Den som träffat utländska samlare och i synnerhet handlande, vet hur ofta det händer att man får försöka svara på fragan: Hur skall man skilja ett finskt ovalmärke från ett nytryck, och lika ofta får man höra: Hur skall man skilja ett ovalfrimärke från ett kuverturklipp. Dessa frågor har behandlats i filatelistisk press, knappast dock för ofta. Vi kan därför ännu en gång i korthet betrakta dessa frågor.
De faror som hotar samlare av ovalmärken, och som gör att man såväl här hemma som utomlands är rädd för dessa stilfulla och intressanta märken torde i huvudsak vara:
I ) Nytryck
2) Kuverturklipp
3) Förfalskningar
1) Nytryck
Betraktar vi först nytrycken måste det sägas att denna fråga icke blivit utförligt och tillförlitligt behandlad trots att försök gjorts att uppdela och beskriva detta mycket svåra område.
Det har som bekant gjorts flere nytryck med originalstamparna. samt eftertryck med stenar vilka har originalstamparna som urstämplar. Ehuru oklarhet till smärre delar torde råda, har man dock vant sig vid att särskilja nytrycken från originalen (i fall av stor likhet! med tillhjälp av små färgfläckar i korset tillhörande kronan i vapnet. Dessa igenkänningstecken är av Fabergé avbildade och beskrivna på sid. 13 i Nr. 1 av Studier och Meddelanden. Även om specialister utan hjälp av dessa igenkänningstecken kunde skilja på nytryck och original, kvarstår dock att massor av samlare och handlande världen runt är beroende av dem. Emellertid känner flere av dem icke till att det finnes ett så pass enkelt sätt. Normala kataloger borde ta upp dem, och våra egna kataloger göra en början. Det är rent av löjligt att våra specialkataloger icke avbildar dem, om de gjorde det skulle nog flere andra följa efter.
[Bild: En av tryckstamparna för ovalmärkena sedd från sidan. Observera fördjupningen i skaftet. Denna svarade mot en fästskruv vilken höll fast stampen, och hindrade den att vrida sig i holken.]
[Bild: Tryckstampen för 5 kop ovalmärke. Observera de små »trågen» vilka bildas av korsets konturer. Här fastnade tryckfärg vilken med tiden hårdnade till ett tillfälligt plåtfel som åstadkom kännetecknen för nytrycken. Färgen är numera borttvättad.]
Som en nyhet kan jag nämna att dessa tecken icke kommer att finnas på några fler nytryck. Nytrycken 1956 var de sista. Då man på Finlands Banks sedeltryckeri denna sommar tog nytrycken för Leo Linders bok, tvättade man stamparna med ett färglösande medel för att få bort gammal förtorkad färg. Vid den efterföljande tryckningen, vilken torde skett i en boktryckspress, blev färgfläckarna i korsen rätt obetydliga, och vad 5 kop. valören beträffar obefintliga. Sedan man tryckt färdigt tvättade man tydligen åter stamparna med ett färglösningsmedel och nu försvann de »plåtfel» vilka åstadkommit igenkänningstecknen helt och hållet. Då jag för några dagar sedan var i tillfälle att undersöka stamparna med en stark lupp kunde jag konstatera detta faktum. Plåtfelen har bestått av torkad färg vilken under årens lopp samlades i de trånga tråg vilka bildais av korsens konturer. Då man år 1862 tog stamparna på nytt i bruk för att med dem trycka den första nytrycksupplagan fann man att de lämnats oputsade efter den sista frimärkstryckningen. Man rengjorde dem säkerligen då, men icke så effektivt att man skulle fått bort all färg, vilken gav upphov till de kända »tecknen» eller rättare sagt, tillfälliga plåtfelen. Sedan fortsatte det genom alla nytrycken och eftertrycken fram till sommaren 1956 då trikloretylen eller något annat effektivt lösningsmedel satte en punkt.
Ifall man senare någongång skall taga nytryck av stamparna, och vill ha igenkänningstecken, blir man tvungen att tillverka sådana, med fara för att nytrycken blir underkända: då det ju i så fall kommer att vara fråga om avsiktliga ingrepp vilka förändrar tryckstamparna.
2) Kuverturklipp.
Dessa bereder samlarna mera bekymmer än nytrycken, och är tro ligen även de farligaste blindskären för en icke-specialist. Man har ju i allmänhet uppställt den regeln att om viramarkeringen eller pappersfibrerna förlöper i vågrät/lodrätt rikining, har vi att göra med ett frimärke, om de däremot förlöper diagonalt är det ett urklipp. Denna regel torde man även kunna hålla fast vid, och den räcker för dagligL bruk. För att illustrera de möjligheter vi har till avvikelser från regeln har jag gjort nedan avbildade skisser av vilka den första visar att det är omöjligt att åstadkomma ett ovalfrimärke med diagonal viramarkering, såframt man icke har ett felskuret papper som utgångsmaterial.
a) I den första schematiska framställningen ser vi den enkla apparat i vilken man tryckte ovalmärkena samt portostämplar och ovalstämplar för helsakerna samt troligen även andra stämplade papper. a föreställer den pelare vid vilken det rörliga skaftet b var fäst genom en led. c föreställer stampen vilken var försedd med ett skaft som satt i en hylsa på skaftet b. För att icke ramla ur, och för att alltid sitta fast i samma läge var stampens skaft försett med en fördjupning. En skruv e, vilken passade in i fördjupningen, höll stampen på platsen. Detta är alltså en rekonstruktion av apparaten. Den finnes icke bevarad eller närmare beskriven av samtida.
Avståndet d mellan pelaren och den linje vilken går igenom ovalmärkets mittpunkt var icke stort. Det var tvärtom så litet att man icke kunde trycka 2 oval märken bakom varandra i samma riktning, utan man måste svänga papperet 180 grader varvid tête-bêchepar uppstod.
Betraktar vi nu papperen i situationerna II och III observerar vi att om vi vrider papperet så att en någotsånär diagonal viramarkering uppstår, oval märket icke mera blir helt, utan delvis faller utom pappersremsaIi eller -arket.
Det torde alltså vara svårt att få ett ovalfrimärke med diagonal viramarkering. Enda möjligheten är att man hade ett felaktigt skuret pappersark, där viramarkeringen redan på förhand löpte diagonalt. Ehuru teoretiskt möjligt torde en dylik händelse dock vara rätt osannolik varför dylika fall (normalt) kan lämnas därhän.
b) Om vi så övergar till kuverturklippen för att se om det är möj ligt att få ett kuverturklipp med vagrät/lodrät viramarkering, ser vi av den schematiska framställningen i bild V att detta är teoretiskt möjligt. På ett pappersark ser vi kuvertämnena A och B bredvid varandra. Under dem skulle troligtvis tvenne andra ämnen B och C haft sin plats. Om nu arkets hörn var skadat, så att man icke fick plats för mera än ett kuvert, och även det endast om man svängde det i rättstående rikining, kunde man som synes ha fatt ett kuvert på vilket viramarkeringen gick vågrät/lodrät i förhållande till värdestämpeln.
[Bild]
Då detta specialfall säkerligen inträffat sällan, om det överhuvud förekommit, kan även denna möjlighet förbigås, och vi kan anse att den ovan nämnda regeln har allmän giltighet.
3) Falsifikaten
skulle fordra en hel avhandling och då jag dessutom icke äger referensmaterial lämnar jag frågan obehandlad. Så mycket ville jag dock säga, att ehuru det finnes massor av förfalskningar, är få av dem farliga.
Avslutning.
Finlands Filatelistförbund vände sig i januari 1955 till mag. Leo Linder med anledning av ett förfalskningsfall. Mag. Linder försäkrar (se Philatelia Fennica 1956 No. 1) att sakkunnig expertis kan skilja mellan ovalmärken, nytryck, kuverturklipp och förfalskningar. Detta kan man ju knappast betvivla. Experter kan, envar på sitt område, komma till rätta med nästan alla jordens frimärken. En helt annan sak är att handlande och samlare i hela världen har en betänklipt dålig kunskap om våra första frimärken. Det vore hög tid att man från finskt håll skulle igångsätta en grundlig upplysningsverksamhet för att få slut på misstron mot vår filatelis främsta objekt, 5 och 10 kopeks ovalmärkena.