langhoff och genast vid detta möte fastslogs den utmärkta bestämmelsen, att ingen skall få bli sittande som ordförande mera än högst 3 år i följd. Viceordförande blev Georg von Timroth, sekreterare Widar Granholm, bytesföreståendare Börje Walden och skattmästare Bertil Halleen. Mötena avhölls på Tekniska Föreningen, som dåförtiden var inlogerad i Svenska Gården, Alexandersg. 16 och sedan 1936 flyttade till Svenska Teaterns huskomplex, ovanför rest. Royal. Som medlem n:o I antecknades general Ivar Gulin, som i sin tid varit med om att grunda HFF och där innehaft medlemsnummern 1. I föreningsregistret blev FFF inregistrerad den 6.2.1932. Och härefter fortsatte verksamheten inom den nya föreningen med stor intensitet och detta var utåt bäst synligt genom en stor publikationsverksamhet, varom mera senare.
Utan att önska lägga salt i såret måste man dock ännu påminna sig herr dir. Granberg och hans produkter. Inom den inhemska filatelin dyker det allt ännu nu och då upp sådana alster ur det förgångna och det kan som ett exempel hänvisas till Helsaksfilatelisternas publikation n:o 1, 1979,6) där det finns avbildat 14 olika falskstämplade helsaker, adresserade till dir. Rich. Granberg eller till rnedlemmar i hans familj.
Publikationsverksamheten.
Genast vid den nya föreningens tillblivelse tog von Timroth initiativet till utgivandet av en egen tidskrift, som fick namnet "Studier och meddelanden." Det första numret utkom redan i mars 1932 och det följande i maj samma år, båda redigerade av von Timroth. Texten var till bortåt 90 % på tyska. Förutom medlemsförteckning och några korta interna meddelanden var innehållet av gedigen art och gällde mest inhemska forskningsresultat av A. Fabergé och A. Öhmann. Vem som ritade föreningens märke—spegelmonogrammet med de 3-dubbla F:n och grundläggningsdatum—har ej kunnat fastställas, men det förekommer i sin slutliga form redan i den första publikationen. Det kan hända, att saken behandlats på något möte vid årsskiftet 1931–32, men tyvärr saknas protokollen från mötena n:ris 2–5. Eftersom tryckningskostnaderna genast från början föreföll att vilja lägga hinder i vägen, fick föreningen av en "okänd" donator en frimärkssamling, vars försäljningspris skulle användas till tryckeriutgifterna. Men anledning av detta beslöt man på mötet n:o 6 den 3.2.1932 att bilda en särskild publikationsfond för ändamålet. "Studier och meddelanden" n:o 3 kom sedan i mars 1932, även den nästan helt på tyska och ekonomiskt stödd av en frimärksdonation av Fabergé, vilken vid försäljningen inbringade den nätta summan av 5000:–. De hittills utkomna publikationerna ställdes ut på världsutställningen i Wien 1933 och erhöll där bronsmedalj. I dessa tre nummer ingick en lång artikel om våra ovalmärken, skriven av Fabergé, som då ännu i sin ägo hade världens säkert största samling av dessa åtrådda skatter.
Något särskilt omnämnande av tryckalster som föreningens ordningsregler, stadgar och medlemsförteckningar, vilka med ojämna mellanrum vid behov utkom, kan knappast anses nödvändigt, men som en kuriositet kan ju nämnas, att årsberättelsen för åren 1932–33 utgavs som ett särskilt tryck. "Studier och meddelanden" n:o 4 utkom i mars 1935 med von Hertzens artikel, där 10:– svart av rysk typ ingående behandlades och vidare fortsatte en utredning av våra privatjärnvägars paketmärken.
Det dröjde sedan ända till februari 1938 förrän n:o 5 av föreningspublikationen utkom. Den började med en postum varning för finska compound-tandningarna, skriven av en av föreningens förnämsta forskare, överste Arvid Öhmann, som avlidit i sitt hem i Harjavalta juldagen den 25.12.1937.7) Öhmann hade bl.a. 1933 privat publicerat en skrift med fotoavdrag om klichéolikheterna på de finska märkena i emissionerna 1860–85. I övrigt innehöll n:o femman en artikel om H:fors stadspost samt årsberättelserna för åren 1934–37. På Ostropa-utställningen i Königsberg fick "Studier och meddelanden" en fin plakett som pris och enbart n:o 5 ställdes ut på Praga 38 och fick även den en plakett. Då så långa pauser förekommit mellan tidskriftsnummren beslöt man på våren 1938 taga sig själva i kragen och se till att den skall utkomma regelbundet, om möjligt varje mars månad. Detta lyckades också så tillvida, att n:o 6 verkligen utkom i mars följande år. I denna ingick bl.a. ännu en postum artikel av Öhmann—drygt ett år efter hans död—om de ryktbara Majlund-förfalskningarna, av vilka Öhmann själv vid sin död var i besittning av diverse arkrester. Men oaktat detta goda beslut blev det paus med publikationerna, för sedan kom krigen emellan och det gick ända till januari 1945 förrän n:o 7 kom ut fran trycket. Portostämpelkuverten hette då den ledande aktikel, som var skriven av C.V. Bremer. Även i övrigt var det våra helsaker, som då syntes mest intressera och i detta nummer ingick även en regelrätt prislista över alla våra helsaker, såväl använda som oanvända. Detta var den första utgåvan, som var enbart på svenska. Fastän fred och lugn återställts i landet förflöt det hela 11 år förrän nästa nummer av "Stud.+medd." kunde åstadkommas och det var till 25-års jubileet 1956 man sedan gjorde en storsatsning. Efter en kortare historik av ordf. Langhoff fanns där ett par artiklar om våra ovalmärken och stortandade, ett par om papperet i våra märken av 1895 samt om papperet i bruksmärkena 1930–52, samt ett kort referat av 25-års utställningen. Ända hittills hade denna skriftserie haft en löpande paginering och man kom härmed upp till 215 sidor. Då såsom nämnts hela 6 år förgått sedan föregående nummer utkom, hade flera av föreningens kändare äldre medlemmar dött och nekrologer förelåg för Börje Waldén, Widar Granholm, Per Edwin af Enehjelm och Holger Schwindt. Vad som emellertid i hög grad förvånar, är att skriften ifråga ej med ett ord omnämner den internationellt mest kända medlemmen, Agathon Fabergés bortgång den 10.10.1951.8)
Det skulle igen förflyta drygt 5 år innan n:o 9 utkom och detta var någon månad efter 30-års jubileet. Förgrundsfigurer som Runar Finnilä och Georg von Timroth hade under tiden bortgått och hyllades. Frimärkspapperet som redan i föregående nummer rönt intresse, uppföljdes här i två r värdefulla utredningar. Dromberg, som redan i föregående nummer behandlat tryckförfaranden, hade nu en grundläggande utredning om portostämpelkuvertens tryckning. Zimmermann redde ut begreppen om frimärkenas kvalitetsbedömning. Nummer nian hade alltså nu en egen paginering som kom upp till 51 trycksidor.
Först 10 år senare—till 40-årsjubileet år 1971—kom sedan det 10. och sista numret i serien. Medlemmarna Leo Linder, C. Rosenius och Dromberg stod för innehållet, den sistnämnda med två artiklar, men sidoantalet stannade vid 24. Andra tidskrifter, främst förbundets Philatelia Fennica och dess äldre kollega Suomen Postimerkkilehti med anställda redaktörer, sög upp de flesta förekommande kortare artiklarna på marknaden. Specialböcker som t.ex.om ovalerna, om figurstämplar och järnvägsmärken finkammade dessa gebit och förbundets småningom utkommande handböcker framförde i detalj det som tills dato var känt om Finlands frimärken. I handböckernas redaktion hade ju också våra bästa filatelister deltagit som medarbetare, varvid det mesta om våra klassiska märken blivit utrett och de nya märkena rönte ej samma intresse bland gamla samlare. Allt tryck hade också blivit synnerligen dyrt och bl.a detta bidrog till att "Studier och meddelanden" hade sett sin bästa tid och numera utgör ett omtyckt bibliofilt samlingsområde.
Plock ur protokollen.
Under sin 50-åriga verksamhet har föreningen haft Iyckan att ha inalles TRE sekreterare, oftast mycket samvetsgranna och ordentliga och dessa ha producerat massor av protokoll, vilka numera inbundits i 5 digra band och resten som föreligger torde räcka till ett sjätte, som snart kan inbindas. För att ge ett begrepp om pappersmängden i dessa må nämnas, att vikten av protokollen går på ca 20 kg. och enbart genomläsningen av dem för noterande av användbara data tog något över 2 veckor i ansprak. Det är självklart att endast vissa detaljer här kan medtagas av allt detta digra material och man kan också vara av synnerligen olika åsikt om, vad som skall nämnas och vad som bör glömmas. Då föreningen inte genast hade någon fast hemvist och inte heller genast band in protokollen, så har nagra av dem tyvärr hamnat på villovägar. Sålunda saknas protokoll från mötena 2–5 och 10–24 (= halva våren samt hösten 1932) samt vidare från mötena 28–40 (februari till november 1933). Detta manko är tyvärr så mycket mera beklagansvärt eftersom föreningens verksamhet just under denna tid var mycket livlig och det då hände en hel del, som man nu ej mera kan rekonstruera. Sekreterarejobbet (i likhet med skattmästare-bibliotekarie- och mäklaresysslorna) har varit av synnerligen långtida art, närmast ett "livstidsjobb" och det kan genast nämnas att sekreteraren från början (1931) till sin död 1953 var Widar Granholm, från 1954 till 1966—Lars Bygglin, som då valdes till viceordförande samt sedan dess—Birger Kullberg.
Om det konstituerande mötet 4.12.1931 har redan ovan i annat sammanhang relaterats och vad som beslöts på de följande fem mötena är sålunda, i avsaknad av protokollen, ej närmare bekant. Den 3.2.1932 intogs genom kollektiv ballotering 6 nya medlemmar från Kymmenebolaget och de bildade till en början en underavdelning inom FFF. För tryggande av ekonomin för publikationen "Studier och meddelanden" grundades en särskild publikationsfond—en redaktionskommitté hade redan någongång tidigare bildats. Föreningens stadgar blev införda i föreningsregistret den 6.2.1932 och dem lät man trycka och utdela till alla medlemmar. Medlem Öhmann önskade att föreningen skulle trycka hans utredning om "Klichéfel på långtandade" och en offert togs på detta. Här kommer sedan igen den beklagliga luckan för resten av året 1932, fram till årsmötet, som enligt dåtida stadgar hölls inom januari månad. (1933) En särskild anskaffningsbyråtjänst grundades, ledd av ing. E. Carlborg och denna fungerade med stor effektivitet sedan de följande åren. Den följande tråkiga luckan är sedan året 1933 ända till november, då man vid mötet den 22.11. beslöt att lillajulsfesten skall firas med middag på rest. Fregatten och att det är önskvärt att herrarna komma "i långrock eller smoking''! En prövningsnämnd hade någongång under denna mellantid grundats och reglerna föreligga, men tyvärr odaterade. Det framgår att denna prövningsnämnd var behövlig och ofta anlitad och under 1933 ingick i densamma: Trap-Holm, Enehielm, von Hertzen, Schwindt och Fabergé, som också under året valdes till ständig medlem. Bekymmer uttalades över uppbevarandet av föreningens egendom och man gick till författning om anskaffandet av ett eget skåp. Under år 1934 ökade föreningens bibliotek avsevärt. En viss ryttmästare hade inte skött sina betalningar för urval på ett normalt sätt, varför man vände sig till hans militära förman och saken ordnade sig omedelbart. En något ovanlig episod nämnes i årsberättelsen—nagon person skrev anonyma brev till vissa HFF:are och då man ej genom normal efterforskning fick reda på skribenten, anlitade man clairvoyanten Folkeson, som utredde, att breven kom från HFF:s egen krets.
Man planerade en utställning år 1936 och tillsatte i god tid en utställuingskommitté. På föreningsmötena var demonstrationsandraganden om olika länders märken vanliga och uppskattade programpunkter. Frimärksamlarföreningarnas delegation sände sina stadgar, men det konstaterades, märkligt nog, att föreningsmedlemmarna inte var intresserade av deltagande i den, varken nu eller senare! Ing. E. Carlborg föreslog anskaffandet av ett eget brevsigill (oblat) med föreningens märke och efter att ha anskaffat flera anbud, anskaffades ett sådant och de kunde säljas åt medlemmarna under slutet av 1934. År 1935 startades en falsifikatsamling som ing. Schwindt satte upp och till densamma skaffades bl.a. en samling Fournierförfalskningar för 2.200:–. Samlingen förvaltades av prövningsnämnden och den brandförsäkrades särskilt. Sedermera kom det oavbrutet under föreningens hela verksamhetstid genom gåvor av olika storlek utökningar till denna falsifikatsamling. Ända till hösten 1936 hölls mötena på Svenska Gården, men sedan fick man sin följande fristad hos Tekniska Föreningen i Svenska Teaterhuset, där föreningens skåp emellertid inte fick plats. Skåpet flyttades temporärt till "Bultaren" Waldens affär "Libraria". På postens auktion på hösten 1936 försåldes paketkort, från vilka frimärkena var färdigt borttagna. Detta upprörde medlemmarna i FFF. (såsom också annorstädes i landet, bl.a. i Björneborg, där undert. då verkade) och det gjordes en "demarsch" om saken till Delegationen. Under våren 1937 diskuterades allvarsamt anskaffandet av en kvartslampa och efter många avvägningar inköptes en sådan från Chr. Nissen. Det var närmast prövningsnämnden som kom att bruka lampan ifråga och för användandet debiterades 3:– per märke. Från början av 1938 valdes fru Åberg till bok- och pappershandlare inom FFF och man var glad över att ha fått en feminin med i klubbarbetet. I mars 1938 inköptes ett svenskt, belyst förstoringsglas för 22:– sv.kr., då = 270:– mk. Samma vår hade man, såsom redan några gånger tidigare, intimt samarbete med Kymmene-medlemmarna, närmast med ing. Zimmermann, och man var mycket intresserad av deras i Kouvola tryckta nya Normaalbum. Vid valmötet i december 1938 ville Carlborg inte mera fortsätta med sin ofta kritiserade nyhetsanskaffningstjänst och fastän den var tämligen onödig, överflyttades uppdraget på medlem Rosberg. Efter detta möte firade man lillajul och klädda i smoking såsom brukligt var. Postens restupplagor och udda varor var ofta återkommande diskussionsämne och den allmänna åsikten inom FFF påminte om romarnas önskemål i de puniska krigen—att f.ö. ville man att de skulle förstöras. På våren 1939 hade Libraria blivit såld och nu visste man igen inte var skåpet skulle stå. De Prado lovade till slut taga hem det till sig. l september 1939 (den s.k. YH-tiden) förevisade på mötet auktionsfirman Harmers katalog över Fabergés fina samling, som där skulle tvångsförsäljas.8) Man beslöt tillskriva Harmer att de skulle uppskjuta försäljningen tills lugnare tider inträtt och i november erhölls besked, att de kunde uppskjuta auktionen med 3–4 månader. Mötena under vinterkrigets tid, dec. 1939-mars 1940 var så svagt besökta, att de ej ens varje gång kunde fås beslutföra och då valmöte ej kunnat hållas i laglig tid, beslöts att föreningens funktionärer skulle kvarstå på sina poster tillsvidare. Med anledning av frimärkets 100 år i maj 1940 ordnades en gemensam middag, dit klubbmästaren Aminoff bl.a. skaffade en trollkonstnär till programmet. När förhållandena i landet någorlunda lugnat sig efter vinterkriget, höll man årsmöte den 2.10.1940. Man var särdeles förargad över postens sätt att slå censurstämplar på frimärkena och man beslöt att visa sitt missnöje genom att skriva artiklar i dagspressen. Nyhetsförmedlingen av märken på mötena hade inte mera sitt gamla intresse och man beslöt sluta därmed. På följande oktobermöte tillsattes en kommitté för utarbetandet av en egen katalog över Finlands frimärken och denna kommitté blev sedan ett sorgebarn, som i ett tiotal år framåt gick som en följetång genom protokollen, utan att frambringa någol resultat, fastän man uppenbarligen nedlagt ett mycket stort arbete på densamma. Efter årsmötet i januari 1941 var det igen dags att flytta föreningens skåp, som nu fick sin hemvist hos medlem Forsman på Brändö. Man kom överens om att härefter ordna ett möteslotteri och till övervakare därav utsågs Lerche. Man vände sig skriftligt till poststyret med förslag om, att man skulle kunna täcka över bättre märken på brev med en uppvikbar lapp—enligt danskt mönster—så att åtminstone dessa märken skulle bli vackert handstämplade. Under våren 1941 utgavs en ny medlemsförteckning, men då styrelsen ej blivit nämnd i denna förteckning, så lät man trycka om den. Kollektivinköp av insticksböcker hade redan tidigare ordnats och nu togs en ny uplaga och likaså lät man trycka mängder av nya FDC-kuvert. Under sommaren 1941 började igen fortsättningskriget, så att när FFF på hösten i normal ordning fortsatte sina möten, saknades en del funktionärer, vilka måste ersättas av reserver. Även lokalfrågan kärvade igen till sig och efter ett par möten på Handelsgillet gick det att ordna en sal på Övre Royal för resten av krigstiden. Man Iyckades också få hyra ett skåp med abloylås därstädes. Det märkliga var, att endast under hösten 1941 kunde man spåra en liten minskning i antalet mötedeltagare—mötena hölls i normal ordning hela fortsättningskriget—men under 1942–46 var närvarandeantalet större än någonsin förr eller senare i föreningens hela tillvaro. På hösten 1941 hade tillsatts en kommitté för utarbetande av vissa stadgeändringar och dessa kunde sedan mot årsslutet godkännas. Bland dessa ändringar ingick bl.a. bortlämnandet av valmötet på hösten och detta mötes ärenden avhandlades alla pa årsmötet, som kunde hållas inom februari månad. Ständig medlem kunde man bli efter 20 år (tidigare 10 år) eller genom inbetalning av lika många årsavgifter. De nya stadgarna trycktes och utdelades åt medlemmarna på 10-årsfesten den 4.12.1941, som hölls under enkla former. Man beslöt att grunda en "Egnahemsfond", till vilken en ansenlig summa genast tillskjöts. På våren 1942 sålde posten såväl utländskt som inhemskt kortklipp och Walden hade vid auktionen inhandlat åt medlemmarna av vardera sorten för bortåt 20 000:–, vilket sedan såldes vidare åt medlemmarna: Härvid glömde man ej heller bort landsortsmedlemmarna, en sak som särdeles uppskattades av dem (= oss) som bodde ute i förskingringen. I maj 1942 placerades en del av föreningen lösa pengar i NFB-aktier. I november 1942 fick ing. Saarnio i uppdrag att beställa 2000 st.tandningsmätare av en typ som han själv utarbetet, men utförandet fördröjdes med närmare ett år. På sensommaren 1943 hölls kräftskiva och denna tradition har ju sedan dess fortsatt. Intagningen av nya medlemmar hade hittills skett med inballotering medels vita och svarta kulor—en metod som man fått i arv av HFF—och därvid hade två svarta kulor räckt att stoppa en ny medlems intagning. Stadgarna ändrades nu så, att en förstärkt styrelse på 8 personer öppet diskuterade den föreliggande ansökningen och härvid kunde två medlemmars veto hindra ett godkännade. Den öppna diskussionen gjorde emellertid sitt till att åsikterna mycket sällan gick isär. Man var f.ö. bekymrad över, att medlemstalet steg för kraftigt och var allmänt av den åsikten att man bör vara mera kritisk vid intagning av nya. På års- och valmötet den 19. januari 1944 tillämpades det nya förfarandet med bara ett möte för första gången. l maj 1944 startades två utklippsböcker, en för inhemska och en för utländska nyheter och dessa böcker har sedan vuxit till sig ansenligt, då utklippsverksamheten har fortsatts ända till våra dagar.
Verksamheten inom föreningen var så livlig att man måste hålla några'möten även under sommaren 1944. På hösten hade styrelsen hyrt en lägenhet på 2 rum vid Centralgatan 1 (f.d. Kino-Palats' hus) för 1800:–/månad samt även inköpt vissa möbler härtill för 6000:-. Styrelsen kunde där hålla sina möten, likaså prövningsnämnden samt även övrig kontorsverksamhet under tiden mellan mötena. Glädjen med denna lokal blev emellertid kort för redan på våren 1945 ingrep hyresnämoden och bestämde att den måste hyras ut åt någon stadigvarande hyresgäst. Dit kom då en advokatbyrå, med vilken det dock gick att ordna så, att FFF kunde disponerara vissa utrymmen på kvällarna fortsättningsvis hela året 1945.
Även möteslokalfrågan på Övre Royal började gnissla i maj 1945 och föreningen fick föra en helt ambulerande tillvaro just då, när mötesdeltagarantalet tidvis översteg 80 pers. och mötena hölls varannan vecka genom hela sommaren. Det blev Klaus Kurki, för att från början av 1946 och drygt 4 år framåt få en möteslokal å kaféet Mokka-Mökki vid Alexen 38. Vid val- och årsmötet i januari 1946 konstaterades det, att det nyligen utgivits ett portokuvert till 100-årsminnet av Finlands första portostämpelkuvert och att det tillkommit på initiativ av FFF-medlemmen Bremer. I mars samma år ansågs den gamla kvartslampan vara definitivt slutkörd, varför en ny anskaffades för 12.000:– jämte vissa reservdelar. Vid samma tid erhölls från Tammerfors-föreningen en skrivelse, där man föreslog, att alla landets filatelistföreningar borde, enligt utländskt mönster, sammansluta sig för bildandet av ett gemensamt förbund. Förslaget rönte nu förståelse inom föreningen. Skattmasen hotade att börja beskatta frimärkssamlingar och detta gav anledning till stor oro och många underhandlingar med lagkloka och skatteexperter. Det oaktat tvingades alla medlemmar att uppge katalogvärdet på sina samlingar och en lista häröver föreligger bland handlingarna. I manga fall var nog säkert samvetet ganska tänjbart av de anspråkslösa värdena att döma. Saken torkade så småningom in, Iyckligtvis, och denna avläggare till den sorgligt ryktbara "hetekaskatten" har tillsvidare besparats oss. På våren 1946 hade medlem n:o 207—forstmästare Sandström avlidit och testamenterat sina frimärken åt föreningen—såsom det berättas—eftersom hans samlande rönt så litet förståelse i hemmet under hans livstid. Man beslöt att av de medel som inflyta vid försäljningen av samlingarna, bilda en fond med donatorns namn. Mera om densamma i samband med fonderna. Det var ganska vanligt att kverulera hos postverket. Ar 1946 klagades det på dåliga stämplar och det kunde man ju fortsätta med ännu i dag som är. Ar 1947 var man ledsen över otandat material, som slunkit ut "köksvägen". Även år 1947 hölls möten genom hela sommaren. Då ing.von Timroth den 5.8. fyllde 60 år valdes han till föreningens första hedersmedlem. Föreningens gamla och nog så behövliga skåp, som genom husvillheten vandrat från en krog till en annan och ibland stått hemma hos vissa medlemmar såldes i oktober 1947 för 2000:–. Föreningens medlemsmärke, avsett att bäras på rockuppslaget, beställdes vid samma tid från Tillander för ett pris av 35:–/st.
Finlands Filatelistförbunds konstituerande möte avhölls den 23.11.1947 och nu var FFF också beredd att deltaga. Man kunde representera sig med en delegat för varje påbörjat 100-tal medlemmar, för FFF:s del alltså 4 personer och till dessa valdes herrar Björkman, Söderström, Schwindt och Sundström. Av dessa hade ju Björkman tidigare även varit medlem i Delegationen, fastän som representant för Tavastehus-föreningen. Föreningens möbler från Centralgatstiden, vilka varit undangömda i Gammelstaden pa Helge Grönbloms yllefabrikslager, blev på våren 1948 genom platsbrist vräkta därifrån och fick genom medlem Juselius medhjälp en ny tillfällig fristad på Mercantiles lager på Annegatan 16. Den allmänna frimärksutställningen 1948 gav mycket diskussionsstoff på föreningens möten och man var bl.a. saligt enig om, att motivsamlande ej är filateli! Föreningens tidigare här nämnda katalogkommitté arbetade oavbrutet—katalogen kallades även ofta prislistan—men det behövdes ytterligare uppskov med utgivandet.
Medlem Stenius som i februari 1947 blivit vald till bibliotekarie hade i denna egenskap fått lov att fylla sin bostad vid Fredsg. 11 med föreningens litteratur, men råkade sedan i maj 1949 ut för en eldsvåda i sitt bostadshus, varvid en del av FFF:s böcker fick vattenskador till ett uppskattat värde av 2.590:–. Det räckte inte länge förrän man igen hade bekymmer med föreningens möbler. Medlem Karlberg lovade i mars 1950 att uppbevara takkronan, skåpet, skrivbordet och 3 stolar och resten beslöt man att skulle säljas på auktion. Då föreningen under våren 1950 hållit till på rest. Ambassador, fick man på hösten samma år löfte om att en längre tid hålla mötena på Handelsgillet och detta blev sedan för en tid av 8 år framåt föreningens hemvist. Men tiden blev mötena allt mera rutinmässiga, julfest, årsmöte och kräftskivor m.m. i sedvanlig ordning och föredragen allt sällsyntare, någongång en frågesport. De tidigare så livliga diskussionerna överflyttades så småningom till sitsarna efter mötena. l oktober 1951 dog FFF:s kändaste filatelist, Agathon Fabergé, som dock de senaste 10 åren inte mera besökt mötena utom någon enstaka gång. 20-årsfesten den 4.12.1951 begick man litet festligare med damer, program och dans på Handelsgillet.
Enligt föreningens moralkodex hade man genast efter kriget sett sig tvungen att i all stillhet relegera en annars välsedd medborgare då han dömts till straff för "spionage för främmande makt." I maj 1952 företogs efter omröstning en annan relegering av en medlem som ådömts frihetsstraff i ett s.k. karelarmål. På hösten 1953, då förbundets bytes- och försäljningsorganisation VBO grundades, beslöt man, att FFF ej direkt ansluter sig till densamma, utan fortsätter att i huvudsak stöda sin egen urvalsförmedling. En ungdomsavdelnings grundande hade många gånger diskuterats under början av 50-talet, men verklighet blev det först på våren 1955, då Höijer började ägna sig åt de unga och oftast höll ungdomsgruppen hemma hos sig. Vid årsmötet i januari 1956 valdes Langhoff till hedersordförande, efter att i olika repriser varit föreningens ordförande i 15 år. Den 3–4. november 1956 höll FFF en egen 25-års utställning på Handelshögskolan. Den stora världsutställuingen ''Finlandia" hade ju avhållits i Mässhallen samma år på sommaren. Som ett nedslående efterspel till Finlandia, såg sig föreningen tvungen att relegera en av sina kändaste medlemmar, då han fmat med sina ovaler under denna utställning. Under de närmast följande åren höll man på mötena s.k. intresselotterier, vilka vanligen räckte en hel termin förrän någon Iyckades vinna. Vinsten bestod vanligen av något bättre inhemskt märke. På hösten 1958 fick föreningen sedan igen flytta från Gillet och nu blev Järnvägsrestaurangen nästa samlingsplats. Medlemmen Stenbäck som var krögare här, skötte på bästa sätt om välfärden. Våren 1959 möttes vi igen för en termin på Gillet, men på hösten blev det igen att följa med tågens avgång på Järnvägsrestaurangen. Detta ambulerande fortsatte så, att året 1960 och våren 1961 gick på Handelsgillet men på hösten sistnämnda år åter på Järnvägen, för att våren 1962 vara på Gillet, varefter hösten -62 och hela året 1963 hölls på Stor-HOK vid Mannerheimvägen. Efter en kort sejour under vintern 1963–64 på Handelsgillet, fick man Rytta till rest. Mercur och därifrån fr.o.m. hösten 1965 till närbelägna restaurangskolekrogen Perho, där det gick att stanna ända till sommaren 1971. Perho var särskilt ifråga om förplägnaden ett utmärkt ställe där medlemmarna verkligen trivdes. Under hela 60-talet är protokollen ganska innehållslösa, föredrag hölls högst en eller ett par gånger om året och de korta förhandlingarna övergick snabbt till auktion. Georg von Timroth som i början av föreningen verksamhet varit en av de dragande krafterna minskade med sitt deltagande av hälsoskäl samt avled våren 1961. På hösten 1961 den 4 5 november hölls en 20-årsutställning på Svenska Normallyceet. Tammerforsaren Lakanens stämpelboks manuskript hade i flera år gett stoff åt diskussionen i föreningarna landet runt och den inköptes till slut av Stiftelsen våren 1962 för I,9 milj. g.mark. En medlem uppmanades be om avsked för olämpliga skriverier i december 1961 och samma förfarande tillämpades i ett senare stadium (nov. 1970) med en annan medlem som hade oklara affärer med föreningen. År 1966 ville Linder ge ut en bok om 1860-års emission i FFF:s regi—hans kända bok om ovalerna hade utgivits 1956 med postens hjälp—men utgivandet, som redan i princip beslutats, återtogs, då man märkte att handboken just var på utkommande. Förbundets Philatelia Fennica och dess "tvångsprenumeration" upprörde sinnena ett flertal gånger under år 1967. Den 10. oktober 1968 hölls ett gemensamt möte med H FF, men man deklarerade tydligt i protokollen, att det ej var någon avsikt att sammanslå dessa föreningar! Från hösten 1971 har sedan FFF:s hemvist varit Handelsgillet ävenom hyreshöjningar ibland gjort sonderingar på annat håll aktuella, däremot har man titt och tätt fått ambulera inom krogens egna lokaliteter. Den 6–7 november 1971 höll FFF sin 40-års utställning igen i Svenska Normallyceet. Till detta tillfälle hade arkitekt Lindgren tecknat en stilig medalj och fackpressen beundrade utställningens höga klass. Denna utställning avslutades med en fin bankett på Adlon. Då föreningens medel delvis var splittrade på olika fonder, vilka numera syntes obefogade att skötas var för sig, beslöt man i april 1972 att sammanslå "Ständiga medlemmars"—publikationsrepresentations- och reservfonden till en enda fond. Genom åren hade en massa kataloger ansamlat sig i föreningens ägo och tarvade ett stort utrymme och då de mycket sällan efterfragades, beslöt man sända en del av dem, 120 kg., till Postmuseet. Juniorernas handledning hade under slutet av 1960-talet ända till 1972 skötts av Helge Grönblom, men upphörde då och har sedermera i brist på ledare ej fortsatts i egen regi. Genom medelålderns stegring bland medlemmarna blev en naturlig följd, att en del av föreningens forna verksamma krafter gick bort. Under -70-talet dog bl.a. Linder och Torsten Sundström under sommaren 1974, Helge Grönblom på våren 1975, Zimmermann i november 1976, Lennart Broman och E. Carlborg under sommaren 1977. En liten kuriös bagatell var, att de av ing. Saarnio planerade tandningsmätarna, vilka i årtionden legat i FFF:s lager, bortslumpades i dec. 1977. Slutet av 1970-talet var i hög grad rutinmässig—föredrag hölls ej mera och förhandlingarna nedbantades till ett minimum för att ge all tillgänglig tid för auktionen. Föreningens 1000:e möte den 19.3.1981 gjordes litet festligare med cocktails och supé.
F.F.F:s särskilda underavdelningar.
Inom ramen för FFF verkade åtminstone två särskilda intressegrupper, den ena kallade sig "Gamla filatelister" och den andra "Nattugglorna".
Kotteriet "Gamla flatelister" var en grupp, som uppstått genom en idé av von Timroth och som samlades närmast med honom som centralfigur. I trots av namnet "gamla" var det inte gruppmedlemmarnas ålder som var det utslagsgivande, utan närmast det, att deltagarna fann nöje i, att inom en mindre, sluten grupp sitta tillsamman och utbyta tankar om gamla, "klassiska" frimärken. Tiden efter fortsättningskriget, då detta kotteri hade börjat sammankomma, var inom själva föreningen FFF—likasom inom de flesta andra av våra föreningar—rätt så infekterad av ett hamstrande och schackrande med nyutkomna märken av typen sportserie, barnhjälp, Öst-Karelen m.m. vilka man trodde att senare skulle stiga i pris. Det var f.ö. en tid då man gärna köpte nya märken på hög, då det egentligen inte fanns så mycket annat att köpa. De gamla filatelisterna hade inga särskilda förhandlingar och förde ej protokoll samt idkade ej köpenskap på sina möten. Det var vanligt, att någon kom med sin samling eller avsnitt av sin samling klassiska märken och berättade vad han visste om dem och väckte diskussion om dem för att höra de andras åsikter om dem. Det var allt för att ha en motpol till det kommersiella på det allmänna mötet. Man sammankom på Royal eller på Tekniska Föreningen och någon gång också på Gambrini. Av de personer som bevisligen hörde till denna inre ring och som bevistade dessa möten må nämnas—utom von Timroth—herrarna Adolfsson, P-E. Enehjelm, Lerche, Grönblom, Dromberg och Bernhards.
NATTUGGLORNA var, som namnet redan antyder, ett sällskap herrar, vilka gärna blev sittande efteråt på föreningsmötena för att i ett glatt och otvunget lag äta en bit mat och i samband därmed "prata frimärken" samt ibland sjunga och spexa. Centralfiguren i denna krets var Rafael Stenius och det var också han, som så att säga gav färg åt gruppen. Några härtill lämpade medlemmar hade påtagit sig vissa ämbeten och vid högtidliga tillfällen, oftast på lillajulsfesten, uppträdde sedan dessa herrar i särskilda uniformskoltar med Elisabetskragar, vilka uniformer medlem Aminoff låtit tillverka. Då dubbandet till nattuggla förutsatte ett flerårigt, flitigt deltagande vid kvällssitsarna, måste man för detta ändamål hålla en statistik över måltidsdeltagarna. Nattugglorna kom därför att skaffa sig ett eget, litet arkiv, som förvarades i en nätt grön låda, som alltfortfarande finns uppbevarad bland FFF:s arkivmaterial. Därav följer, att man rätt väl kan uppfölja nattugglornas verksamhet.
Skådespelaren, sedermera regissören
RAFAEL STENIUS (f. 30.9.1887 i H:fors, död 8.3.1962.) invaldes
till medlem i FFF den 16.10.1940 med n:o 233. Han deltog flitigt
i föreningens möten under tiden närmast efter krigen. Då han
själv var medlem i Odd Fellows-orden och dessutom på sitt eget
yrkes vägnar var inspirerad av publika och ceremoniella upptåg,
låg det nära till hands att just han skulle organisera något
slag av spexande till vännernas förnöjelse. Modellen till
nattuggleorganisationen torde emellertid ha kommit som en nästan
direkt efterapning av en motsvarande ordensinstitution i Norge,
eftersom det bland nattugglearkivalierna föreligger reglerna för
Oslo filatelistklubbs orden "Den glade Gauk" av år
1948. Norrmännen ha alltfortfarande ett flertal liknande ordenssällskap
i verksamhet, bl.a. Posthornorden och Silverlöven i Oslo och
"Den gyldne Isbjörns Orden" i Tromsö.*) Äldre norska
meriterade filatelister, vilka gjort sig förtjänta av flera sådana
utmärkelser av högre valör, påminna, då de uppträda i all
sin ståt, närmast om julgranar. Något exakt datum för
nattuggleordens grundande har ej kunnat utrönas, då deras
regler ej är daterade, men däremot följa dessa regler
paragrafvis den norska "Gauk"-förlagan. Från reglerna
må följande detaljer noteras. Orden är inofficiell och
opolitisk och är avsedd att främja festfilatelin inom FFF:s
lillajulsfester. Ordensstyrelsen som väljes för ett år i sänder,
består av stormästare, ceremonimästare, sigillbevarare och skål-
och skarprättare. Dessa personer utarbeta och inöva itillsamman
programmet för uppträdandena. Ekonomin är helt underställd
FFF. Som Iyckligt är, föreligger detaljerade program för
framträdandena med rollhälften och repliker för åren 1955–58
och 1962. Under åren 1955–58 fungerade de fyra s.k.
urugglorna och de var:
stormästaren Laurentius Flintus av Brändö Aminoff
ceremonimästaren Rafael Herba Bibliotekarius Stenius
sigillbevararen Textilius Helylle Grönblom och
skål- och skarprättaren Holger Colorantus Chemicus Bernhards
*) Undert., sedan ca 30 år medlem och nu och då verksam i Tromsöklubben, blev där 1977 dubbad till riddare av denna orden. De högre graderna av denna orden heta storkors och kommendör.
Genom att Stenius dött på våren 1962 utsågs till ny ceremonimästare Secretarius Exlibris Lars Bygglin Sitt första offentliga uppträdande torde nattugglorna haft på lillajulsfesten i samband med mötet n:o 490 den 30.11. -55. På detta möte upplästes även nattugglornas regler för alla medlemmar. De två första åren—alltså 1955 och -56 hade nattugglorna uppenbarligen uppträtt i lånade "uniformer" eftersom det framgår av styrelseprotokollet för den 30.10. -57 att styrelsen utanordnat 10.000:– dåtida fmk "för inköp av tyg till kåpor, sömmerskelön, saft till dryckeshornet m.m." Stormästaren Aminoff hade arrangerat sömnaden av dräkterna och hans egen kåpa var röd till färgen, men de andras svart. Vissa andra attribut hade Stenius anskaffat från Svenska Teatern.
Vid ovannämnda tillfällen intogs följande
nya nattugglor, efter det att de hunnit bevista tillbörligt
antal sitsar:
år 1955: Lars Bygglin och Axel Lerche
år 1956: Yngve Maury, Arnold Nyman, Waldemar Terichoff och Nils
Krogerus
år 1957: Lennart Collin och Per Stenbäck
år 1958: Carl Rosenius och
år 1962: Sven Björkman, Harry Kerbs och Ruben Lindgren, dessa
till riddare, och Lars Bygglin till storriddare.
Detta alltså i huvudsak enligt uppgifterna i nattugglearkivet. Det är ej helt uteslutet att nattugglorna kan ha sammankommit och uppträtt ytterligare någongång, men därom saknas skriftliga belägg och de överlevande uruglorna kan ej draga sig tillminnes exakta årtal eller detaljer, så att detta må gälla som en ungefärlig hävdateckning av denna illustra ordens verksamhet.
[Nattugglornas emblem]
Föreningens fonder och ekonomi.
Den vid FFF:s första tider osedvanligt livliga publikationsverksamheten hade akuta behov av pengar för tryckning av skriften "Studier och meddelanden". De första numren hade finansierats genom gåvomedel av "okänd donator", vilket utan tvivel var Fabergé, som även i början var den flitigaste skribenten. I längden kunde man emellertid ej tigga ihop anonyma pengar, varför det på mötet den 3.2.1932 beslöts att bilda en särskild PUBLIKATIONSFOND och även denna fick donationer bl.a. av Fabergé. Om publikationerna talas i ett tidigare sammanhang, varför här endast må nämnas, att denna fond var mycket anlitad och utsatt för mycken belastning genom de stigande tryckningskostnaderna. Fonden bibehölls som självständig sådan ända till april 1972, då den sammanslogs med tre andra fonder.
Nästa fond grundades på valmötet den 12. dec. 1934, då man återupptog till behandling ett tidigare av v. Timroth gjort förslag, att de influtna ständiga medlemsavgifterna skulle sammanföras till en fond, som fick namnet "STÄNDIGA MEDLEMMARS FOND". Den skulle inte få användas utan att minst 2/3 av föreningens medlemmar godkände ändamålet. Denna fond blev aldrig av någon större betydelse och förblev alltid föreningens minsta fond, ända tills den 1972 sammanslogs i reservfonden.
Fastän möteslokalfrågan under de första verksamhetsåren ännu ej varit en större betydelse så hade tanken om en egen samlingslokal dock hela tiden framstått som ett eftersträvansvärt måL. Även om saken många gånger diskuterats hade man ej kommit till något beslut under tiderna före krigen, då penningvärdet ännu höll sig någorlunda stabilt. På föreningens 10-årsmiddag den 4.12.1941 föreslog medlem Fred. W. Frentz att det bör bildas en särskild "EGNAHEMSFOND" och bland de 18 närvarande sammansköts omedelbart en grundplåt på 5.800:–, vilken fond sedan genom gåvor och testamenten redan inom förloppet av fem år växte till 15.000:–. Men inflationen växte snabbare och fondens goda ändamål blev likasom en i horisonten bortflyende chimär även om den allt ännu i dag utgör ett av våra största kapital. En liten passus bildade historien med lokalen på Centralgatan 1, vilken omtalats i annat sammanhang. Genom åren behandlades sedan vid olika tillfällen bl.a. gemensamma lokalinköp med andra föreningar, länge väntade man också på att Förbundet eller Stiftelsen skulle kunna ordna med en dylik gemensam samlingskokal och till slut riktades blickarna på posten. Sent omsider har kontakten mellan posten och filatelisterna blivit så god, att det under 70-talets senaste år blev möjligt för några föreningar, bl.a. stora Filatelistiseura och Fenno-Scandia att för en mycket anständig hyra få hålla möten i vissa av postverkets på kvällarna toma lägenheter. Men de gamla FFF-herrarna har genom åren fått inrotade vanor och de önska äta sin kamratmiddag i samma etablissemang där mötet avhålles och detta vilkor har uppfyllts av de krogar som på de senaste åren frekventerats.
I detta sammanhang kan det säkert ha ett
visst intresse att kasta ett öga på en tabell över de lokaler
där FFF under sina 50 år hållit sina möten. (Tillfälliga
enstaka möten ha ej noterats—endast flyttningar för hela
terminer):
1931—1936 Tekn. Föreningen i Svenska Gården
1936—1941 Tekniska Föreningen i Svenska Teaterhuset
1941—1945 Övre Royal
1945—1949 Mokka-Mökki
1949—1950 Rest. Ambassador
1950—1958 Handelsgillet
1958—1959 Järnvägsrestaurangen
1959—1961 Handelsgillet
1961—1962 Järnvägsrestaurangen
1962 Handelsgillet
1962—1963 Stor-HOK
1963—1964 Handelsgillet
1964—1965 Rest. Mercur
1965—1971 Rest. Perho
1971—1981 Handelsgillet
Denna lista ger säkert envar syn för sägen att man i stället för detta.ambulerande gärna hade haft en egen fast sammankomstlokal.
Egnahemsfonden belöpte sig den 31.12.1980 till 64.000:–.
Vid årsmötet den 27. januari 1943 visade sig årsvinsten vara rätt stor och av någon anledning hittade man på att placera 25.000:– i en särskild RESERVFOND. Några regler för dess motiv eller behov har ej kunnat påträffas, så att man får väl antaga, att det enbart var tänkt som namnet anger— som en reserv, även om det vanliga vinst- och förlustkontot borde ha motsvarat samma behov. Detta konto hängde sedan med ända till slutet och utökades, som ovan anförts, i april 1972 med de tidigare nämnda publikations- och ständiga medlemmars fonderna och uppgick den 31.12.1980 till 4.750:–.
Då den inom föreningen mycket verksamma och intresserade medlemmen n:o 207, forstmästaren BRUNO Bernhard, Gustav, Rafael SANDSTRÖM (f. 14.4.1889) dog i juni 1946 och hans testamente bekantgjordes, framgick det, att han testamenterat alla sina samlingar och lösa frimärken till föreningen, vilket även änkan och sonen intygade. I testamentet angavs som önskemål, att det efter realisation av frimärkena uppkomna kapitalet skulle placeras i en fond, bärande den avlidnas namn. Föreningen betygade skriftligt sin stora tacksamhet till de anhöriga. Det tillsattes en utredningskommitté som skulle genomgå donationen och sedan avge sitt utlåtande till styrelsen. I kommitten invaldes herrar Söderström, Walden och Sundström, med Langhoff och T. Granholm som suppleanter. Vid oktobermötet samma år meddelades, att man tilldess sålt för ca 100.000:– från samlingen och det föreslogs, att Skandinaviensamlingen, som visserligen ej var särdeles Iysande, dock skulle bevaras som sådan och kompletteras, med medel som inflyter genom försäljning av hans andra märken. En del av Skandinavien-samlingen blev sedan uppsatt av ordf. Björkman, som förevisade den på mötet 10.12.1947. Den Sandströmska donationen inbringade föreningen så mycket medel, att fonden då (1948) utgjorde ungefär hälften av föreningens alla medel, vartil kom denna Skandinavien-samling. Den 31.12.1980 uppgick den till 6.640:–.
Biblioteket
Genast vid föreningens grundande
tillsattes i samband med styrelsevalet också vissa funktionärer
och bland dem en bibliotekarie, som troligen i början hade det
ganska enkelt. NIen snart ansamlade det sig böcker att hålla
reda på och att utlåna och bland de då vanligaste och mest
anlitade var självfallet de olika utländska kataloger, vilka föreningen
införskaffade. Såsom redan tidigare i annat sammanhang nämnts,
hörde denna bibliotekarietjänst till de förtroendesysslor, från
vilka man svarligen kunde bli befriad. Bibliotekariesysslan har
genom åren skötts av:
P.E. af Enehielm—1931—dec. 1936
Ake Forsman—1937—febr. 1947
Rafael Stenius—1947—8.3.1962 (+)
Lars Aminoff—1962—tills dato
Katalog över böckerna har hela tiden hållits
och åtminstone åren 1937 och 1962 utdelats till alla medlemmar—även
till landsortsmedlemmarna. Att här komma med något utdrag av
katalogen vore alltför vidlyftigt, varför det enbart må påpekas,
att särskilt litteraturen över Danmarks och Tysklands märken
är särdeles riklig och omfattar flera hyllmeter. Då föreningen
genom åren prenumererat på ett flertal, främst nordiska,
tidskrifter och dessa sedan i god ordning inbundits, så har
biblioteket oavbrutet utökats och tillväxt och blivit en direkt
belastning för varje bibliotekarie. Som exempel må här nämnas:
Suomen Postimerkkilehti 1920—80 i 53 band
Philatelia Fennia 1950—80 i 32 band
Svensk Filat. Tidskrift 1934, 1938—80 i 34 band
Norsk Filat. Tidskrift 1949—80 i 25 band
Poststyrelsens cirkulär 1888—94 i 6 band
Kohls handbok (olika uppl) i 8 band
Billig: Grosses Handbuch d. Fälsch. (1937) i 3 band m.m.
upptagande bortåt 10 hyllmeter.
Böckerna stämplades genast från deras första anskaffningsår med föreningens därför anskaffade stämpel och en del av dem är t.o.m. försedda med föreningsmärket i guldprägel på pärmen.
Såsom redan tidigare i annat sammanhang nämndes har en stor del av de äldre katalogerna donerats till Postmuseet och det kan vara skäl att tänka över, om man ej kunde låta en del av det ansamlade materialet gå samma väg eftersom deras utnyttjande i dagens läge är så ringa, att man nästan kan säga ingen alls.
Urklippsverket
Det första man i protokollen kan fmna om
urklippsverksamheten är en § vid mötet 10.5.1944, då föreningen
utanordnat 500:– för anskaffandet av tvenne tomma böcker,
där den ena var avsedd för införandet av inhemska och den
andra för utländska urklipp och nyheter om frimärken. Vid
efterforskning visade det sig, att den vid denna tid inom vår förening
energiskt verkande dipl.ing. Runar Saarnio (f. 12.5.1900) hade
uppgjort en egen urklippssamling om frimärken, vilken han skänkte
åt föreningen. Denna finnes bevarad och innehåller klipp från
1917—1948. De utländska och inhemska, inbundna urklippsböckerna
(ca 5 cm tjocka) omfatta:
inhemska klipp 1941–56
—"— 1931–56
—"— 1918–56
utländska, mest svenska urklipp: 1956–60
—"— 1960–64
—"— 1966–67
—"— 1966–67
—"— 1967–68
—"— 1968–70
—"— 1970–73
Alltså, i denna samling 10 band av ungefär A4 storlek.
Man får emellertid i protokollen gå ända till årsmötet i jan. 1957 förrän nagot nämnes om urklippningen och förvaltandet av samlingen och säges det, att arkit. Ruben Lindgren, som hittills skött uppdraget, nu vill bli befriad ifrån detsamma och i stället valdes fil.dr. Å. Dahlberg till sysslan ifråga, där han sedan kvarstod till 1966, för att efterträdas av Ragnar Holmström, vilken sedan 1973 avlöstes av Erik Peacock, som sedan dess skött uppdraget. De tre sistnämnda "klipparnas" verk är upplimmade blandat inhemskt + utländskt i ytterligare 5 band—till vad fröjd det nu sedan kan bereda en eftervärld.
Prövningsnämnden och falsifkatsamlingen.
FFF:s medlemmar var—uppenbarligen som en följd av föreningens speciella tillkomst—aningen "allergiska" för allt som hade med förfalskningar och s.k. "mache" att göra, varför man genast de första månaderna tillsatte en särskild prövoingsnämnd. Datum för dess tillsättande har tyvärr ej kunnat utrönas, då, såsom nämuts, alla protokoll ej återstå, men redan i Studier & meddel. n:o 1 från mars 1932 angives prövningsnämndens sammansättning vara: af Enehielm, Fabergé, Freymuth, von Hertzen, Lindberg och Trap-Holm. Likaså publicerades då nämndens noggranna regler i 9 §§ och nämnden skaffade sig även en protokollbok, där objekten, resultatet och avgiften ordentligt infördes. Den första prövningen, som gällde en nytrycks oval, skedde redan den 10.3.1932 och avgiften var då 5:– per objekt. Ar 1932 utfördes inalles 17 prövningar,1933–15 st.,1934 17 st. men 1935 endast 3 st. Prövningsnämndens ändrades med tiden och bestod 1935 av: von Hertzen, von Timroth, af Enehielm, Schwindt och ibland Fabergé. Man började också att intressera sig för en egen falsifikatsamling, vartill Walden den 6.3.1935 hade donerat 3 häften. Det meddelas, att Schwindt i åpril 1935 hade uppsatt en början till denna egna falsifikatsamling. Den 11.9.1935 inköptes för 2.200:– en samling Fournier-förfalskningar, införda i en album liknande den tidens helavärldenalbumar. Samlingen är försedd med ett officiellt löpande n:o 138 och har ett företal av E. Diena samt är tryckt i Geneve den 17.9.1928. Såsom redan i annat sammanhang nämnts blev denna album särskilt brandförsäkrad. Om de olika kvartslampornas inköp har även tidigare omnämnts. Såväl kvartslampan och falsifikatsamlingen förvaltades då närmast av prövningsnämnden. Ar 1936 var antalet prövningar rekordstort – 74 st., men då medräknades ett stort antal—mera än hälften—som von Timroth låtit utföra hos Köhler i Berlin.
De granskade objekten försågs med föreningens för ändamålet anskaffade minismå gummistämplar, vilka enligt ett av nyssnämnda Köhler publicerat system i olika lägen anbragtes på märkenas baksida. Prövningsnämnden, där af Enehielm blivit ersatt med Walden, fortsatte flitigt ända till dess vinter- och fortsättningskrigen något avmattade verksamheten, som dock åter flammade up'p 1943 med 26 beställare—numreringen i protokollet fortsatte härefter per kund, som ibland kunde ha upp till 10-talet olika objekt. År 1945 var prövningsnämnden flitigt i verksamhet med upp till 81 kunder och några av dem hade över 30 objekt per person och detta sysselsatte nämnden snart sagt varje vekca.
I nämnden hade v. Hertzen då ersatts med Boedeker.1946 inlämnade 39 pers. prövningsobjekt och stora mängder var. Sedan följde en tydlig nedgång på prövningsefterfrågan, så att t.ex. 1949—sista året som det fördes regelrätt journal över arbetet—endast 13 inlämnare anmälde sig. Från ett enstaka protokoll, uppgjort hemma hos v. Timroth den 21.1.1950, konstateras det, att Schwindt är ordförande i nämnden och v. Timroth sekreterare med Björkman, Bremer, Boedeker, Fabergé, Forsman och Lerche som medlemmar. Man noterar vidare att årsmötet avskaffat arvodena för prövningsnämoden. Även om någon protokollsbok efter 1950 ej påträffats, torde prövoingsverksambeten i mindre skala dock ha fortgått intill medlet av 1950-talet, vilket man kan se av vissa brevkopior och bl.a. av utgifter för kvartslampan, vilken synes ha inbringat föreningen några enstaka mark. Efterhand som de gamla, ursprungliga prövarna föll undan—Fabergé 1951, Schwindt 1955 och v. Timroth efter en längre tids ohälsa 1961—kompletterades prövningsnämnden pliktskyldigast vid varje årsmöte. De senaste livstecknen från denna nämnds sida, som har kunnat påvisas är ett fall 1963 och sedan det senaste år 1971, men sedan dess torde nämnden ej ha sammankommit.
Falsifkatsamlingen har dock nu och då fått mera objekt genom gåvor från medlemmarna och denna blandade samling är införd på 10 insticksblad och har de senaste åren uppbevarats hos dr Ulf Dahlberg, som också har Fourniersamlingen, de gamla prövningsjournalerna samt stämplarna i sitt förvar. Någongång på slutet av 1950-talet har föreningen fått eller köpt—belägg därom har ej påträffats—en liten samling de Sperati- förfalskningar på två blad, inalles 13 st.skickligt gjorda märken från de tyska småstaterna samt 5 st. äldre svenska märken. Samlingen är försedd med ett företal och är utgiven av Brittish Philatelic Assosiation 1954. Denna samling förvaras av bibliotekarie Aminoff i ett bankvalv. Man kan fråga sig om det inte vore på tiden att helt slopa föreningens prövningsnämnd och placera dess skatter i ett bankfack, i all synnerhet som filatelistförbundet ju som bekant har startat en egen prövningsnämnd, för dem som behöva en sådan för inhemska märken.
Man kan självfal]et vara av olika åsikt om nyttan av så långa och detaljerade utredningar, som de vilka här framförts om föreningens liv, men kanske en senare tid kan ha gagn av detta som ett "uppslagsverk", då man vill påminna sig vissa händelser under de tidigare åren.
Det kan kanske till sist ännu vara skäl att beröra en passus från den allra senaste tiden. Under de två senaste åren har det esomoftast hörts röster, som talat för en framtida sammanslagning av de båda föreningarna HFF och FFF. Styrelsen för FFF företog sig därför under varen 1981 att i lugn och ro penetrera en sådan möjlighet, i all synnerhet som tanken under denna utredningens tid tycktes få allt mera understöd inom båda föreningarna. Vid klarläggning av sakens juridiska sida uppsteg emellertid vissa svårigheter, vilka sedan uppväckte ett plötsligt känslosvall, som helt satte stopp för all fortsatt behandling och frågan bordlades definitivt på FFF:s sista vårmöte 1981. Däremot kan man väl säga, att tanken kvarstår som en framtida möjlighet och att den eventuellt kan återupptagas vid något senare tillfälle för att vidare utvecklas under gynnsammare och—som man får hoppas—allmänt och gemensamt godtagbara auspicier.
Källhänvisningar
1) Vid diskussion med var
frejdade, välkända storfilatelist Donnar Dromberg om Kohis
Finlandskapitel erhöll jag av honom föijande tillrättaläggande,
vilket här med hans tillstånd bifogas:
''Korrigering av och komplettering till KOHLS
BRIEFMARKENHANDBUCH, 11. Aufl., kapitel "Finnland". I
sin artikel, vilken kan anses som det första försöket att
behandla våra frimärken på ett "vetenskapligt" sätt,
har Erik Wahiström gjort ett banbrytande arbete. Den s.k. Kohl-handboken
utvecklades ur firman Paul Kohis, Chemnitz, frimärkskatalog,
vilken senare småningom började kallas handbok. Det var dock först
när den eminenta filatelisten dr. Herbert Munck blev redaktör för
den och började utarbeta en möjligast komplett katalog-handbok
över hela världens frimärken som Kohl-handboken blev en
''bibel" för hela världens filatelister, och ännu trots
att ett otal specialhandböcker och monografier utgivits, har
mycket att lära även avancerade filatelister. Vid sitt arbete
samarbetade dr. Munck med de bästa krafterna inom varje lands
filateli. Vad Finlandsdelen beträffar var det öv.löjtn. M. von
Hertzen och dr. Harald Lindberg vilka genom arkivstudier kunde hjälpa
dr. Munck att forma kapitiet Finland. Som mångårig chef för Stämpelkontoret
var speciellt v. Hertzen väl ägnad härtill.
Att Wahiström ibland något småaktigt korrigerar vissa avsnitt
i handboken och knappast alls krediterar kapitlets författare
och medhjälpare för det Iysande arbete de gjort, fördunklar i
någon mån hans förtjänst. Alla som var aktiva filatelister år
1943 minns dock vilket enormt uppseende artikeln väckte och det
står utom allt tvivel, att artikeln, trots felaktiga slutsatser,
utgör början till förnuuftigt studium av våra frimärken."
2) Finlands Frimärkssamlarkalender
1945–46, R. Ahonius.
3) H.F.F., 50 år. 1893–1943, s. 35.
4) Vem och vad? 1926. H:fors 1925.
5) F.F.F., Studier och meddelanden 2, 1932, s. 41–42.
6) Filateliamme väärenteitä ja tekeleitä—ehiöt, (Cinderella),
Jorma Leinonen, H:fors 1979.
7) Undert. blev på Öhmanns änkas begäran till Porin
Postimerkkikerho, av denna klubb utsedd att den 13.2.1938 värdera
en liten del av den avlidnes samling för att kunna tillfredsställa
skattmasen, som anfallit henne.
8) Närmare om A. Fabergé som frimärkssamiare—''Ex Fabergé",
Fenno-Scandia 1970, I–III, och på finska i Suomen
Postimerkkilehti 1970, 6–7, s. 138–143.