Helsingfors Frimärkssamlareförenings konstituerande möte hölls den 28 januari 1893 på initiativ av överste Otto v. Freyman och kapten Ivar Gulin. Finlands Senat godkände samma år föreningens stadgar. Urkunden, som undertecknades av samtliga medlemmar av senaten och som är ett kalligrafiskt mästerstycke, kommer att kunna beskådas i en monter under Nordia 93-utställningen i Helsingfors.
Föreningen hade vid utgången av det första verksamhetsåret 28 medlemmar. Vid sekelskiftet hade medlemsantalet stigit till 100 personer. Det steg härefter snabbt och nådde 1919 maximitalet 250. Ett betydande antal medlemmar utträdde ur föreningen 1920 och 1931 delvis under dramatiska former för att grunda Suomen Filatelistiseura respektive Frimärkssamlareföreningen i Finland. Medlemsantalet är i detta nu 222 Totalt har under årens lopp 1153 medlemmar invalts.
På 100-års dagen den 28 januari 1993 samlades föreningen till sitt 1813:te möte. När man bläddrar igenom mötesprotokollen frapperas man av huru likartat mötena förlöpt under hela denna tid. Det har varit föredrag och diskussioner i aktuella frågor. Medlemmarna har förevisat valda delar av sina samlingar. En väsentlig del av programmet har varit auktion av material, som inlämnats till försäljning av såväl föreningens egna medlemmar som av utomstående. I en förteckning över auktionerna från föreningens första verksamhetsår finner man bland säljarna sådana kända namn som Victor Magnus v Born och Axel Lille, och bland de ivrigaste köparna Richard Granberg och Leonard Wasenius. Omsättningen var överraskande stor; under år 1895 såldes märken för 68000 mark omräknat till dagens penningvärde enligt partiprisindex. Efter mötena har det varit brukligt att medlemmarna samlats till kamratlig samvaro vid en supe.
Stabiliteten i föreningens verksamhet illustreras bl. a. av att föreningen under de senaste 70 åren endast upplevat 3 skiften på ordförandeposten.
Då HFF:s historia i stort sätt sammanfallar med den finländska filatelins historia har det ansetts ändamålsenligt att i fortsättningen skildra filatelins allmänna utveckling illustrerad av Föreningens 100-åriga historia. Framställningen har koncentrerats kring följande frågeställningar: Varför samlar man? Vem har samlat? Vad har man samlat? Hur har samlingarna presenterats? Vad har det kostat? Vad har man publicerat? Hur uppkom och slutade den 60-åriga schismen? Hur gammal är egentligen HFF?
Varför samlar man
Samlandet tillfredställer hos mången en inneboende lust att systematisera och komplettera. Samlandet ger också ofta estetisk njutning. För den som icke samlar frimärken kan det te sig helt obegripligt att någon kan försjunka nästan i trans vid betraktandet av en obetydlig, 100 år gammal papperslapp som dessutom blivit nedsölad med, låt vara, en rättvänd klar stämpel. Filatelistisk forskning kan på samma sätt som vetenskaplig forskning i allmänhet ge sina utövare en intellektuell tillfredställelse. Man måste dock alltid besinna att filatelistisk forskning är en lek och ett tidsfördriv och att det i många fall är fråga om sk. pseudoforskning i så måtto att filatelisten använder sig av avancerad statistisk, modern teknik och vetenskapligt klanderfria metoder för att nå resultat vilkas praktiska eller vetenskapliga värde ofta icke står i rimlig proportion till ansträngningarna annat än för filatelisterna själva. Posthistorisk forskning kan däremot nämnas som ett exempel, där filatelistens resultat också har klart utåtriktad kulturhistorisk betydelse.
Vem har samlat
Det överraskande faktum att hela 25 % av Helsingfors Frimärkssamlareförenings medlemmar vid det första verksamhetsårets slut utgjordes av militärer beror nog på att föreningens forsta ordförande (1893) Ivar Gulin var militär, kapten vid 1:sta Nylands Skarpskyttebataljon. Någon martialisk dominans kan inte senare konstateras. Medlemsförteckningen för 1893 visar att grupperna kontorister, studlerande och personer med akademisk slutexamen var lika starkt representerade (20 % var) medan handlandena utgjorde 15 %. Det var alltså en klart intellektuell skara, som sysslade med frimärkssamling. Påfallande var också att det var en rätt ungdomlig församling. Genom åren har det akademiska inslaget bland medlemskåren förblivit starkt ehuru numera de flesta yrken och samhäillsgrupper finns representerade. Medelåldern har under årens lopp kontinuerligt ökat och i dag finner man knappast någon student eller nybliven magister i medlemsförteckningen. En 50-åring betraktas som en ungdom och pensionärerna är i majoritet. Dominerande är också det manliga inslaget, ehuru den första kvinnliga medlemmen, Bertha Fredrika Tabell invaldes så pass tidigt som 1894. Dagmar Hellman, som innehade en ansedd frimärksaffär i Stockholm och som också är känd som en pålitlig äkthetsprövare, invaldes 1908. Endast 24 kvinnliga medlemmar har tills dato varit inskrivna i HFF. Antalet skulle ytterligare sjunka om vi icke beaktade de filatelistfruar som anslutit sig till föreningen mera av solidaritet med sina män än av intresse för frimärken.
En genomgång av medlemsförteckningen illustrerar också det välkända faktum att mången samiare är 'allätare'. Speciellt vanlig är kombinationen frimärken, växter och insekter. Som exempel kunde anföras föreningens ordförande (1913–1919 ) Harald Lindberg, som i uppslagsverket 'Vem och Vad' uppger växt-, insekt- och frimärkssamlande som sina särintressen, samt V. J. Karvonen och Thorolf Grönblom, som var välkända entomologer. Boktryckaren Ernst Ingelius hade ett mycket brett register; utom att han samlade nästan allt han kunde komma över i frimärksväg var han en lidelsefull numismatiker, en hängiven bibliofil, samlare av konstverk och antikviteter osv., osv. i all oändlighet så att inte ens tändsticksetiketter var honom främmande. Också författaren till denna presentation har tidigare samlat växter, insekter, mineraler och samlar fortfarande böcker i originalupplaga, mässings- och tennljusstakar, antika silverskedar, ostindisk och europeisk keramik och 1800-tals litografier.
Vad har man samlat
När föreningen 1893 grundades hade det i Finland endast utgivits 55 olika frimärken. Det är klart att man inte kunde begränsa sitt samlande till ett så smalt område i synnerhet som man icke ännu då i högre grad intresserade sig för färg- och andra varianter. Föreningens auktionsprotokoll från 1895 visar att man visserligen i någon mån sålde utländska objekt, men att huvudintresset vid sidan av finska frimärken var finska helsaker. Helsakssamlandet var länge synnerligen populärt bland föreningens medlemmar, vilka icke i högre grad förefaller att ha följt det olyckliga modet att klippa ut valörstämplarna för att kunna klistra in dem i de härför avsedda rutor, som dåtidens album ofta var försedda med. Intresset för helsaker kulminerade med att föreningens hedersmedlem Richard Granberg 1923 utgav sin katalog över Finlands helsaker, en katalog som ännu i dag 70 år senare i stort sett är uttömmande och riktig. Richard Granbergs stora helsakssamling inköptes 1931 av postmuseet, som fick nödiga medel genom utgivningen av det bekanta Pro Filatelia-märket. Intresset för helsaker svalnade dock snart härefter och denna intressanta del av filatelin har icke sedan dess varit särskilt omhuldad på några få Iysande undantag när. Föreningens novarande ordförande (1984–) Christian Sundman har uppvisat en samling, där han i många avseenden överträffar t.o.m. Richard Granbergs.
Som allt samlande har också frimärkssamlandet under tidernas lopp förändrats och varit underkastat modets nycker. Vid sidan av det egna landets märken intresserade sig föreningens medlemmar till en början för hela världens märken, exotiska länder var t.ex. mycket populära. Efter det första världskriget hade dock antalet märken blivit så stort att de flesta samlare såg sig tvungna att inskränka sitt intresseområde och specialisera sig på vissa länder och vissa tidsperioder. En av de sista stora 'helavärldensamlarna' i HFF var föreningens hedersmedlem V. J. Karvonen, som trots sitt vidlyftiga samlingsområde, var en verklig specialist beträffande t. ex. de engelska kolonierna, de grekiska Hermes-huvudena och Finlands klassiska märken.
Inskränkningen av samlingsområdena drabbade först fjärran belägna länder som t. ex. de sydamerikanska staterna och sådana länder, som fört en alltför omfattande utgivningspolitik såsom t. ex. de forna franska kolonierna och flere östeuropeiska länder. Man har också tagit avstånd från länder, som begränsat allmänhetens rätt att fritt köpa vissa märken. I den dag som är tilldrar sig förutom de nordiska ländernas frimärken, Estlands, Tysklands, Englands, Hollands, Tsar-Rysslands och Frankrikes märken särskild popularitet bland föreningsmedlemmarna.
Finlands frimärken har alltid varit samlingsområdet nummer ett. Man har under tidernas lopp samlat på olika sätt och intresserat sig för olika detaljer. Ovalmärkena har dock alltid varit mycket populära och många förnäma samlingar har hopbragts av medlemmarna, här skall endast nämnas att föreningens hedersmedlem Leo Linder icke endast ägde en mycket omfattande kollektion av dessa förnämliga märken utan även under 40 års tid ägnade märkena ett ingående studium, som han publicerade i ett stort antal skrifter.
De serpentintandade märkena vars genomstick är varierande och egenartade och som knappast finner någon motsvarighet i hela världen har underligt nog icke fått den uppmärksamhet de förtjänar. Helt utan studium från föreningsmedlemmarnas sida har de dock inte varit. Erik Wahlstöm och Gustaf von Möller, bägge rikssvenska medlemmar av HFF, har i skrift behandlat dessa, Wahlström i festskriften till 50-årsjubileet och v Möller i 'Jubileumsskrift' 1953. Christian Sundman har utfört noggranna mätningar av de olika genomsticken och publicerat resultaten i Jubileumsskriften HFF 1893-1978.
Under 1950- och 60-talen studerades med stort intresse och framgång emissionerna 1875-82. Bland forskarna på detta område kunde främst nämnas Anton Salmenkylä och Helge Grönblom. Området är idag icke närmelsevis så populärt som tidigare men har dock sina trogna anhängare som t. ex. Risto Matti Kauhanen.
Juhani Olamo har under de senaste decennierna hopbragt en guldmedaljsamling av 1885-års emission (Sofia 1989) och skall i närmaste framtid publicera sina rön härvidlag i en omfattande monografi. Han har tidigare publicerat en studie över tete-bêcherna av ifrågavarande och tidigare emissioner.
Föreningens medlemmar har haft relativt litet intresse för finska sk. örnmärken dvs. emissionerna från 1901 till självständigheten 1917. Dessa märken har symboliserat det ryska förtrycket som bl.a. innebar en förryskning av postverket. Av enahanda grunder har man, särskilt under tiden före det andra världskriget, icke befattat sig med sådana ryska märken, som från början av seklet fram till självständighetcn var de enda tillåtna för frankering av postförsändelser till utlandet.
De sk. Saarinen-märkena (1917-29) har överraskande nog icke varit särskilt populära, men några förnämliga samlingar har dock hopbragts, som Åke Lindholms oerhört omfattande kollektion. För ett tiotal år sedan blev 1930års emissionen otroligt populär, kanske främst för att krigstiden och inflationen på 1940- och 50-talen åstadkom en så brokig flora av frankeringar. Intresset för både Saarinen-märkena och 1930års emission aktiverade också nummerblockssamlandet emedan blocken kunde vara till stor hjälp vid bestämning av de talrika färgvarianterna. Intresset var dock övergående. Nummerblocken har i dag endast få anhängare.
Som ett kuriosum kunde nämnas att Aunus- och Nordingermanland-märkena, vars postala berättigande nog är tvivel underkastat, genom ett föreningsbeslut bannlystes och all handel med dem vid föreningens möten förbjöds. Det här beslutet har för övrigt aldrig formellt upphävts, men policyn har sedan dess alltid varit att var och en i föreningen samlar vad honom lyster. Helt paradoxalt var världens måhända främsta Aunusspecialist V. J. Karvonen en ivrig HHF:are liksom också Harry Walli, vars förnämliga Nordingermanland-samling under 1950-talet väckte både avund och beundran.
Större enheter av ett märke är ofta till stor hjälp för den filatelistiska forskningen. Så har också par, trestrip, fyrblock osv. ända till helark varit speciellt eftertraktade. Bland dessa var speciellt fyrblocken ända till 1950-talet i ropet; då kunde man tom. få se samlingar, som uteslutande bestod av fyrblock. I dag anses fyrblock som sådana blott motiverade i en samling för att på ett tilltalande sätt bryta enformigheten. Betydelsen av större enheter kvarstår dock fortfarande. Helarkssamlandet är naturligtvis det allra förnämsta, men tillgången på äldre material naturligtvis oerhört ringa. Den enda verkligt betydande Finland-samlingen på detta kapitalkrävande område har hopbragts av HFF:aren Vilhelm Rosenlew. Samlingen finns numera i postmuseet. Investerarnas anhopning av Republiken Finlands helark saknar naturligtvis allt filatelistiskt intresse.
Posthistoria har sedan 1960-talet blivit allt populärare. Gränsdragningen mellan traditionell filateli och posthistoria blir allt svårare att göra emedan typiska posthistoriska objekt såsom postförsändelser och intressanta avstämplingar, sedan 1970-talet nästan blivit ett 'måste' också för samlingar i klassen traditionell filateli. Detta har också förorsakat den rekordartade prisstegring, som sedan 1970-talet kommit postförsändelser och stämplar till del. Stämplar har intresserat HFFarna så gott som hela detta sekel. Föreningens ordförande (1920-51) Bertel Tauchers stämpelsamling var på sin tid den förnämsta i sitt slag. Taucher betonade att poststämpeln ofta är ett bevis för märkets äkthet och vice versa. Föreningens ordförande (1952-64) E.A. Monnberg var en ivrig samlare av Åbostämplar. Skeppspost har länge varit ett omtyckt specialområde och mången föreningsmedlem har inspirerats av nestorn på detta område Donnar Dromberg.
Nyare trender har icke i större utsträckning fått fotfäste i föreningen. Motivsamlande, maxifilateli och frimärkshäften har rönt endast marginellt intresse. Hembygdsfilatelin är dock sannolikt på kommande. Det var på föreningsutställningen 'HFF-90', som en sadan samling för första gången deltog i tävlingsklass.
Filatelins randområden har haft många anhängare inom föreningen. Per Edvin af Enehjelms pioniärsamling av Helsingfors Stadspost kan boundras på Postmuseet, likaså E. A. Hellmans båtstämpelsamling. Järnvägsmärken, stämpelmärken och Tammerfors lokalpost omhuldades på 1950-talet av den mångkunniga forskarfilatelisten Jarl Pettersson. Föreningens tidigare mångåriga ordförande (1965-83) Jacobus Sundman har vid flere nationella och internationella utställningar visat sina samlingar av finländsk privatpost.
Hur har samlingar presenterats
Intresset att arrangera eller delta i frimärksutställningar var relativt lamt ända fram till slutet av 1940-talet. Visserligen ställde föreningen ut sina publikationer och kataloger vid ett tiotal tillfällen under tiden mellan de två världskrigen varjämte enskilda medlemmar såsom Richard Granberg och Erik Wahlström belönades med guldmedalj vid utställningar utomlands. Ar 1922 gjorde föreningen ett försök att tillsammans med Suomen Filatelistiseura arrangera en nationell utställning men initiativet rann ut i sanden. Den första nationella utställningen i landet arrangeradedes 1928. Den blev en stor framgång, men förblev en ensam företeelse och efterföljdes endast av några mindre klubbutställningar under de därpå följande 20 åren.
Filatelisternas inresse att offentligt visa sina samlingar ökade markant efter det andra världskriget. Föreningens medlemmar deltog aktivt både som arrangörer och utställare i de två stora nationella utställningarna 1947 och 1948. Finland anförtroddes 1956 uppdraget att arrangera en världsutställning (Finlandia-56). Utställningen blev en fantastisk framgång inte minst för föreningens medlemmar då Gustaf Möller tilldelades utställningens Grand Prix d'Honneur, Leo Linder Grand Prix National samt hela 16 medlemar medaljer av olika valörer. Efter världsutställningen följde klubb-, nationella, och nordiska utställningar i rask takt för att för föreningens vidkommande kulminera i HFF-90 (en nationell utställning 1983 med anledning av att HFF fyllde 90 år). Utställningen var och är fortfarande med sina 1100 utställningsramar den största nationella utställning som hållits i Finland. År 1988 anförtroddes Finland för andra gången uppdraget att arrangera en världsutställning och till dess president utsågs HFF:s ordförande Christian Sundman. Föreningens medlemmar skördade sammanlagt 15 medaljer.
Det ökade intresset för utställningar har icke begränsats till 'hemmaplan'. HFF:arna har också rest ut i världen och med stor framgång deltagit i såväl nordiska som världsutställningar i andra länder. Christian Sundman tilldelades Grand Prix International för sin Finland-samling vid världsutställningen Stockholmia 86, och Grand Prix d' Honneur i London 1990, en utmärkelse som icke tidigare kommit någon finländare till del. Föreningens f.d. ordförande Arnold Nyman har varit en veritabel medaljmagnet. Med sina Canada-, Finland-, Frankrike- och Norgesamlingar har han belönats med flera än 30 guldmedaljer (!), en prestation som icke har överträffats och som torde vara svår att ens i framtiden överträffa.
Vad har det kostat
Den allmänna föreställningen är nog fortfarande den att filatelisterna huvudsakligen utökar sina samlingar genom byte. Detta var kanske också fallet i filatelins barndom men redan på 1920-talet blev det nästan regel att frimärkena bytte ägare mot kontant vederlag. Frimärksbyte är dock fortfarande vanligt i föreningarnas ungdomsavdelningar men kan någon gång också lösa problem för avancerade filatelister. Utmärkande för utvecklingen efter krigret har varit att frimärkshandeln alltmera förskjutits från frimärksaffärerna till auktioner. Traditionellt har frimärksföreningarna, så ock HFF, haft en mycket livlig auktionsverksamhet. Materialet vid dessa var ännu på 1970-talet mycket högklassigt med många sällsynta och dyrbara objekt. Föreningsauktionerna har tyvärr sedan dess förlorat sin dominerande ställning till merkantilt inriktade auktionsfirmor i såväl hem- som utlandet. Det är helt förklarligt att säljarna ofta föredrar att sälja genom kanaler som når en bredare publik än den ett föreningsmöte kan erbjuda.
Prisutvecklingen för några klassiska finländska frimärken framgår av tabellen nedan. Uppgifterna är hämtade ur föreningens priskatalog 1895, 50-års Jubileumsskriften 1943 och ur Normakatalogen 1992/93. Alla priser är omräknade till dagens penningvärde enligt partiprisin dex.
Stämplade märken – 1895 –
1943 – 1993
1856: 5 kop – 700 – 6100 – 7500
10 kop – 200 – 1800 – 3000
1875: Köpenhamnstrycket – 500 – 3700 – 2500
1875: 8 p – 20 – 460 – 350
32 p – 10 – 90 – 200
1 mk – 25 – 460 – 750
1885: 5 mk – 250 – 3900 – 2000
10 mk – 420 – 3900 – 3500
1891: 3,5 Rub. – 230 – 2300 – 1900
7 Rub. – 460 – 1980 – 1500
SUMMA: – 2815 – 24690 – 21400
Ovanstående priser avser katalognoteringar for stämplade märken av normalkvalitet. Det verkliga priset är ofta betydligt lägre, men motsatsen kan också vara fallet. Kvalitetskraven har tenderat att bli allt strängare med åren. Medan felfria märken i genomsnittsskick ännu åren efter kriget var efterfrågade fordrar samlarna i dag Iyxexemplar. Beträffande ostämplade märken har utvecklingen varit olycklig. Medan man ännu på 1960-talet som fullvärdiga godkände exemplar med ett lim som var någorlunda välbevarad, har kravet numera skärpts så att man, åtminstone för märken från detta sekel, fordrar en gummering som är helt intakt. Man frågar sej om dagens filatelister samlar frimärken eller lim!
Vad har HFF publicerat
Föreningen har, delvis i samarbete med närstående
organisationer utgett följande skrifter
Tidning för Frimärkssamlare (utgiven redan 1887).
Finska Filatelisten (1894).
Nordisk Filatelistisk Tidskrift (1897).
Katalog över Finlands Frimärken (1895, faksimilupplaga 1983).
Katalog über die Freimarken des Grossfürstentums Finnland (1904).
Die Freimarken des Grossfürstentums Finnland (1908, 1913 och
1914).
Finnland I, Briefmarken (1921 och 1934).
Finnland I, Briefmarken Nachtrag 1917-27,1927-30 och 1917-32.
Finnland II, Ganzsachen (1923), R. Granberg.
Finnland III, Helsingfors Stadspost, Tammerfors Lokalpost (1923),
P. E. af Enehjelm.
Finlands Frankotecken av år 1875 (1927), Geo Björkqvist.
Färgkarta (1934), Valter Krogerus.
Finlands ny- och eftertryck av kopekemissionerna 1845-66 (1947),
L. Linder och E. Wahlström.
Finlands stämpelmärken 1866-års emission (1948), Jarl
Pettersson.
samt följande festskrifter med artiklar av
flere författare:
Helsingfors Frimärkssamlare Förening r.f.1893-1943 (Festskrift
till 50-års jubileet 1943, 248 sidor).
Helsingfors Frimärkssamlare Förening r. f. Jubileumsskrift (Festskrift
til 60-års jubileet 1953, 105 sidor).
HFF 70 år 1893-1963 (Festskrift 1963, 24 sidor).
Helsingfors Frimärkssamlare Förening rf 1893-1968 (Festskrift
till 75-års jubileet 1968, 79 sidor).
Helsingfors Frimärkssamlare Förening rf 1893-1978 (Festskrift
till 85-års jubileet 1978, 43 sidor).
Nationell Frimärksutställning HFF-90 (Katalog och festskrift
utgiven i anledning av 90-års-jubileet 1983, 62 sidor).
I detta sammanhang kunde nämnas att HFF medlemmen Juhani Olamo 1980 i Finlands Filatelistförbunds publikationsserie utgett en omfattande bibliografi över den finländska filatelistiska litteraturen.
Föreningen har även utgivit ett påkostat frimärksalbum "Album für die Briefmarken Finnlands 1856 - 1905".
Hur uppkom och slutade den 60-åriga schismen
Som tidigare nämnts utträdde 1931 ett betydande antal medlemmar ur föreningen och grundade 'Frimärkssamlarföreningen i Finland' (FFF) Anledningen till detta var att det på marknaden hade uppenbarat sig finska frimärken och helsaker från slutet av förra seklet som försetts med så kallade båtsiluettstämplar. Märkena var äkta, stämplarna likaså, men de hade icke tillkommit på postens försorg utan anbringats på märkena av en välkänd synnerligen kunnig filatelist som olyckligtvis dessutom var hedersmedlem i föreningen. Föreningen beslöt att en grundlig undersökning av fallet skulle göras och utsåg för detta ändamål en interimstyrelse. Denna fann det bevisat att ifrågavarande hedersmedlem "för egen vinning satt dessa värdelösa märken i omlopp och därigenom direkt brutit emot H.F.F:s syften och ändamål" (citatet från FFF-skriften 'Studier och Meddelanden ' N:o 2). Detta och även andra överväganden gjorde att interimstyrelsen till föreningen i ett betänkande hemställde om att nämnda hedersmedlem skulle uteslutas ur föreningen. Föreningen beslöt trots detta med 30 röster mot 27 att icke skrida till några åtgärder och låta förslaget om uteslutning förfalla. Då utgången av omröstningen icke motsvarade minoritetens rättsuppfattning och då även den ordinarie ordförandens agerande i frågan ansågs vara odemokratiskt beslöt ett 20-tal medlemmar att utträda ur föreningen. Kort därpå, den 4. december hölls 'Frimärkssamlare Föreningen i Finland's konstituerande möte.
Hur beklaglig än denna splittring var verkade den dock till en början i viss mån stimulerande på verksamheten. Bägge föreningarna visade aktivitet, som bland annat resulterade i en livlig publikationsverksamhet Man kunde ha väntat sig att meningskiljaktigheterna så småningom skulle utjämnas så mycket mera som man i början av 1940-talet hade ett stort gemensamt möte. Men av någon oförklarlig anledning uppföljdes icke detta initiativ av några konkreta åtgärder för att få slut på det onormala tillståndet och ju mera tiden gick blev det allt svårare att lappa ihop det hela. Nu började även andra mera personliga frågor spela in. Det var vemodigt att avsluta en förening som man så länge arbetat för och vem skulle stå i spetsen för den sammanslagna föreningen; dessutom hade den ena föreningen en bättre ekonomisk situation än den andra. Tiden arbetade dock om än mycket långsamt för en återförening och för drygt tio år sedan kunde FFF:s styrelse med Tage Blåfjeld och HFF:s styrelse med Jacobus Sundman som ordförande relativt lätt komma överens om villkoren för en sammanslagning av föreningarna. Det visade sig emellertid att det ännu efter närmare 50 år fanns så pass mycket motstånd mot ett samgående att förslaget förföll.
De sista hindrena försvann dock i och med att icke blott föreningarna hade ett mycket stort antal gemensamma medlemmar utan även att samma personer i många fall tillhörde bägge föreningarnas styrelser. Då slutligen även föreningarnas ekonomiska situation utjämnats kunde de bägge föreningarna besluta om ett sammangående från och med årsskiftet 1993.
Hur gammal är HFF egentligen
Helsingfors Frimärkssamlareförening upptogs i föreningsregistret 1893. Vi vet dock bl. a. tack vare bevarade möteskallelser att det i Helsingfors under åren 1882-88 verkade en oregistrerad förening med samma namn. Vi vet också att sekreterare i föreningen var Björn Lindberg, en i landet välkänd pomolog. Att denna förening verkligen är att betrakta som en förelöpare till HFF framgår med önskvärd tydlighet av att det i en redogörelse för det Allmänna Nordiska Filatelistmötet i Lund 1893 konstaterades "-ånyo uppstod efter några års vila Helsingfors Frimärkssamlareförening -".Vi kan alltså konstatera att föreningen endast är 13 år yngre än världens äldsta frimärksförening Royal Philatelic Society.