Jusektidningen nr 398

Svar till Anitha Bondestam

"Kan domare inte bli statsråd" frågar Anitha Bondestam i förra numret av Jusektidningen. Frågan är föranledd av en av punkterna i Rättspolitiska Rådets lilla debattskrift "Tio punkter för ett bättre rättsväsende". Ett enkelt och rakt svar på frågan skulle kunna vara: Jovisst, men statsråd  och höga regeringstjänstemän  bör inte bli domare.

Denna ståndpunkt innefattar inget ifrågasättande av kompetensen hos alla de justitieråd och andra höga domare som i dag är i tjänst efter ett förflutet som statsråd, statssekreterare, rättschefer etc. Dessa har, såvitt jag kan överblicka, en gång rekryterats till kanslihuset på grund av sina höga kvaliteter som unga domare och tillhör eliten inom dagens domarkår. Det som kan och bör ifrågasättas är däremot det rimliga i att unga "justitierådsämnen" rekryteras till kanslihuset för att senare överflyttas till höga domartjänster.

För att bli ordinarie obefodrad domare är det nästan ett måste att under några år ha tjänstgjort som kommittésekreterare, rättssakkunnig eller föredragande i något riksdagsutskott. För att bli befordrad domare krävs normalt sett – förutom sådana meriter – att man innehaft någon chefstjänst i departement eller riksdag. Och för att bli utnämnd till de allra högsta domartjänsterna krävs att man varit statsråd, statssekreterare eller innehaft någon av de högsta chefstjänsterna i justitiedepartementet.

Kungsvägen till en hög domartjänst går alltså genom arbete i regeringskansliet och i riksdagen. Att de allra högsta domartjänsterna rekryteras bland de högsta cheferna hos de politiska organen kan visserligen inte ses som uttryck för att domarna tillsätts på politiska meriter. Något sådant har nog inte inräffat sedan Olof Palmes misslyckade försök att få den avsatte justitieministern Ove Rainer utnämnd till justitieråd och sannolikt inte heller dessförinnan.

Felet i rekryteringsordningen ligger i stället på ett annat, principiellt plan: Dömande verksamhet skall inte blandas ihop med lagstiftande och verkställande. Som jag ser det är risken uppenbar att de blivande domare, som dväljs i maktens korridorer, omedvetet anpassar sig till ett politiskt, kanske t.o.m. partipolitiskt, synsätt, som sedan kommer att prägla dem i deras utövande av domarämbetet. Det kan t.ex. inte vara enkelt att med hjälp av lagprövningsinstrumentet underkänna lagar, som tillkommit under den tid man själv arbetade i departementet och som har signerats av den minister som man hade till chef. Inte heller kan det vara enkelt för den tidigare departementstjänstemannen att värna om den enskilda människans rätt när hon kommer i kläm av en lagstiftning som tidigare nära kolleger tagit fram. Och sjäkvfallet blir svårigheterna särskilt uttalade, om domaren själv som statsråd stått bakom lagstiftningen.

Inget justitieråd eller annan domare med lagstiftningsbakgrund gör självfallet medvetna politiska överväganden när han eller hon skall tillämpa en lag, som vederbörande varit med om att ta fram. Det är inte det som är problemet. Risken finns däremot att omedvetna processer ger ett sådant resultat. Oavsett hur det förhåller sig härmed är det tillräckligt för att rättsväsendets anseende skall skadas att allmänheten – med eller utan fog – kan uppfatta domaren som knuten till den politiska makten, kanske t.o.m. till ett visst politiskt parti.

Det nu beskrivna förhållandet blir inte bättre av att det utnämningssystem som vi har effektivt förhindrar all insyn i hur de högsta domartjänsterna tillsätts. Icke befordrade domare, liksom de flesta domstolschefer och befordrade domare på mellannivå tillsätts av regeringen efter ett öppet ansökningsförfarande och efter en bedömning av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet. Mycket sällan avviker regeringens beslut från nämndens förslag. Ledamöterna i de högsta instanserna, presidenterna, lagmännen i de största underrätterna samt lagmännen i överrätterna tillsätts däremot utan att tjänsten varit utlyst och utan att något beredningsförfarande ägt rum utanför justitiedepartementets slutna lokaler. Även om politiska utnämningar inte förekommer, kan detta system sannerligen inte anses ägnat att motverka misstankar om att allt inte går rätt till.

PER ERIKSSON
Hovrättslagman
Ordförande för Juseks Rättspolitiska Råd 


Tillbaka till hemsidan

 

Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson.