Per Eriksson *Domaretik - en översikt och några personliga synpunkter

35 års utredande - en vänbok till Erland Aspelin

Domaretik - en översikt och några personliga synpunkter av Per Eriksson

1. Inledning

Begreppet etik är inte helt lätt att definiera. Ordets ursprung lär vara det grekiska "ethos", som på svenska betyder sedvänja. I denna uppsats får "etik" stå för normer och värderingar, som bör eller kan styra ett mänskligt beteende i olika sammanhang, närmare bestämt domarens beteende i hans yrkesroll och i viss mån utanför denna.

Etik är ett modeord. I min yrkesutövning har jag kommit i kontakt med begreppet i skilda sammanhang, inte minst under min tid som sekreterare i utredningen om dödsbegreppet och som expert i transplantationsutredningen. Då rörde det sig om ett ganska nymornat intresse för etiska synpunkter, som kunde läggas på olika former av medicinsk verksamhet. Men inte bara medicinarna har visat intresse för etiken. Snart sagt varje yrkeskår med någon så när självaktning försöker numera hävda att just deras verksamhet är av sådant slag att det är nödvändigt med etiska riktlinjer. Helst skall dessutom etikens efterlevnad övervakas av särskilda s.k. etiska råd.

Att det kunde finnas ett behov av särskilda etiska regler för domarna blev jag för några år sedan uppmärksammad på av en kvinnlig journalist. Hon hade försökt att få vissa upplysningar av en rådman men blivit avvisande bemött med en hänvisning, som hade samband med rådmannens politiska engagemang. Journalisten vände sig till mig, som då var ordförande i JUSEK:s domstolssektion, och undrade om jag genom en hänvisning till domarnas etikregler kunde upplysa henne om huruvida rådmannen handlat korrekt. Mitt svar, att det förutom Olaus Petris domarregler inte fanns några nedskrivna etiska regler för domare, väckte viss förvåning hos journalisten, som själv var van att hämta vägledning i pressens etiska föreskrifter. Journalisten lyckades emellertid så ett frö hos mig, och så småningom väckte jag hos JUSEK och Sveriges Domareförbund frågan om det inte var på tiden att även domarna försökte formulera några etiska riktlinjer för sin verksamhet. Arbetet med att utforma sådana kom ganska snart i gång, men det visade sig att de inte var helt lätt att formulera råd för hur domare skall bete sig i sin yrkesgärning, i vart fall inte om dessa råd skall kunna vinna generell acceptans inom domarkåren. Arbetet fortskrider dock, och förhoppningsvis kommer det att leda till någon form av rekommendation från de båda förbunden. Tidsperspektivet är emellertid i skrivande stund något dunkelt.

2. Vad bör domaretiska regler ta sikte på ?

Yrkesetiska regler har självfallet det primära syftet att de skall tjäna till vägledning för befattningshavarens verksamhet i sin yrkesutövning. Men i vissa fall bör de ges en vidare tillämpning. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande då fråga är om yrkesutövare, som har krav på sig att uppträda anständigt inte bara då de är i tjänst utan även i andra sammanhang. Det är kanske inte så lämpligt att en präst avhåller sig från att svära bara när han befinner sig i predikstolen. Och det är måhända stötande om en domare på fritiden ägnar sig åt ett utsvävande leverne eller sysslar med att misshandla sin hustru.

När det gäller domarna finns ytterligare en dimension, som hänger samman med domstolarnas samhälleliga ställning enligt grundlagen. Det sägs ofta att denna ställning innebär att domstolarna - och domarna - är självständiga under lagen; däremot får de inte utnyttja sin position så, att de ställer sig utanför lagen. Men kan denna devis tillämpas i alla sammanhang ? Har inte domarna en skyldighet att säga stopp, när lagen kommer i konflikt med andra värderingar ?

3. Etikregler på några näraliggande områden

De kanske mest kända etikreglerna för jurister är de som gäller för advokatkåren. Dessa utfärdas av Sveriges Advokatsamfunds styrelse och har beteckningen "Vägledande regler om god advokatsed". Reglerna syftar till att ge det i 8 kap 4 § rättegångsbalken införda begreppet "god advokatsed" ett närmare innehåll. Regleringen bygger på normer, som har utbildats inom advokatkåren och som har kommit till uttryck i avgöranden av advokatsamfundets styrelse och dess disciplinnämnd.

Också för auktoriserade revisorer finns etiska regler (Regler för god revisorssed). Dessa utfärdas av Föreningen Auktoriserade Revisorers (FAR) föreningsstämma. Syftet med reglerna är att närmare ange vad som innefattas i begreppet "god revisorssed", vilket återfinns i 5 § revisorsförordningen.

4. Utländska regler om domaretik

Utöver vad som finns föreskrivet i resp. lands grundlag, finns det utomlands få uppteckningar av etiska regler för domare. Såvitt bekant har en sådan reglering skett endast i Canada och i U.S.A.

Vad gäller Canada publicerade the Canadian Judicial Council år 1991 en handbok med titeln "Commentaries on Judicial Conduct". I denna tas upp vad det innebär att gå över från ett annat juristyrke till en domartjänst, bisysslefrågor, domaren som föredragshållare, jävsproblematiken, domarens uppförande i rätten m.m.

I U.S.A har man en lång tradition på området. Sålunda utgav the American Bar Association redan år 1924 en regelsamling, innehållande 34 s.k. Canons of Judicial Ethics. Dessa innehåller en mycket utförlig reglering av hur en domare skall uppträda och tar upp allt ifrån självständighetsfrågor och relationen till konstitutionen till hur domaren bör förhålla sig då han erbjuds gåvor i tjänsten. Hösten 1992 godkände vidare de federala domstolarnas högsta administrativa organ, the Judicial Conference of the United States, regler för hur domare bör uppföra sig. Detta regelverk innehåller likartade bestämmelser.

Det danska Jurist- og Ökonomforbundet (DJÖF) har i september 1993 publicerat ett betänkande med rubriken Yrkesetiska principer i offentlig administration. Betänkandet innehåller en omfattande redogörelse för etiska frågeställningar, som gör sig gällande såväl i offentlig förvaltning i allmänhet som på vissa särskilda yrkesområden. DJÖF har också i april 1994 utgett ett betänkande, som rör yrkesetiska problem i straffrättskipningen. I betänkandet anges sammanfattningsvis följande riktlinjer för domarna.

- En domare bör inte yttra sig i någon fråga, förrän båda parter har haft möjlighet att uttala sig.
- Under förhandlingen bör domaren såvitt möjligt endast yttra sig om frågor, som har att göra med processledningen och avvakta med materiella avgöranden till dess att domen meddelas.
- Under förhandlingen bör domaren inte geenom förklaringar, frågor, kommentarer, uppträdande eller minspel låta sin inställning till saken eller till parterna komma till uttryck.
- En domare bör avhålla sig från att hållla egna förhör utan begränsa sig till att ställa de frågor som är nödvändiga för att klarlägga och precisera de svar som redan har lämnats.
- En domare bör avhålla sig från att ställla frågor till dess att både åklagaren och försvararen har avslutat sina förhör.
- En domare bör ställa sina frågor neutraalt och inte utan tvingande skäl ställa en fråga, som innehåller eller förutsätter en bevisvärdering.
- En domare bör inte gripa in i bevisföriingen, såvida det inte är risk för att omständigheter som kan leda till frikännande dom eller lindrigare straff annars förbises.
- En domare bör varken uppmuntra till elller själv föranstalta om bevisning, som kan vara till nackdel för den tilltalade.

5. Svenska regler om domaretik

Rubriken på detta avsnitt kan verka något förbryllande. Inledningsvis har ju antytts att det inte finns några nedtecknade regler för domaretik i Sverige. Detta är emellertid ett korrekt påstående endast på det sätt att vi saknar en uttömmande samlig av etikregler. Detta är inte detsamma som att vi helt saknar nedtecknade etiska förhållningsregler för domare. Sådna regler kan man finna främst i Olaus Petris domarregler, regeringsformen, rättegångsbalken, lagen om offentlig anställning och i viss mån i brottsbalken.

5.1 Olaus Petris domarregler

Ursprunget till Olaus Petris domarregler är inte helt klart. I Norstedts lagbok, i vilken domarreglerna sedan länge är intagna, anmärks dock att de sannolikt författats av Olaus Petri omkring år 1540. Domarreglerna bär en klar prägel av dåtidens syn på rättskipningen och uppehåller sig i stora delar vid domarens förhållande till Gud, vars befallningsman domaren ansågs vara. Domarreglerna innehåller också omfattande utläggningar i processuella och straffrättsliga frågor, som inte i första rummet tar sikte på hur den enskilde domaren skall bete sig utan på hur lagstiftningen bör vara konstruerad. Lämnar man dessa delar åt sidan, återstår emellertid ett antal förhållningsregler, som är riktade direkt till domaren och som får anses ha en generell och tidlös bärighet. Jag skall här försöka att mycket koncentrerat översätta dessa regler från medeltidens till dagens förhållanden.

En domare är skyldig att upprätthålla kunskaper om vad lagen innebär (regel 1).

Domarmakten får inte missbrukas; domarämbetet är inrättat för allmänhetens och inte för domarens bästa (regel 2).

Domarens avgöranden skall grundas på lag (regel 6).

En domare skall tillämpa lagen till den enskildes bästa, och han har rätt att laga efter läglighet och avvika från lagens bokstav, om detta krävs för att den enskilde skall komma till sin rätt (reglerna 7, 8 och 13).

Domaren skall tolka lagen i enlighet med de syften som ligger bakom denna, och en bokstavstolkning av lagen får inte leda till avgöranden som står i strid med detta syfte (reglerna 12 och 18).

Domaren skall vara objektiv och inte fästa avseende vid parternas samhällsställning (regel 21).

Parterna skall bemötas på ett korrekt sätt, och domaren får inte ge uttryck för ställningstagande till parternas ståndpunkter i andra former än genom domen (regel 22).

En domare får inte förhasta sig, utan han skall noga överväga saken innan han dömer (regel 24).

Domaren har en skyldighet att söka förlika parterna och skall döma i saken först när han inte lyckats med detta (regel 28).

Domen skall grundas på den bevisning som lagts fram i målet (regel 35).

En domare får inte ta emot mutor eller låta avgörandet påverkas av gåvor, våld eller vänskap (regel 39).

Som synes kan Olaus Petris domarregler i mycket fortfarande tjäna som ett rättesnöre för domargärningen. Reglerna är dock långt ifrån uttömmande, och de är kanske inte heller uppställda på ett sådant logiskt och konsekvent sätt som man förväntar sig av en regelsamling om domaretik. Men tillsammans med andra kompletterande föreskrifter kan de nog alltjämt fylla en viss funktion.

5.2 Regeringsformen

Den svenska grundlagen har självfallet inte i första hand till syfte att vägleda enskilda domare i deras yrkesutövning. Dock innehåller regeringsformen en rad föreskrifter av det slag som ofta återfinns i olika etiska regelsamlingar, bl.a. sådana som riktar sig till domare. Jag skall här ge några exempel på sådana bestämmelser.

Den offentliga makten utövas under lagarna (1 kap 1 § tredje stycket).
- Sedd från en domares perspektiv slås häär fast att domaren, även om han intar en självständig ställning, har att hålla sig inom ramen för de lagar han är satt att tillämpa. Bestämmelsen kan sägas motsvara Olaus Petris domarregel 6.

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet (1 kap 2 § första stycket).
- Här fastslås en objektivitetsprincip, ssom är lika bindande för domstolar som för andra offentligrättsliga organ. En viss parallellitet kan här skönjas med Olaus Petris domarregel 21.

Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap 9 §).
- Skyldigheten för domstolar att inta en opartisk ställning kan sägas utgör ett av grundelementen i alla framställningar om domaretik. Principen, som i Sverige sålunda är grundlagsfäst, kan sägas ha kommit till uttryck även i Olaus Petris domarregler (främst 2, 21 och 35).

Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i visst fall (11 kap 2 §).
- Bestämmelsen innebär ett grundlagsfästande av domstolarnas, och därmed också domarnas, självständighet. Även om regeln är utformad så, att den utgör en föreskrift för myndigheter m.fl., kan den även sägas innefatta en skyldighet för den enskilda domstolen och domaren att hålla den dömande verksamheten fri från påverkan från andra offentliga maktutövare.

Den som har utnämnts till ordinarie domare får skiljas från tjänsten endast 1. om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten...(11 kap 5 § första stycket).
- Denna regel ses oftast endast som ett uttryck för värnet om domarnas självständighet. Men den kan också ses från en annan sida. Bestämmelsen innebär nämligen bl.a. att domargärningen förklaras vara oförenlig med brottslig verksamhet, även om denna ligger utanför tjänsteutövandet.

Finner domstol eller annat ofentligt organ att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas (11 kap 14 §).
- Den s.k. lagprövningsregeln ålägger dommaren att i vissa fall frångå given lag.

5.3 Rättegångsbalken

I rättegångsbalken regleras i första hand förfarandet i de allmänna domstolarna. Här finns emellertid även bestämmelser, som har ett klart intresse från domaretisk synpunkt. I första hand avses härvid den i 4 kap 11 § intagna domareden samt reglerna om domarjäv i 4 kap 12 - 13 §§.

Domareden, som i huvudsak överfördes i oförändrat skick till nya rättegångsbalken, är avfattad på ett ålderdomligt språk och uppvisar inte oväsentliga likheter med vissa av Olaus Petris domarregler. Den torde utgöra det enda riktiga exemplet på ett försök från lagstiftarens sida att åstadkomma en domaretisk kodex (i miniatyr). Ur domareden kan man sålunda extrahera vissa förhållningsregler, i fri "översättning" enligt följande.

Domaren skall vinnlägga sig om att skipa rätt (i alla domar rätt göra).
- Regeln kan jämföras med Olaus Petris doomarregel 2.

Domaren skall vara objektiv och inte fästa avseende vid parternas samhällsställning (ej mindre den fattige än den rike).
- Likheten med Olaus Petris domarregel 211 framstår här som uppenbar. En parallell kan också dras med bestämmelsen i 1 kap 2 § första stycket regeringsformen.

Domaren skall döma efter lagen (döma efter Sveriges lag och laga stadgar).
- Motsvarande föreskrift finns i Olaus Peetris domarregel 6 och i 1 kap 1 § tredje stycket regeringsformen.

En domare har att tillämpa lagen i enlighet med dess bakomliggande syfte (aldrig lag vränga).
- Återigen finns här en påfallande likhett med Olaus Petris domarregler (7, 8, 12, 13 och 18).

Domaren får inte beakta ovidkommande faktorer, ta mutor eller låta sig påverkas av gåvor (orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak).
- Motsvarande betydelse torde kunna tolkaas in i Olaus Petris domarregler 2 och 39 .

Domen skall grundas på vad som är bevisat i målet (ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är).
- Domareden, tolkad på detta kanske någott fria sätt, överensstämmer härigenom med vad som uttalas i Olaus Petris domarregel 35.

En domare är skyldig att beakta de sekretessbestämmelser som gäller för domstolsverksamheten (Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller).

Även bestämmelserna om domarjäv i 4 kap 12 - 14 §§ har klart intresse ur domaretisk synvinkel. De kan sägas bygga på en av grundpelarna i domaretiken, nämligen att domaren inte bara skall vara opartisk utan att dessutom inget får förekomma, som kan vara ägnat att rubba förtroendet till hans opartiskhet. Av betydelse är också att lagstiftaren lagt ansvaret på domaren själv när det gäller att initiera bestämmelsernas tillämpning. Sålunda sägs i 14 § att det åligger domaren att självmant ge till känna att det föreligger någon omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom.

När man diskuterar domaretik kan också rättegångsbalkens bestämmelser om offentlighet i domstolsverksamheten vara av visst intresse (5 kap). Allmänhetens rätt till insyn i domstolarnas arbete är av största vikt i en modern rättsstat. De regler som gäller i detta avseende ger i viss mån utrymme för skönsmässiga bedömningar, och stora krav ställs på domaren när han har att väga offentlighetsprincipen mot den enskildes intresse av att skyddas mot massmedias med fleras uppmärksamhet.

5.4 Lagen om offentlig anställning, m.m.

En från domaretisk synpunkt intressant fråga är i vad mån en domare har rätt att ägna sig åt annan verksamhet vid sidan av sin domarsyssla. Frågan kan egentligen ses som ett specialfall av vad som innefattas i begreppet opartiskhet. Hos oss finns det, förutom föreskriften i 1 kap 9 § regeringsformen, ett uttryckligt förbud i 7 § lagen om offentlig anställning för offentligt anställda, däribland domare, att utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för den anställdes opartiskhet. För domarnas del kompletteras detta förbud med en rad andra föreskrifter, som lägger hinder i vägen för en domare att åta sig olika uppdrag, såsom överförmyndare, konkursförvaltare, rättegångsbiträde m.m. Och vad gäller justitieråd och regeringsråd har uppställts förbud mot att över huvud taget inneha eller utöva något annat ämbete.

5.5 Brottsbalken

I 20 kap brottsbalken avhandlas olika brott, som kan begås under tjänsteutövning. Från domaretisk synpunkt kan här först konstateras att lagstiftaren i kapitlets 1 § intagit den självklara ståndpunkten att den som utövar mydighet, däribland domarna, inte får åsidosätta de normer som reglerar myndighetsutövningen. Denna princip är densamma som kom till uttryck redan i Olaus Petris andra domarregel, nämligen att domarämbetet inte får missbrukas.

Av intresse är även 2 §, som stadgar straff för mutbrott. Förbudet mot att befatta sig med otillbörliga belöningar för sin tjänsteutövning utgör en av de allra mest centrala delarna i domaretiken. Som tidigare berörts innehåller såväl Olaus Petris domarregler som rättegångsbalkens domared förbud i detta avseende.

En ytterligare återspegling av domareden finns i 20 kap 3 § brottsbalken, som stadgar straff för den som röjer hemliga uppgifter och därmed bryter sin tystnadsplikt.

5.6 Sammanfattning

Som framgår av redogörelsen ovan är vi i Sverige inte helt utan en reglering av domaretiken. Tvärtom dristar man sig nog till att påstå att vi har ett ganska omfattande regelverk; det gäller bara att hitta de olika spridda bestämmelserna. Försökte man sig på att sammanfatta de skilda normer som redan finns tillgängliga, skulle man kanske få en kärna av etikregler med följande ungefärliga innehåll.

1. Domaren intar en självständig ställning gentemot statsmakten och andra organ, offentliga såväl som enskilda.

2. Domsmakten utövas under lagarna, och endast om en författning strider mot en annan, överordnad sådan, får domaren avvika från lagen.

3. Domaren har att tillämpa lagarna i enlighet med deras bakomliggande syften och på ett sådant sätt att den enskildes rätt tas till vara.

4. En domare skall uppträda objektivt och opartiskt. Han får inte låta sig påverkas av ovidkommande faktorer, såsom egna intressen i saken, parternas samhällsställning eller ideologiska bakgrund, försök att påverka honom genom gåvor eller hot m.m.

5. Domaren får inte utanför sin yrkesutövning ägna sig åt verksamhet som kan förringa tilltron till hans opartiskhet.

6. De avgöranden som fattas av domaren, skall vara noga övervägda och grundas endast på de omständigheter och bevis som har lagts fram för honom.

7. En domare skall upprätthålla de kunskaper som är nödvändiga för hans yrkesutövning och han får inte handla i strid med de regler som har uppställts för denna.

8. Domaren skall värna om principerna om offentlighet och allmänhetens rätt till insyn i domstolens verksamhet.

9. Det åligger domaren att tillse att sekretessbelagda uppgifter som rör den dömande verksamheten inte kommer till obehörigas kännedom.

Denna sammanställning skall ses som ett koncentrat av de domaretiska regler som redan i dag finns tillgängliga i Sverige. Inom ramen för en artikel av detta slag saknas möjlighet att mera i detalj penetrera dessa regler eller att kommentera dem. Det får bli en uppgift för dem inom Sveriges Domareförbund och JUSEK som för närvarande ägnar sin uppmärksamhet åt frågan.

6. Några synpunkter på behovet av ytterligare regler

En hel rad av etiska regler står alltså till den svenske domarens förfogande. Reglerna är emellertid spridda i olika författningar m.m., och de är i vissa fall mycket ålderdomligt utformade. Skulle dessa regler bearbetas och systematiseras, skulle man dock ha lagt grunden till en modern samling av etiska regler för domare. För att få ett komplett regelsystem krävs emellertid vissa kompletteringar. Jag skall avsluta denna artikel med några personliga synpunkter på behovet av sådana kompletteringar i några avseenden, som ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

6.1 Domarens förhållande till sina medarbetare

Många av de svenska domaretiska regler som kan vaskas fram ur tillgängliga källor har ett ansenligt antal år på nacken, och förhållandena i domstolarna ser i dag ofta helt annorlunda ut än vad de gjorde tidigare. Inte minst är detta förhållandet i de allmänna underrätterna. Fortfarande fram till början av 1970-talet var den typiska häradsrätten en endomardomstol, och häradshövdingens personalledande funktioner var ytterligt begränsade. Dagens domstolar är ofta stora arbetsplatser, där lagmannen har ett ansvar för såväl juristkolleger som domarsekreterare och annan personal. Han har också ett helt annat ansvar för utbildning av notarier än vad fallet var i de gamla häradsrätterna, där notarierna främst sågs som ett välbehövligt arbetskraftstillskott. I mycket kan motsvarande sägas om överrätterna.

För att en domstol skall fungera på bästa sätt krävs i dag att domarna, inte bara de med chefspositioner, tar sin arbetsledande roll på allvar. Det är också viktigt att varje domare tar det ansvar som behövs för att de yngre juristerna skall få tillräcklig utbildning och kunna utvecklas till dugande och ansvarskännande domare. Detta borde vara en självklarhet, men min erfarenhet säger mig att så inte alls är fallet på alla håll. Enligt min mening är frågan av sådan betydelse att en reglering inom domaretiken vore på sin plats.

6.2 Domarens förhållande till massmedia

Sverige har sedan länge lämnat det auktoritetsbundna samhället bakom sig. Den tid är förbi då en ämbetsman kunde förvänta sig att hans titel och tjänsteställning var nog för att han skulle slippa att bli ifrågasatt. Detta gäller även för domarens del. I det vardagliga arbetet märker han av detta inte minst i sina kontakter med massmedia. Press, radio och TV har alltmera kommit att överta rollen som förmedlare till allmänheten av vad som försiggår i våra domstolar. Offentlighetens ljus sprids inte längre från en mångfald domstolar, spridda över hela vårt land, till förväntansfulla människor på åskådarplats i sessionssalen. I stället sker detta genom massmedias försorg.

Domstolarna är beroende av ett gott samarbete med massmedia. Inga andra kanaler står till buds när det gäller att föra ut de budskap som finns inbakade i domstolens avgöranden. Å andra sidan är massmedia i minst lika hög grad beroende av domstolarna; hos dessa produceras förstasidesstoff på löpande band. Detta ömsesidiga beroende kräver ett samarbete, som är präglat av respekt för de olika institutionernas förhållanden och av förtroende mellan domare och journalister. Jag önskar att jag kunde påstå att allt står väl till på denna front, men tyvärr är detta inte fallet. Skulden faller självklart inte odelat på endast den ena yrkeskategorien. Att diskutera journalisternas yrkesetik ligger emellertid utanför ramen för denna uppsats. Däremot vill jag hävda att domarnas skuld till det ibland ansträngda förhållandet mellan dem och journalisterna är så pass stor att vägledande normer i detta avseende borde ha en naturlig plats bland etikregler för domare.

6.3 Domaren och orättfärdig lagstiftning

I början på denna uppsats aviserade jag frågan om en domare alltid måste underkasta sig lagen, även i fall då denna står i strid med andra värderingar. Detta är en ytterst svår fråga att besvara och kräver egentligen överväganden i en omfattning som går långt utöver det utrymme som jag nu disponerar. Några ytliga reflektioner vill jag dock kosta på mig.

En grundläggande domaretisk regel är, som tidigare redovisats, att domaren är självständig under lagen men att han aldrig får sätta sig över denna. Vid konflikt mellan olika lagbestämmelser är det visserligen domarens skyldighet att välja tillämplig lag, men han får inte helt gå utöver vad som har stöd i lagen, i sista hand i konstitutionen.

En annan grundläggande ståndpunkt är att etik och juridik inte är detsamma. Etiken går före juridiken, och det finns exempel på att etik och juridik kommer i konflikt med varandra.

I en rättsstat av Sveriges modell är väl risken för sådana konflikter minimal. Men även ett till synes stabilt samhälle kan undergå allvarliga förändringar och i värsta fall omvandlas från demokrati till diktatur. Exempel härpå saknas inte i historien. Hur skall då en domare uppträda, om t.ex. den etiska regeln om allas likhet inför lagen (1 kap 9 § regeringsformen) plötsligt upphör att vara sanktionerad i lag. Kanske den t.o.m., som i Nazi-Tyskland, ersätts av en lagstiftning, som föreskriver att vissa folkslag i riket saknar människovärde. Utan att ge mig in på naturrättsliga resonemang, vill jag hävda att etiska principer av detta slag måste upprätthållas, oavsett vad lagen säger. Principen om alla människors lika värde har en så djup förankring i det civiliserade samhället att den inte kan sättas åt sidan genom lagstiftning. Det innebär också att en domare inte skall och inte får tillämpa lag, som strider mot denna princip. Självfallet ställer detta mycket höga krav på den enskilde domaren, och frågan är om man utan vidare kan lägga ett så stort ansvar på någon. En totalitär stat, som bryter mot principerna om grundläggande mänskliga rättigheter, drar sig naturligtvis inte för att med maktmedel undanröja dem som sätter sig på tvären.

En annan intressant fråga är var man skall dra gränsen mellan etisk och oetisk lagstiftning. Här menar jag att man måste vara ytterst försiktig med att ge domaren för stort svängrum. Så snart man ger sig utanför området för grundläggande principer för mellanmänskliga relationer, riskerar man nämligen att överlämna rent politisk makt åt domaren. Och det bör man undvika. Även grunderna för maktfördelningsläran kan användas för att formulera etiska regler, t.ex. att den dömande makten inte får träda den politiska för när.

7. Efterord

Efter denna artikels färdigställande, men före dess tryckning, har Sveriges Domareförbund remitterat ett förslag till etiska regler för domare. Förslaget har utarbetats av ett arbetsutskott inom förbundets styrelse och upptar följande sex paragrafer (med särskilda kommentarer till var och en av dem).

§ 1 Det åligger en domare att döma under lagarna, så länge som lagstiftningen håller sig inom ramen för mänskliga fri- och rättigheter, såsom dessa utvecklats i bl.a. den europeiska människorättskonventionen och Förenta Nationernas deklaration om mänskliga fri- och rättigheter.
(Jämför Olaus Petris domarregel 6, 1 kap 1 § tredje stycket och 11 kap 4 § regeringsformen, rättegångsbalkens domared samt avsnitt 6.3. ovan; författarens anmärkning.)

§ 2 Det åligger en domare att verka för och vaka över att de grundläggande fri- och rättigheterna upprätthålls i rättstillämpningen och i lagstiftningsarbetet.
(Jämför 1 kap 2 § första stycket regeringsformen; författarens anmärkning.)

§ 3 Det åligger en domare att, med beaktande av allas likhet inför lagen, opartiskt skipa rätt utan hänsyn till ovidkommande förhållanden eller syften.
(Jämför Olaus Petris domarregel 21, 1 kap 9 § och 11 kap 2 § regeringsformen, rättegångsbalkens domared samt 4 kap 12 - 14 §§ rättegångsbalken; författarens anmärkning.)

§ 4 Det åligger en domare att även utanför sin yrkesutövning iaktta ett sådant uppträdande att han eller hon inte riskerar att förtroendet för domaren och domstolen undergrävs.
(Jämför avsnitt 1 ovan samt även i viss mån 11 kap 5 § första stycket regeringsformen; författarens anmärkning.)

§ 5 Det åligger en domare att värna om offentlighet och om allmänhetens rätt till insyn i domstolarnas verksamhet.
(Jämför rättegångsbalkens domared, 20 kap 3 § brottsbalken samt avsnitt 6.3 ovan; författarens anmärkning.)

§ 6 Det åligger en domare att verka för att en hög kunskapsnivå vidmakthålls inom domstolen.
(Jämför Olaus Petris domarregel 1; författarens anmärkning.)

Tillbaka till hemsidan