Tidskrift för Sveriges Domareförbund nr 4/2001
Drug Treatment Courtsav hovrättslagmannen Per Eriksson.
United Nations International Drug Control Programme (UNDCP) bedriver sin verksamhet i FN-byggnaden i Wien. Dit blev jag på litet underliga vägar inbjuden att i december 1999 ingå i en expertgrupp, som skulle dra upp riktlinjer för domstolsbaserade behandlingsprogram för kriminella drogmissbrukare (Expert Working Group on Improving Inter Sectoral Impact in Drug Abuse Offender Casework). Arbetet leddes av Senior Legal Advisor Andrew Wells och bestod, förutom av mig själv, av domare och frivårdstjänstemän från USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Irland, Portugal, Jamaica och Österrike. Arbetet utmynnade så småningom i en särskild rapport i FN:s skriftserie.
Arbetet i Wien ledde till att jag i år blev inbjuden av the Honourable Justice Paul Bentley från Kanada att delta i First National Drug Treatment Court Workshop i Toronto den 23-25 september i år. Konferensen var arrangerad efter samma modell som Svensk Juriststämma, dvs. ett antal seminarier avhölls parallellt, varvat med plenarsessioner, och hade lockat näst intill 300 deltagare från 15 olika länder.
Både arbetet i Wien och konferensen i Toronto var inriktade på något som är helt främmande för oss svenska domare, och för den delen för de flesta jurister utanför kretsen av common law länder, nämligen s.k. Drug Treatment Courts. Vad det är fråga om är att man inom ramen för straffrättskipningen anordnar behandlingsprogram för kriminella drogmissbrukare i stället för att skicka dem i fängelse. Så långt påminner systemet om vår egen påföljd skyddstillsyn med föreskrift antingen om behandling i öppnare former eller om s.k. kontraktsvård. Men skillnaderna är avsevärda. En avgörande sådan är att behandlingen styrs och övervakas av en domare, verksam inom en Drug Treatment Court, inte som hos oss av frivården. En annan viktig skillnad är att man i de länder där systemet tillämpas inte nödvändigtvis måste döma den misstänkte, innan vården påbörjas. I stället kan brottslingen genom att underkasta sig vård åstadkomma att han över huvud taget inte lagförs.
Systemet med Drug Treatment Courts härrör från USA. De skall ses som ett försök att komma till rätta med en formlig explosion av drogrelaterad brottslighet, som uppträdde i Förenta Staterna under 1980-talet. Som en av eldsjälarna bakom systemet, Judge Jeffrey Tauber, uttrycker det, började det hela med ett nytänkande hos ett antal personer på gräsrotsnivå, personer som insåg att det gängse sättet att ta sig an drogmissbrukare - fängelsestraff och fler fängelsestraff - inte fungerade; allt eftersom antalet drogmissbrukande brottslingar ökade stod det klart att man aldrig skulle kunna åstadkomma så många fängelseplatser som det krävdes för att inhysa dem.
Inrättandet av Drug Treatment Courts har i USA skett på initiativ av domare, advokater och åklagare, inte av socialarbetare och inte heller av samhällsinstitutioner. Det första försöket gjordes i Miami 1989 med Janet Reno, då åklagare, sedermera justitieminister i USA, som en av de drivande bakom ett nytt system, som syftade till att reducera fängelsekostnaderna, drogmissbruket och återfallsbrottsligheten. Inom ramen för detta system inrättades the Miami Drug Court, som under sina fyra första år placerade mer än 4 500 missbrukare, som hade gripits för första gången för olovligt droginnehav, i domstolsstyrd behandling. Av dessa hade två tredjedelar lyckosamt avslutat behandlingen eller så befann de sig fortfarande i behandling vid uppföljningen efter fyra år. Ett år efter behandlingens avslutande hade endast tre procent återfallit i brott, vilket skall jämföras med genomsnittet för dem som inte genomgick behandling, som var trettio procent. Påtagliga var också de rent ekonomiska besparingar som blev följden; att hålla en dömd inlåst i fängelse i fyra år kostade $ 30 000, att jämföras med kostnaden för behandling under samma tid, $ 700.
Därefter har systemet spritt sig, så att det i dag finns upp emot 700 Drug Treatment Courts i USA. Det har spritt sig också utanför Förenta Staternas gränser. Försöksverksamhet pågår för närvarande i bl.a. Kanada, Australien, Jamaica, Barbados, Irland, England och Skottland. Om jag förstod stämningarna rätt på konferensen i Toronto kommer försöksverksamheterna att permanentas och Drug Treatment Courts att byggas ut i vart fall i dessa länder.
En Drug Treatment Court låter sig inte beskrivas på ett entydigt sätt. Beroende på vilka domare som tjänstgör kan variationerna vara ganska betydande. Det finns också skiljelinjer mellan systemen i de olika länderna. Det normala är att verksamheten endast i ringa omfattning styrs av lagar eller andra centralt bestämda regler.
Det finns emellertid vissa gemensamma element som präglar en Drug Treatment Court. Det centrala är att behandlingen av drogmissbrukaren helt leds från domstolen. Domaren är ledare för ett team, som oftast består av en åklagare, en försvarsadvokat (dock inte i Irland), representanter från frivården, en läkare och någon representant för den organisation som handhar behandlingen.
Ett annat gemensamt drag är att behandlingen är helt frivillig. Initiativet till vården kan visserligen komma från domaren, försvararen eller åklagaren, men det är alltid den misstänkte som har avgörandet i sin hand.
Behandlingen läggs upp med utgångspunkt i missbrukarens egen situation och det vårdbehov som just han eller hon har. Om det är nödvändigt, inleds behandlingen med avgiftning. Därefter kan ett helt spektrum av vårdinsatser, inkluderande metadonbehandling, komma i fråga, i huvudsak av det slag som vi känner igen från Sverige. Ett ovillkorligt inslag i programmen är frekventa, slumpmässiga drogtester.
Att behandlingen leds av domstolen skall förstås bokstavligt. Det är under ledning av domaren och med medverkan av teamet i övrigt som behandlingsprogrammet läggs upp. Och det är domaren som följer upp behandlingsresultaten. Normalt två gånger i veckan har klienten att inställa sig hos domstolen för att redogöra för hur behandlingen fortskridit. Vid dessa möten upprätthålls vad man på
diplomatspråk brukar beskriva som en öppenhjärtig atmosfär. Har behandlingen skötts utan anmärkning, får klienten en omedelbar positiv, kanske t.o.m. hjärtlig, reaktion från domaren. Har det inte gått fullt så bra, kan klienten räkna med svidande kritik. Genomgående är att man ställer ömsesidiga krav på ärlighet, öppenhet och respekt för varandra.Behandlingstiden varierar, men som tumregel kan man säga att vården fortgår under ett års tid. Misskötsamhet från klientens sida under behandlingstiden tolereras inte. Till skillnad från vårt system med kontraktsvård leder emellertid återfall inte regelmässigt till att vården avbryts. Inställningen från behandlingsteamen är i stället att man måste räkna med återfall, och att det är orealistiskt att tro att varje drogtest är negativt. Misskötsamhet genom återfall eller genom att klienten t.ex. missat avtalade tider kan bestraffas, i värsta fall med några dagars inlåsning i fängelse. Vid konferensen i Toronto fick jag emellertid uppfattningen att domarna i gemen inte ansåg att bestraffning i form av inlåsning var ett förstahandsval. Oftast var det bestraffning nog att klienten insåg sitt misstag, ångrade det och fick känna av teamets missnöje och besvikelse.
Självfallet klarar inte alla av behandlingen. Om klienten själv avbryter vården eller om teamet finner att behandlingen inte kan fortsätta, avslutas programmet och klienten återförs till det vanliga lagföringssystemet. Klarar han eller hon av behandlingen väntar en högtidlig graduation, dvs. en examen. Tyvärr hann jag inte vara med om en sådan, som ägde rum på Drug Treatment Court i Toronto samma eftermiddag som jag lämnade Kanada, men av ett videoband som jag försågs med framgår att en graduation från Drug Treatment Court verkligen är en stor händelse, inte bara för den tidigare missbrukaren utan även för domaren och hela behandlingsteamet.
Det är inte helt enkelt att uttala sig om hur effektiva programmen är. Det har visserligen gjorts ett antal utvärderingar, men dessa är inte så lätta att sammanfatta. En viss uppfattning kan man få av siffrorna ovan från de första fyra åren i Miami Drug Court. Enligt uppgifter från det amerikanska Government Accounting Office år 1997 skulle 71 procent av alla som påbörjat behandling sedan 1989 antingen ha genomgått behandlingen utan anmärkning eller fortfarande var i behandling vid mätningstillfället. Om dessa siffror är representativa synes Drug Treatment Courts vara synnerligen effektiva.
Oavsett hur lyckosamma Drug Treatment Courts är rent statistiskt, kan man konstatera att det i de länder som omfattas av systemen råder en enorm entusiasm inför verksamheten; tidvis under konferensen gjorde jag reflektionen att det hela nästan påminde om en väckelserörelse. De domare som jag lyssnade på och som jag hade förmånen av att få diskutera enskilt med var helt uppfyllda av sin verksamhet. Gång på gång hörde jag olika domare säga att de aldrig hade haft en så stimulerande sysselsättning under hela sin yrkeskarriär.
Ett uppskattat inslag på konferensen var en panelredovisning från flera tidigare missbrukare, som hade gått igenom behandlingoch som numera var helt drogfria. Deras tacksamhet mot domaren och behandlingsteamet gick inte att ta miste på, och flera av dem som redogjorde för sina tidigare liv ansåg sig ha behandlingen att tacka för att de fortfarande levde.
Det system med Drug Treatment Courts som tillämpas i en rad common law länder går inte att utan vidare överföra till svenska förhållanden. Bl.a. lägger den absoluta åtalsplikten hinder i vägen för att en misstänkt skall kunna slippa lagföring, om han eller hon i stället underkastar sig behandling. Men jag är övertygad om att vi ändå skulle kunna hämta inspiration från systemet. I synnerhet tror jag att en ordning med Drug Treatment Courts är betydligt effektivare än frivårdspåföljden skyddstillsyn med föreskrift om behandling. Min erfarenhet som ordförande i övervakningsnämnd säger mig att det är ytterst svårt att få t.ex. en heroinmissbrukare drogfri inom ramen för en skyddstillsyn, om man inte kombinerar denna med mycket långtgående och ingripande behandlingsplaner. Vi har haft kontraktsvård sedan år 1988. Kanske är det nu dags att pröva något nytt som komplement.
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson