Jarl Pettersson
HURU GAMMAL AR H.F.F.?


Vår framstående och samvetsgranne föreningshistoriker av 1943, Gunnar Sivén, påpekar i sin 50-års historik, att landet redan i c:a 40 år hade haft egna frankotecken innan H.F.F. år 1893 grundades. Och då jag till föreningens »1000:de möte» 23.3.1949 samlade material för ett festreferat över de hållna mötena och härför genomplöjde mötesprotokollen m.m., fann jag ej heller något som skulle ha talat emot 1893 som stiftelseår. Tvärtom kunde jag på mötet ifråga framvisa den verkliga stiftelseurkunden: ett ganska illa medfaret, löst pappersblad, på vilket 22 personer egenhändigt antecknat sig som stiftande medlemmar, de flesta (18) just på stiftelsemötet den 4 jan. 1893 på gamla rest. »Catani». Saken borde ha varit klar! Men såväl Sivén som jag hade underlåtit att titta i »Finska Filatelisten», föreningens eget organ 1894–95 — hade vi giort det, så hade kanhända den i rubriken ställda frågan varit onödig! Men nu är frågan icke helt omotiverad.

Se här vad som hänt: våren 1952 överkom jag i ett härvarande antikvariat en bunt »korrespondenskort» (= kortbrev) från Helsingfors stadsposts blomstringstid, närmare bestämt från åren 1882 t.o.m. 1888. De flesta av korten, i allt c:a 20 st., var ställda till »Herr Studeranden Björn Lindberg, Botaniska Trädgården». Att korten efter »öppnandet» ånyo slutits, fäste jag mig icke då vid, enär jag främst naturligtvis intresserade mig för färgnyanser och texttyper. Behövliga kort avskiljdes för min egen samling och endel gick till bytesvänner. Resten hamnade i skrivbordslådan, där den blev liggande några månader,-tills den av en händelse igen blev aktuell. Och nu kom jag att tänka på att kortens innehåll möjligen kunde vara av intresse. Och se! Till min oförställda häpnad fann jag, att innehållet i alla dessa korrespondenskort rörde sig enbart och uteslutande om verksamheten inom en filatelistsammanslutning här i Helsingfors, och att bemälde Björn Lindberg fungerat som denna sammanslutnings sekreterare! Främst dryftas i korrespondensen mötestider, urvalssändningar (även från utlandet!), kataloger och tidskrifter m.m. Och namn som skymta: kontoristen Sann, handlandena Malmlund och Blomkvist (dessa 3 redan 1882) samt senare affärsmannen Bade, herr Bomansson, konsul Wasenius, doktor Florin samt, framför allt, naturligtvis Lindberg. Att medlemsantalet i sammanslutningen var åtminstone 10, framgår av ett kort, undertecknat »Medlem N:o 10».

Med dessa mina »dyrgripar» i portföljen gick jag så till vår ordförande, Monnberg. Även han blev ytterst intresserad, ja, intresserad, att han oförtövat framtrollade »Finska Filatelisten» i hopp om att där event. finna något om den »upptäckta» sammanslutningen. Och på sid. 5 i nr 0 (provnumret) erhölls lön för mödan. Där stod: »För bortåt tio år sedan kom härstädes till stånd en frimärkssamlareförening med samma namn (kurs. min) som den nuvarande. Få voro medlemmarna—men intresset desto större. Efter det föreningen existerat ett par år (!), lämnade dess sekreterare, en av landets på den tiden kanske mest energiska och intresserade samlare, orten; föreningen förde härefter en kortare tid ett tynande liv—tills den alldeles upphörde».—Detta var allt!

Men sekreteraren! Jag påminde mig namnet på en över hela landet välkänd pomolog, Björn Lindberg. Adressen under studietiden: Botaniska Trädgården sade, även den, något. En påringning till »Brages» urklippsverk, ett vänligt svar: ja, pomologen B. L. lever och bor i Ekenäs, ålder 87 år. En diskret förfrågan hos en nära släkting till B. L. om man med ett brev möjligen vågade störa den åldrige herrns otium, besvarades med ett glatt: säkerligen, B. L. är rask och kry för sina år och kommer helt säkert att besvara ett eventuellt brev!

Så skedde också på det mest tillmötesgående sätt, dock med en naturlig resenation »för att minnet vid 87 års ålder ej mera är fullgott». Av svaret framgick, att Björn Lindberg verkligen fungerat som den ursprungliga H.F.F:s sekreterare och att sedermera medicinalrådet J. A. Florin svingat ordförandeklubban. Artalen 1882—88 var även de riktiga! Förutom de medlemmar, vilkas namn tidigare nämats här, anges i svarsbrevet även löjtnant Löfström (= den från Frihetskriget och senare kände generalen Ernst L.?) samt dåvarande ägaren av Hotel Kämp, Fredrik Ernst.

Fotot här invid återger dragen av Björn Lindberg någon tid efter det han lämnade H.F.F. och Helsingfors (1888), för att i utlandet vidare utbilda sig för sitt blivande verksamhetsområde. I samband härmed synes han även ha lämnat filatelin åt sitt öde! Beklagligtvis—ty Björn Lindberg var icke enbart en »vanlig» frimärkssamlare, utan ägnade sig även åt filatelistisk forskning. Detta bevisas bl.a. av följande passus i hans brev till mig: »Genom postchefen Lagerborgs tillmötesgående var jag i tillfälle taga del af diverse handlingar uti postarkivet och minnes jag endast en intressant uppgift af det hela. Det angafs där, att av serien med liggande oval fanns utom blå 5 kop. och röd 10 kop. även en 20 kop. (15?) mörkgrön, dock att af det sistnämnda i rörelsen utkommit endast något tiotal exx.»—Jag ber mina ärade läsare betänka, att uppgiften om dessa i rörelsen utgivna mörkgröna märken måtte ha gjort ett mäktigt intryck på vederbörande, enär han alltjämt—65 år senare!—erinrar sig desamma. Jag för min del anser, att det hela ej så utan vidare bör avfärdas som en fråga om prov- eller nytryck! Underliga saker har framkommit vid nutida fil. forskningar! Och märk: H.F.F.:s . katalog (1895) vågar ej heller säkert anse den mörkgröna 20 kopeken för prov- eller nytryck—i katalogen säges i en anmärkning till 1856-års em.: »20

[Foto av Björn Lindberg.]

kop. grönsvart av denna typ på vertikal-vergé papper förekommer i obegagnade exemplar, men är antagligen (kurs. min!) även provtryck».—En fråga: varför gör man provtryck för eller nytryck av märken som aldrig existerat? Jag lämnar härmed Björn Lindbergs intressanta meddelande till benägna forskares allvarliga begrundan.—Även andra medlemmar av den första H.F.F. synes ej ha nöjt sig med att endast vara vanliga »hemmasamlare», utan de hade även blickarna riktade utåt. Se här vad ett av korrespondenskorten säger: »B.B.B.! Will Du wara god och genom ett kort säga mig om Dr. Florin samtidigt med hr. Bade och mig anmäldes som medlem till Internationalen Philatelisten Verein in Dresden. - - -

Den 21/II -88.
Wännen L. Hj. W(aseniu)s.»

Ja—vad skall vi nu, sentida medlemmar av H.F.F., säga till allt detta? Skall vi anse, att den första H.F.F. var ett helt annat företag än den förening som grundades den 4 jan. 1893? Eller skall vi anse oss härstamma direkt (oavsett den lilla intervall, under vilken verksamheten synes ha avstannat!) från den första H.F.F.? Märk att ordf. Florin ingick i den nya föreningen som medlem nr 27 och att Leon. Wasenius (medl. nr 3) står som första namn på den av mig vid »1000:de mötet» framvisade stiftelseurkunden (som f.ö. finns avbildad i det »H.F.F.-meddelande» som utgavs 23.3.1949!) och att han fungerade som den nya föreningens första sekreterare 1893–96! Har vi åtminstone litet sinne för tradition och kontinuitet i föreningsverksamheten, så bör vi obetingat och med stolthet begagna oss av tillfället och inlemma den gamla föreningen i den nuvarande och sätta 10 år (minst) till vår ålder! Detta hindrar ju på intet vis, att vi nu under solenna former firar vårt 60-årsjubileum som legaliserad, inregistrerad förening. Men då tillfälle ges bör vi på lämpligt sätt framhäva våra 70 år! Därmed hedra vi även bäst minnet av den gamla föreningen!

Till slut ber jag att på de nuvarande medlemmarnas vägnar få uttala vårt uppriktiga, vördsamma tack till pomologen Björn Lindberg för hans, trots den höga åldern, med beredvillighet lämnade hjälp för här framlagda utredning om den första H.F.F. Samtidigt vill vi även hylla honom som den äldsta ännu levande representanten för pionjärerna inom vårt lands filatelistiska forskning. Vår honnör!