Svenska dagbladet, Brännpunkt, den 7 december 1997
Skall administratörer styra domstolen?
"Uppsägning av domare ett allvarligt hot mot domstolarnas oberoende och självständighet"
Under ganska lång tid, i vart fall sedan Domstolsverket inrättades i mitten av 1970-talet, har en smygande utveckling ägt rum vad gäller synen på domstolarnas roll i samhället. Utvecklingen synes nu ha gått så långt att man från ledande håll på allvar börjat betrakta domstolar som vanliga myndigheter och domare som vilka statstjänstemän som helst, samtidigt som man tycks vilja framhålla att den enda statusfyllda tjänst man kan ha inom en domstol är den som chefsdomare/administratör.
Denna nya syn kom till mycket klart uttryck vid en konferens för domstolschefer, som nyligen avhölls under domstolsverkets ledning.
Anförandena på temat Chefsrollen i domstolarna genomsyrades - med några lätt räknade undantag - av uppfattningen att dömande verksamhet i grund och botten är en tämligen umbärlig syssla, som på intet sätt skiljer sig från vad andra statsanställda funktionärer ägnar sig åt.
Domstolsverkets generaldirektör Bertil Hübinette uttalade bl.a. att domstolscheferna med frenesi skall arbeta på att skapa ett domstolsväsende, som är modernare, effektivare och mindre kostnadskrävande och att det var på det planet deras omsorg om rättskipningens kvalitet skulle bäras.
Ett sådant påstående väcker onekligen frågan om detta är den syn på rättskipningens kvalitet som skall vara vägledande. Är det ingen som bryr sig om kvaliteten i den dömande verksamheten, i den meningen att avgörandena skall vara väl övervägda och välmotiverade?
Jan-Åke Bäckström, byråchef och generaldirektörens ställföreträdare vid Domstolsverket, fyllde på med att beklaga att uppsagda assessorer personligen drabbas av besparingarna. Men ingen andades om att uppsägning av domare är ett allvarligt hot mot domstolarnas oberoende och självständighet. Bekymrar man sig inte från Domstolsverkets sida om att själva fundamentet för oavhängiga domare är att de åtnjuter ett mycket långt gående anställningsskydd?
F.d. lagmannen Car-Anton Spaak citerade vad den förre expeditionschefen i justitiedepartementet K G Ekeberg i ett annat sammanhang framfört om att det är en stor skillnad på att vara rådman och att vara lagman. Vidare ansåg han att det i dessa tider med stora besparingar fanns anledning för domstolscheferna att i förhållande till andra domare vid domstolen flytta fram sin position ett steg i förhållande till vad som hittills torde ha tillämpats.
Vad är det egentligen Carl-Anton Spaak vill ha sagt? Kan det tolkas på något annat sätt än att det råder och skall råda en djup misstro mellan domstolschefen och övriga domare vid domstolen? Kan det vara det som ledde till att Spaak, när han inte själv fick kollegiet (närmast tingsrättens styrelse) med sig för några år sedan, gick till regeringen och fick en specialbestämmelse i tingsrättsinstruktionen, som avskaffade kollegiet vid Stockholms tingsrätt?
Att domarna är självständiga i sitt dömande tycks vara en nagel i ögat på våra domstolschefer. Även här gäller det tydligen att flytta fram positionerna och testa hur långt administratörerna kan gå utan att bryta mot grundlagen. Hur skall man annars förstå Carl-Anton Spaaks följande uttalande: "En domare har ju sin frihet att bestämma avgörandena i sak. Det är för rättssäkerhetens skull en mycket viktig regel att beakta. Det hindrar emellertid inte att domaren av sin domstolschef erinras om skyldigheten att arbeta på det sätt som är lagstiftarens mening och på ett sätt som är lämpligt från effektivitetssynpunkt."
En annan nagel i ögat på domstolsadministratörerna tycks vara att våra chefsdomare skall vara inte bara chefer utan också domstolens främste jurist. Visserligen följer detta av förordningar (tex 26 § tingsrättsinstruktionen), men strävan synes vara att åsidosätta denna ordning genom att tona ner kraven på chefens kompetens som domare. Sålunda sade Domstolsverkets personalchef - på tal om domstolschefernas dubbla roller som den ledande juristen och den administrative chefen - att den förra rollen troligen kommer att tonas ner och den senare att får större betydelse. Har man inom Domstolsverkets ledning inte någon insikt om att en domstolschef aldrig kommer att åtnjuta respekt hos sin kolleger, om han eller hon inte också framstår som ett domarföredöme?
Mot bakgrund av vad som sades vid ovan nämnda konferens tror vi att det är hög tid att det initieras en verklig debatt inom domstolsväsendet om vad som är den ideologiska grunden till att vi här i landet har domstolar. Skall domstolarna ses som ett redskap för regering och riksdag eller skall de utgöra enskilda människors värn mot övergrepp från dessa och andra överheter i samhället?
Har man den förstnämnda inställningen är det bara att gå vidare på den väg som utstakades vid chefsdomarkonferensen. Den andra uppfattningen däremot kräver att den dömande verksamheten lyfts fram som en omistlig del i vårt demokratiska statsskick och att domstolsadministrationens roll begränsas till att vara en stödjande funktion visavi denna. Då är det dags att höja statusen hos de dömande domarna, sluta att kalla domstolarna för myndigheter och - något som Carl-Anton Spaak uttryckligen tog avstånd från - börja avlöna domarna främst för deras arbete som domare och inte som administratörer. Och då är det kanske också dags för domstolarna att slita av sig munkavlen och klargöra för de anslagsbeviljande myndigheterna att de överträder sina befogenheter när de genom nedskärningar omöjliggör för domstolarna att upprätthålla ett rimligt krav på rättssäkerhet.
Trots allt tror vi att det är den senare av de båda uppfattningarna som ännu så länge präglar den politiska grundsynen i vårt land. Det är väl inte av en slump som den dömande verksamheten regleras i grundlag och balk, medan den domstolsadministrativa regleras i regeringsinstruktioner?
LARS-GÖRAN ENGSTRÖM
hovrättslagmanPER ERIKSSON
hovrättsråd och ledamot av fackförbundet JUSEK:s rättspolitiska råd
Domstolarnas Självständighet hotad
Hübinettes svar bekräftar våra påståenden
Generaldirektören för Domstolsverket, Bertil Hübinette, har dristat sig till att besvara vår artikel under Brännpunkt den 7 december. Hans svar den 13 december lär snarare bekräfta än vederlägga våra påståenden.
När det t.ex. gäller förutsättningarna för domstolarnas verksamhet säger Bertil Hübinette närmast rakt ut att det inte kan finnas någon konflikt mellan de mål som ställs upp för verksamheten och de medel som ställs till dess förfogande.
Domstolschefens uppgift är att, oavsett hur små resurser som ställs till hans eller hennes förfogande - utan protest - anpassa verksamheten härtill och ge sken av att de övergripande målen kan uppfyllas. Att detta är en omöjlig uppgift borde stå klart för Bertil Hübinette, som själv har varit domstolschef.
Hos Bertil Hübinette finns inga principiella betänkligheter mot att säga upp icke ordinarie domare. Att så måste ske framstår i hans artikel närmast som en rättvis följd av att man nödgats säga upp kanslipersonal.
Det är betänkligt att vår högste administrative chef inte inser att domstolarnas självständighet är hotad, när man säger upp icke ordinarie domare på grund av medelsbrist, samtidigt som en allt större del av den dömande verksamheten utövas av sådana domare.
Det skall åter påpekas att regeringsformens anställningsskydd - till värn för en oberoende domarkår - gäller endast ordinarie domare.
Vad pensionsförmånerna har med saken att göra förstår vi inte. Den ordning som i dag gäller för domare lär snart komma att utvidgas till att gälla alla arbetstagare. Arbete med denna inriktning bedrivs för närvarande inom regeringskansliet. Det är väl inte meningen att domstolarnas problem skall lösas genom att domarnas anställningsförhållanden urholkas i förhållande till andra gruppers, herr generaldirektör ?
LARS-GÖRAN ENGSTRÖM
hovrättslagman
PER ERIKSSON
hovrättsråd, ledamot i JUSEK:s rättspolitiska råd
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson