Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Aktuella frågor, den 21 februari 1993
Blodtörstig journalistik
Det förs i dessa dagar en obehaglig debatt, där man från olika håll tycks vara ute efter att underminera allmänhetens förtroende för vårt rättsväsende, inte minst vad gäller domstolarna. Utgångspunkten har varit ett antal domar som uppmärksammats i massmedierna och som ansetts gå på tvärs mot det allmänna rättsmedvetandet. Det är inte min avsikt att försöka förklara eller försvara dessa domar eller de domare som deltagit i avgörandet. Men jag anser det vara på sin plats att något försöka bemöta den i mitt tycke osakliga kritik som framförs i mer eller mindre seriösa tidningsartiklar och TV-program.
Lagstiftare, polis, åklagare, advokater och domstolar skall utsättas för en ingående granskning och för kritik, där den är befogad. Detta utgör en av grundvalarna för ett civiliserat samhälle, som ansluter sig till tryckfrihetens princip. En seriös, undersökande journalistik är en garant för att inga övergrepp sker i det fördolda och för att strålkastarljuset riktas mot ofullständigheter och felaktigheter i vårt rättsväsende.
Men när journalistiken kastar alla hämningar och etiska regler överbord, blir risken uppenbar att publiciteten skadar mer än den nyttar. Och när man inte ens bryr sig om att låta de angripna komma till tals och inte gör minsta ansats till att söka förklaringar till det kritiserade handlandet, ja då är det inte fråga om en nyttig utan snarare om en samhällsfarlig journalistik vi har att göra med.
Två fall som nyligen tycks ha upprört sinnena alldeles särskilt är det s.k. Lindomefallet och det nyss behandlade våldtäktsfallet från Göta hovrätt. Utan att närmare gå in på de avgöranden som här fattats, vill jag med några korta ord försöka ge en förklaring till vad som kan ha legat bakom domstolarnas handlande.
Först om Lindomefallet. En grundläggande tanke i all straffrättskipning (om vi undantar den som ägde rum i Tyskland på 30-talet eller i de forna kommunistdiktaturerna) är att åklagaren skall bevisa den anklagades skuld, inte tvärtom. För att i största möjliga utsträckning garantera att inga oskyldiga döms, brukar beviskraven dessutom ställas högt. Låt oss säga att en rimlig utgångspunkt är att åklagaren skall ha presterat sådan bevisning att det föreligger 99 procents sannolikhet för att den misstänkte är skyldig. Detta innebär rent matematiskt att endast en av hundra fälls trots sin oskuld.
Om man har ett fall som det i Lindome leder ett krav med 99 procents sannolikhet till att åtalet mot båda de missänkta skall ogillas, vilket också skedde. Utredningen var ju här sådan att man visserligen kunde var säker på att en av de misstänkta var skyldig men att det inte gick att med angivna beviskrav peka ut vem det var. I stället tycks omständigheterna ha varit sådana att det var lika sannolikt att den ene var mördaren som den andre. Detta innebär att man med 50 procents sannolikhet kunde utpeka en av de misstänkta som mördare. Man skulle med andra ord få sänka beviskravet från 99 till 50 procent för att kunna få någon fälld.
En generell tillämpning av ett sådant beviskrav skulle innebära att siffran 1 procent oskyldigt dömda skulle öka till 50 procent. Ingen kan väl önska en sådan utveckling.
En annan möjlighet vore naturligtvis, som många har krävt, att döma båda de misstänkta. Men utgår man från att endast en var skyldig, innebär ju detta att man med 100 procent sannolikhet, d.v.s. med visshet, då skulle döma en oskyldig till ett långvarigt fängelsestraff. Vill vi verkligen ha ett rättssystem som med öppna ögon dömer människor som vi garanterat vet är oskyldiga?
Den nyligen avkunnade domen från Göta hovrätt belyser ett annat problem. Där är det såvitt jag förstår inte i första hand fråga om ett principiellt ställningstagande av det slag som i Lindomefallet. I stället rör det sig här om hur man skall bedöma de omständigheter som lagts fram för rätten.
I sakens natur ligger att en man, som inte möter något som helst motstånd från kvinnan, eller som i detta fall barnet, inte behöver tillgripa något våld för att tilltvinga sig samlaget. Är situationen denna, föreligger inte någon våldtäkt. Andra ytterligheten är när mannen använder ett uttalat våld, kanske med rent sadistiska inslag. Då råder ingen tvekan om att det rör sig om våldtäkt. Men mellan dessa ytterligheter finns en stor spännvidd, och i gränsfallen kan bedömningarna bli mycket svåra. Det är i sådan situationer som domarens omdöme och förmåga att motstå tillfälliga strömningar i opinion och massmedier sätts på prov.
Att hovrättens bedömning diskuteras och även sätts ifråga är naturligt och önskvärt, men vad jag inte kan förstå är att denna dom tas till intäkt för påståenden om att rättsväsendet är i upplösning, att vi står inför en allvarlig moralisketisk kris i domstolarna eller att domen innebär ett fjärmande från det allmänna rättsmedvetandet. Vill vi att domstolarna skall följa detta allmänna rättsmedvetandet är det inte problem att räkna ut var vi skulle hamna.
De "på-gatan-intervjuer" som TV visat upp ger en klar antydan om vad vi då skulle ha att vänta: livstids fängelse eller kastrering. Är det verkligen tänkbart att Sverige, som anses vara en civiliserad rättsstat, skulle kunna införa bestraffningar, som innebär kroppsstympning? Varför inte i så fall föreskriva att tjuvar som i muslimska länder skall få sina händer avhuggna?
På 60- och 70-talen var massmedierna mest intresserade av de dömdas förhållanden. Kritik riktades i mångfald mot domstolarna för att de saknade förståelse för de utslagnas situation. De "bakåtsträvande, konservativa" domstolarna ansågs utgöra ett allvarligt hinder för ambitionerna att återanpassa dem som hamnat på samhällets skuggsida. Om brottsoffren talades det aldrig.
I dag är situationen en annan. Nu skall brottsliga element klämmas åt med alla medel, oavsett om de är skyldiga eller inte. Brottsoffren är de som skall värnas. Och detta värnande, tycks man mena, främjas bäst genom att man tummar på beviskraven och genom att så höga straff som möjligt utmäts.
En förment human inställning till vårt fängelseklientel har bytts ut mot en oförblommerad blodtörst. Under dessa kraftiga pendelutslag kan det svenska folket skatta sig lyckligt som har tillgång till en rakryggad och självständig domarkår, som inte låter sig påverkas av tillfälliga opinionssvängningar utan som försöker följa en konsekvent och rak linje i sitt handlande.
PER ERIKSSON
21 februari 1993
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson