BAKGRUND: Få statschefer har blivit så hårt kritiserade som Perus för sin inhumana behandling av de politiska fångarna. Såväl Fujimori som den tidigare presidenten Alan Garcia har genomfört bokstavliga blodbad på obeväpnade och försvarslösa politiska fångar. 1986, mitt under Socialistinternationalens möte i Lima massakrerades över 300 fångar med nackskott i Lurigancho och Frontón-fängelserna. Så sent som i maj 1992 genomförde Fujimori en massaker på över 50 politiska fångar i Canto-Grande- fängelset där Peter Cárdenas satt fängslad 1988-1990. Det var också från detta fängelse som MRTA grävde en 315 meter lång tunnel utifrån och fritog 47 av dess främsta medlemmar och ledare, däribland Victor Polay, MRTA:s befälhavare.

Men det är inte i huvudsak de uppmärksammade blodbaden på försvarslösa fångar som är det allvarligaste. MRTA menar att de politiska fångarna bryts ned medvetet genom en fysisk och psykisk tortyr. De har inte tillgång till ljus, ingen kontakt med yttervärlden, i vissa fängelser är klimatet nedbrytande och fångarna drabbas nästan uteslutande av turbekolos, bronkit eller lunginflammation, en illustration på att de är offer för en medveten likvidering av fången.

MRTA anser att denna form av folkmord och juridiska fiasko har sin bakgrund i att tillfredsställa den nyliberala ekonomiska modellen som ska garantera de transnationella bolagens investeringar i Perú.

Men hur ser den sanitära, sociala och rent mänskliga situationen ut i fängelserna i Perú? Här redovisas de fyra viktigaste där flertalet av MRTA:s fångar avtjänar livstids- eller mycket långa straff.

Här finns åtta celler åtta meter ner i underjorden varav tre utnyttjas av MRTA:s tre högsta ledare; Victor Polay, Maria Lucero Cumpa och Peter Cardenas. De tre fördes dit nedsövda.
   Cellerna mäter 2x3 meter och kallas i folkmun för "Grav för levande". Under det första året fick de inte ta emot några som helst besök, inte gå ut i friska luften, de satt inspärrade i totalt mörker under ett helt år.
Isoleringen är total: Ingen tillgång till ljus under 23,5 timmar, böcker, tidningar är förbjudna. Ingen kontakt med varken medfångar eller väktare. En matbricka förs in genom ett hål som öppnas i den kraftiga ståldörren. Naturbehoven görs i ett hål i golvet där det finns ett tvättställ där fången sköter sina hygeniska behov. Ett rör på 15 centimeter öppnas under en halvtimme per dag där solljuset kan tränga ner svagt de åtta meterna från markytan.
    Allt område runt cellerna är minerat. Detektorer som larmar vid "onormala" ljud eller rörelser är monterade vid cellerna. Allt kontrolleras via ett kontrollrum med kameror uppsatta överallt. Minor är ingrävda i olika nivåer i jorden för att undvika att en liknande tunnel som den vid Canto Grande-fängelset 1990 ska kunna grävas.
    Under 30 minuter per dag rastas fången, dock inte vid samma tidpunkt som övriga fångar utan alltid ensam. Han kan gå runt, läsa bibeln eller se någon videofilm som marinens säkerhetstjänst valt ut.
    Besök tillåts i 30 minuter per månad och endast de direkta familjemedlemmarna; hustru, mor/far eller egna barn få besöka fången. Ingen fysisk kontakt tillåts utan besöken äger rum på var sida om en bepansrad glasvägg. Mikrofoner för att tala med varandra finns på bägge sidor som också fungerar som säkerhetstjänstens kontroll av samtalen som spelas in på band.
    Familjemedlemmarna förs till fången i en hermetisk stängd skåpbil vars fönster är svarta för att förhindra observationer inne på basen.

    Byggdes 1990, är beläget på 3.800 meters höjd i Anderna, mycket isolerat.
    Klimatet är bistert. Under de två sommarmånaderna går temperaturen upp till 15 grader. Resten av året ligger kvicksilvret på minus 10 grader.
    På utsidan bevakar hundra "Svarta Baskrar" från armén som ligger i stridsvärn med bepansrade fordon samt två helikoptrrar som uppbackning. På insidan återfinns 300 halvmilitära elitpoliser.
    MRTA:s fångar upptar två avdelningar, en för män och en för kvinnor. Här sitter den chilenske medborgaren Maria Concepción Pincheira samt USA-journalisten Lorie Bernson, bägge greps för tre månader sedan när MRTA planerade att inta parlamentet i Lima. De bägge utlänningarna dömdes för "förräderi mot fosterlandet"(!)
.     Cellerna mäter 3x3 meter där två fångar lever. Ett hål i marken fungerar som toalett. Elektriska apparater är förbjudna i likhet med tidningar, böcker.
    Cellen har ett gallerfönster och gallerdörr. Detta gör att den isande högplatåvinden förvandlar fångarna, som sitter inlåsta 23,5 timmar av dygnets 24 timmar, till nedfrysta varelser. Lunginflammation och permanenta förkylningar bryter gradvis ned fången.
    Alla fångar hålls totalt isolerade det första året, utan rätt till besök av anhöriga. Efter det tillåts fången gå ut på en rastgård där sammanlagt 14 fångar kan vara samtidigt.
    Många av fångarna är från andra regioner vilket i praktiken omöjliggör för de anhöriga att besöka dem under den halvtimme per månad som reglementet tillåter. När besök genomförs måste den anhörige ha en speciell fullmakt. Någon fysisk kontakt tillåts inte. När besök äger rum befinner sig fången respektive den besökande på var sin sida två galler där en liten vattenkanal skiljer gallren åt.
    Många av MRTA:s bestraffas av fängelseledningen. Straffet består i inlåsning i en cell som mäter 1x2 meter i totalt mörker under 48 dagar. Andra straff är indragna besök eller de 30 minuters rast per dag.
    Matransonen per fånge får inte överstiga 60 US-cent per dag. Detta gör att många av fångarna minskar dramatiskt i vikt och deras kroppars motståndskraft minskar drastiskt. Detta medför i sin tur att de blir lätt mottagliga för sjukdomar som tuberkolos och magsjukdomar.

    Byggdes från början som ett fängelse för högsta säkerhet. MRTA grävde en tunnel utifrån och befriade 47 av sina främsta ledare 1990. Bevakas från utsidan av armésoldater och på insidan av maskerade poliser.
    Förhållandena i detta överbefolkade fängelse betraktas som outhärdliga. Cellerna mäter sex kvadratmeter för 3- 5 fångar som sitter inpackade 23,5 timmar per dygn. I cellen tvingas de göra alla sina naturbehov.
    Alla de kända sjukdomarna åtefinns och är värre i Canto Grande än i övriga fängelser. Någon adekvat sjukvård finns inte.
    Inne i fängelset, i likhet med övriga fängelser, har en speciell lokal upprättats där den misstänkte förs. Här ställs han inför rätta inför en "anonym" domare, åklagare och jury som sitter bakom en blästrad glasruta. De kan se den anklagade men han kan inte se dem. Det var här som den från Sverige avvisade Napoleon Aponte rannsakades i början av 1995.
Kvinnofängelset CHORILLOS i Lima:

Hit förs kvinnor som anklagas för "terrorism". Fängelset har tre avdelningar fördelade på tre våningar. De flesta av vakterna är kvinnor men säkerhetsstyrkorna består av män.
    Cellerna består av 2x3 meter, har en latrin och ett tvättställ. Det är förbjudet att inneha kam, borste, spegel, radio, fotografier elelr tidningar. Det är förbjudet att tala politik, läsa, skriva eller röka, har fångarna uppgett för Internationella Röda Korset när denna organisation besökte fängelset nyligen.

Detta axplock och redovisning är bara en del av livet innaför murarna i Perús fängelser. Samma förhållanden uppvisar även fängelserna i städer som Cajamarca, Ica, Arequípa, Huancayo eller Huancavelica.