Dagens Nyheter, Debatt, den 14 april 1993
"Minska
antalet domare"
Sverige har ett överdimensionerat domstolsväsende, menar
hovrättsråd
Sverige skiljer sig i dag på
väsentliga punkter från övriga Europa då det gäller synen på domstolarnas roll i
samhället. Medan man utomlands betraktar domstolarna som en av demokratins
hörnpelare, har vi i Sverige gått mot en utveckling där domstolarna mer och mer
kommit att betraktas som statliga myndigheter vilka som helst. Ett utslag av
detta är att vi under årens lopp belastat domstolarna med allsköns göromål som
inte hör hemma där. Samtidigt har vi organiserat verksamheten på ett sådant
sätt att högt kvalificerade ordinarie domare i allt större utsträckning fått ta
på sig mål och ärenden som med fördel kunnat avgöras på en väsentligt lägre
nivå.
Ett exempel på detta är de så
kallade förenklade tvistemålen. Dessa mål, som rör värden motsvarande högst ett
halvt basbelopp (för närvarande 16 500 kronor), handläggs i tingsrätterna
generellt, i enlighet med lagstiftarens anvisningar, av rådmän och lagmän.
Detta innebär att ordinarie domare har att handlägga rena inkassomål, ofta
gällande endast ett par hundra kronor, till en kostnad för det allmänna på
flera tusen kronor. I övriga Europa skulle man inte drömma om att slösa med
kvalificerad arbetskraft och skattebetalarnas pengar på detta sätt.
Detta är inte det enda exemplet
på det resursslöseri som pågår inom domstolsväsendet. En mycket dyrbar hantering
ligger också i hovrätternas överprövning av en mängd bagatellmål. Är det till
exempel en rimlig resursanvändning att, som nu sker, tillåta en oinskränkt
möjlighet att överklaga en vanlig enkel hastighetsöverträdelse? Och är det vettigt
att kräva att hovrätten, när den handlägger ett sådant mål, skall bestå av tre
juridiskt utbildade hovrättsdomare?
Exemplen kan mångfaldigas -
varför måste ordinarie domare fastställa vittnesersättningar, besluta om
rättshjälp med mera? Men vad som är väsentligt är att peka på fenomenen och
försöka beskriva konsekvenserna av dem. En sådan konsekvens är att vi i Sverige
nu har fått en överdimensionerad domstolsorganisation, som lägger beslag på
alltför mycket av våra gemensamma resurser. Jag vill då genast framhålla att
organisationen inte är överdimensionerad i förhållande till arbetsuppgifternas
mängd - snarare tvärtom - utan att felet ligger i urvalet av de arbetsuppgifter
som tilldelas domstolarna. Medan det i Sverige går en juristdomare på drygt
7000 invånare, nöjer man sig till exempel i England med en juristdomare på
drygt 90000 invånare. Detta beror inte på att domarna i England är effektivare
än sina kolleger i Sverige, utan på att domstolarnas uppgifter markant skiljer
sig mellan de två länderna.
Om vi i framtiden skall kunna
bibehålla en hög standard på våra domstolar - och kunna mäta oss med övriga
Europa - måste vi snarast se över vår domstolsorganisation. Vi måste till
exempel radikalt ändra de ordinarie domarnas arbetsuppgifter, så att dessa
domare uteslutande får syssla med rent dömande verksamhet i kvalificerade mål.
De skall ägna sig åt att leda förhandlingar i svårare mål, besluta i saken och
dokumentera de väsentliga avgörandena. För att kunna fullgöra dessa uppgifter
måste de ges kvalificerat juristbiträde för rättsutredningar och upprättande av
domstolsförslag med mera.
De uppgifter som de ordinarie
domarna befriades från skulle kunna föras över till andra personalkategorier,
både jurister och icke rättsbildad personal. En förändring i denna riktning
skulle ligga i linje med vad som är vanligt inom domstolarna i EG-staterna och
även innebära avsevärda besparingar, som kunde användas för att höja domstolarnas
kvalitet.
Man måste också överväga att
ändra de så kallade domförhetsreglerna. I tingsrätterna borde det finnas
utrymma att låta brottmål avgöras av ensamdomare i större omfattning än vad som
gäller i dag. Detsamma kan sägas om tvistemålen. Också i överrätterna borde man
kunna klara sig med färre domare i många mål.
Vidare måste tillströmningen av
överklagande till överrätterna, kraftigt strypas genom införande av
prövningstillstånd och dylikt. Detta kan ske utan att väsentliga rättssäkerhetskrav
sätts åt sidan. I England till exempel krävs prövningstillstånd i samtliga
brottmål och alla tvistemål som rör belopp på mindre än cirka 50000 kronor.
Processen i överrätt kan också
med fördel reformeras. En möjlighet vore att begränsa överrättsprövningen till
de rena rättsfrågorna och låta underrätterna ensamma stå för avgörandet av
skuldfrågorna, eventuellt med en säkerhetsventil vid klart felaktiga
avgöranden.
Detta skulle till exempel för
brottmålens del innebära att det var i tingsrätten som all bevisning togs upp
och värderades och att ställningstagandet till om den tilltalade var skyldig eller
inte uteslutande skedde där. I denna del skulle inte ett överklagande - vare
sig av åklagaren eller den tilltalade - kunna ledat till att skuldfrågan
omprövades. Vad hovrätten skulle få ta ställning till blev frågor som till exempel
om den tilltalades gärning var brottslig eller om tingsrättens påföljdsval och
straffmätning var riktig. Ett sådant system är mycket vanligt utomlands och det
finns inget som säger att det inte skulle kunna fungera också hos oss.
Man kan fråga sig om det över
huvud taget finns anledning att anta att överrätterna skulle vara bättre
skickade att göra en bedömning i skuldfrågan än vad underrätterna är. Inte
minst kan man peka på att bevisningen är betydligt färskare i underrätten är
vad den är i överrätten, som har att döma kanske mer än ett år senare än vad
underrätten gjorde.
En ofrånkomlig konsekvens av en
renodling och uppstramning av domstolarnas verksamhet på det sätt som här exemplifierats
är inte bara att antalet domare på sikt måste minskas utan också att
domstolarna kommer att bli färre. Nedläggning av domstolar har aldrig varit ett
populärt ämne hos våra politiker, men i dagens läge måste regionalpolitiska
ambitioner få vika för kravet på ett domstolsväsende som kan mäta sig vid
internationella jämförelser. Ett litet land som Sverige förmår inte i längden
att producera högt kvalificerade jurister i en sådan mängd att domstolarna
tillförsäkras obegränsad tillgång på dugande domare, i synnerhet inte som ett
närmande till EG med största sannolikhet kommer att drastiskt öka efterfrågan
på jurister inom den enskilda sektorn.
Domstolsutredningens betänkande,
(SOU 1991: 106), Domstolarna inför 2000-talet innehåller många bra förslag som
är ägnade att renodla domstolarnas verksamhet. Men det behövs ytterligare
krafttag och betydligt radikalare lösningar om vi skall stå väl rustade på
domstolssidan inför de nya förhållanden som möter oss när vi gått över tröskel
in i Europa.
PER ERIKSSON
Tillbaka till hemsidan
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson