Tidningen Nämndemannen, nr 4/99, den 12 oktober 1999


Hovrättslagmannen Per
Eriksson är orolig för
besparingarna


Hovrättslagmannen Per Eriksson i Malmö om regeringens planer:
SPARIVERN HOTAR VÅR RÄTTSSTAT

FN antog år 1985 en särskild stadga om grundläggande principer för domstolarnas självständighet (Basic Principles on the Independence af the Judiciary). I punkt 7 av stadgan föreskrivs att det är varje medlemsstats skyldighet att ställa tillräckliga medel till förfogande för att domstolarna på rätt sätt skall kunna utföra sina uppgifter. Sverige är medlem i FN.

I den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från år 1950 föreskrivs i artikel 6 att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Europakonventionen är numera införlivad i svensk rätt.

Vid ett multinationellt möte i Europarådets regi i Strasbourg den 8-10 juli 1998 antogs en europeisk Stadga om domares rättsställning (European Charter on the statute for judges). Enligt artikel 1.6 i stadgan är staten skyldig att tillförsäkra att domarna har de nödvändiga medlen för att kunna utföra sina uppgifter på ett riktigt sätt, i synnerhet för att kunna handlägga målen inom rimlig tid. I en särskild kommentar till bestämmelsen uttalas att man inte, utan en uttrycklig markering av denna förpliktelse, för vilken staten ansvarar, kan rättfärdiga de krav som enligt stadgan ställs på domarna. Sverige är medlem av Europarådet.

Sverige är en demokratisk rättsstat. En sådan stat har en skyldighet gentemot sina medborgare att tillhandahålla ett fungerande domstolsväsende. Men som framgår av det nyss sagda har den svenska staten också ett internationellt ansvar för att domstolarna erhåller sådana resurser att medborgarna tillförsäkras rätten till en rättvis rättegång inom rimlig tid och att domarna ges möjligheter att fylla de stränga krav som ställs på dem.

Under en följd av år har de anslagsbeviljande myndigheterna skurit ner domstolarnas resurser i Sverige. Jag vill inte påstå att vi ännu har passerat den gräns då man kan säga att vi åsidosätter våra internationella åtaganden. Däremot vill jag hävda att regering och riksdag inte längre tillhandahåller våra medborgare ett rättsväsende av den kvalitet som de har rätt att kräva i en välfärdsstat av Sveriges mått.

Målsättningen för domstolsväsendet är, enligt vad regeringen uttalat i regleringsbrevet till domstolarna, att avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt. Måluppfyllelsen kräver att domstolsväsendet organiseras på bästa möjliga sätt och tillförs de resurser som är nödvändiga. Organisationen påverkar direkt domstolarnas behov av resurser. Ju effektivare organisation, desto mindre resursbehov.

I dag är domstolarna inte effektivt organiserade. Framför allt är det mängden av små, ineffektiva och sårbara tingsrätter som är problemet. Sedan rikspolitikerna vid flera tillfällen stoppat förslag till en sammanslagning av de minsta tingsrätterna, har justitiedepartementet valt att gå en annan väg. Under täckmantel av begreppet "försöksverksamhet" sätter man nu successivt underrätter under gemensam administration i takt med att lagmännen pensioneras. Förutom att förfarandet innefattar grundlagsmässiga tveksamheter, innebär det också att tingsrätter och länsrätter i praktiken avvecklas utan någon planmässighet och utan att man kan överblicka effekterna vad gäller domstolsväsendets resursbehov. Men trots detta tas denna s.k. rationaliseringsverksamhet till intäkt för nerdragningar av domstolarnas resurser.

Redan i dag är förhållandena ytterst ansträngda i våra domstolar. Inte minst gäller detta våra hovrätter, som är inte bara andra instans utan i praktiken också den sista. Under den senaste fyraårsperioden har antalet domare i våra domstolar minskat med ca åtta procent (och kanslipersonalen med 14 procent). Samtidigt har målen blivit allt större och mer komplicerade, vilket återspeglar sig bl.a. i allt längre huvudförhandlingstider. För att över huvud taget kunna hålla verksamheten i gång har domstolarna år efter år nödgats att förbruka mer medel än vad riksdagen anslagit. Till en början löstes problemet genom att man tog i anspråk sparade pengar, men fr.o.m i år har man fått ta till anslagskrediter. I det läget har Domstolsverket beslutat att domstolarna skall dra ner på sina budgetar, tingsrätterna med upp till 17 procent och hovrätterna med åtta procent under en treårsperiod.

En sådan anslagsreduktion är fullt möjlig. Men den är inte förenlig med de krav som medborgarna har rätt att ställa på domstolsväsendet och den går inte heller att förena med Sveriges internationella åtaganden. Den leder ofrånkomligen till att domstolarna måste sänka antingen kvalitetskraven eller ambitionen att ge medborgarna en rättegång inom rimlig tid.

Jag är långt ifrån ensam när jag framför dessa farhågor. Den 26 augusti i år gjorde samtliga sex hovrättspresidenter en uppvaktning hos justitiedepartementet, vid vilken man särskilt underströk att effekten av besparingskraven kommer att bli en påtagligt försvagad förmåga för hovrätterna att uppnå sina verksamhetsmål. Att de negativa konsekvenser som blir följden av nerdragningarna är allvarliga, inte minst i ett medborgarperspektiv, låg enligt presidenternas mening i öppen dag. Någon förståelse för problemen visade dock inte justitieministern. I vart fall var hon inte beredd att skjuta till ytterligare resurser. Är det värdigt en rättsstat att cheferna för rikets överdomstolar - i tjänsterang jämställda med ledamöterna i Högsta domstolen - avfärdas när de uttrycker en djupt känd oro för domstolarnas möjligheter att kunna utföra sina uppgifter på ett rättssäkert sätt ?

Högsta domstolens ordförande har även han vänt sig mot nerdragningarna. I skarpa ordalag har han krävt (Högsta domstolens kurs.) att domstolen kompenseras för kostnadsfördyringar som ligger utanför dess kontroll. I annat fall skulle följden bli att ett antal platser som justitieråd måste vakantsättas. Är det värdigt en demokratisk rättsstat att Högsta domstolens ordförande skall behöva tigga och hota för att få de resurser som behövs för att upprätthålla rättskipningen i den högsta instansen ?

Slutligen har massmedia också tagit till sig frågan. Jag kan bara här hänvisa till att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten nyligen upplåtit sina debattsidor åt inlägg av hovrättsrådet Roberth Nordh, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättspresidenten Bertil Hübinette och mig själv samt till den huvudledare som fanns i Dagens Nyheter den 29 augusti under rubriken "I stället för nattväktarstaten".

Situationen i våra domstolar är i dag näst intill hopplös, och med de besparingar som nu aviseras blir den omöjlig. Det är mycket hög tid att riksdagen tilldelar domstolarna de medel som behövs för att inte Sverige skall behöva schavottera inför omvärlden som en f.d. rättsstat, vilken inte förmår att leva upp till de krav som FN och Europarådet ställer.

                                                        Per Eriksson
Hovrättslagman och ordförande för Juseks rättspolitiska  råd

Justitieministerns svar finner du här


Tillbaka till hemsidan

 


Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson