Göteborgs-Posten, Debatt, den 28 augusti 1999
Ingen lyssnar på oss vanliga domare när vi
klagar över vårt ständiga åsidosättande av noggrannhet eller vårt genande förbi
rättsutredningar för att få iväg ett snabbt avgörande, skriver hovrättslagman Per
Eriksson.
Sparivern hotar rättssäkerheten
Målsättningen för domstolarna är,
enligt vad regeringen fastslagit, att avgöra mål och ärenden inom rimlig tid
och på ett rättssäkert sätt. En förutsättning för att dessa mål skall kunna
uppfyllas är att domstolsväsendet organiseras på bästa möjliga sätt och
tillförs de resurser som är nödvändiga. Det sätt på vilket domstolsväsendet
organiseras påverkar direkt domstolarnas behov av resurser. Ju effektivare
organisation, desto mindre resursbehov.
I dag är domstolarna inte
effektivt organiserade. Framför allt är det mängden av små, ineffektiva och
sårbara tingsrätter som är problemet. Också rätten att få en fullständig omprövning
i hovrätt i det allt större antalet mål utgör ett hinder för en effektiv verksamhet.
När det gäller frågan om ned läggning eller samman slagning av de minsta tingsrätterna
utgör riksdagen det stora hindret; regeringen, liksom domarna själva, är väl
införstådd med problematiken. Den förra borgerliga regeringen försökte att
rensa i floran av smådomstolar, och den nuvarande, socialdemokratiska har även
den gjort tappra försök. Men alla har stupat på riksdags ledamöternas värnande
om den egna, lokala domstolen.
Försök ökar arbetsbelastningen
I
ett försök att kringgå riksdagens veto har nu regeringen inlett en rad
försöksverksamheter, som alla syftar till att skapa en sådan situation att riksdagen
förr eller senare ställs inför fullbordat faktum och inget annat kan göra än
att lägga ner tingsrätt efter tingsrätt. Försöken innebär i korthet att man
vakantsätter tjänsten som domstolschef så snart en lagman i en liten tingsrätt
eller länsrätt går i pension eller befordras. Lagmannen i granndomstolen, som
kan vara en tingsrätt eller en läns rätt, får därefter ta över det
administrativa ansvaret för den lagmanslösa domstolen. På vissa håll har man
t.o.m. avvecklat den ena domstolens lokaler, och perso- nalen har fått flytta
in till grannen. Förfaringssättet reser två grundlagsmässiga frågor:
· Ger rättegångsbalken regeringen rätt att ta
bort lagmanstjänsten från en domstol ?
· Har regeringen befogenhet att vidta åtgärder
inom domstolsväsendet, som uppenbarligen står i strid med riksdagens vilja ?
Svaren
är inte givna, men om man vill hålla en klar rågång till det grundlagsstridiga,
bör man akta sig för att som regering agera i det tillåtnas gråzon.
Det som nu händer drabbar även
domstolarna hårt på ett annat plan. De resurser som skulle kunna sparas på en effektivare
organisation dras redan nu bort från domstolsväsendet, trots att organisationsreformerna
inte har genomförts och kanske aldrig heller kommer att genomföras.
Sedan en längre tid har
justitiedepartementet sålunda strävat efter att strypa resurserna till domstolarna.
Detta har inte gått obemärkt förbi. Det samlade rättsväsendet - 95 tingsrätter,
sex hovrätter, en högsta domstol, 23 länsrätter, fyra kammarrätter, en
regeringsrätt, ett antal hyres- och arrendenämnder samt det centrala Dom-
stolsverket - kostar per år 3,05 miljarder kr. Nästan på kronan när är
det samma belopp som varje månad ges ut i A-kassa i det här landet. Och
ändå har man nu lagt nya sparkrav på domstolarna, som innebär att man på en
treårsperiod skall skära ned anslagen med i stor-
leksordningen 15 %.
De ständiga nedskärningarna,
kombinerade med ett allt större tillflöde av stora och komplicerade mål har
praktiskt taget knäckt domstolarna. Det är inte sant som justitieministern i
olika sammanhang påstår, att dom stolarna fortfarande håller en hög kvalitet.
För var dag som går måste vi domare prioritera avverkningstakten på bekostnad
av studier av rättsläget, domskrivning m.m. Kort sagt: kvantiteten prioriteras
mer och mer på kvalitetens bekostnad. Än så länge avgörs målen i rimlig tid men
knappast längre kompetent eller rättssäkert.
Problemet med justitiedepartementets
sätt att hantera domstolsväsendet är att man där uppenbarligen saknar kännedom
om hur verksamheten ser ut på "verkstads golvet". Man synes bara
lyssna på lovsånger från det centrala ämbetsverket och från domstolschefer, som
i allt väsentligt sysslar enbart med administrativ, inte dömande verksamhet. Ingen
lyssnar på oss vanliga domare, när vi klagar över vårt höga uttag av obetald
övertid, vårt ständiga åsidosättande av noggrannhet eller vårt genande förbi
rättsutredningar för att få iväg ett snabbt avgörande.
I sin skräck för att skjuta till
de resurser som behövs har skiftande regeringar under i vart fall den senaste
25-årsperioden tillsatt diverse utredningar, vars förslag stupat antingen under
remissbehandlingen eller i riksdagen: två gånger har man förgäves försökt lägga
ned de minsta tingsrätterna, förslaget om generellt prövningstillstånd i
hovrätterna havererade i riksdagen, försöken att minska antalet nämndemän
likaså etc. Under tiden har anpassningen till tänkta, men senare inte genomförda
re- former, sugit musten ur verksamheten; det är kraftödande att hela tiden
ställa om sig till nya förhållanden, samtidigt som man för säkerhets skull
måste utgå från att inga förändringar sker i slutändan.
Länge har man från politiskt håll
blundat för den verklighet som innebär att ingen verksamhet kan fungera, om de
nödvändiga resurserna saknas. Man skapar inte ett gott rättsväsende, när man
som justitiedepartementet och Domstolsverket vill ersätta pengar med
besvärjelser i form av "medborgarperspektiv", "lokala
initiativ", "specialkompetens" etcetera. Alla vet, eller borde i
vart fall veta, att kvalitet kostar.
Gång på gång har det slagits larm
om att resurserna till rättsväsendet är otillräckliga. Av tidspress
framtvingade feldomslut har vid upprepade tillfällen lett till åtal, som har
ogillats med motiveringen att domaren haft en extrem arbetsbelastning (se t.ex.
Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1997 s. 186). JO har t.o.m. i en anmälan
till riksdagen framfört att brister i handläggningen i en domstol berott på
otillräckliga medel, vilket ingen enskild domare kan lastas för. Detta har
emellertid förbigåtts av tystnad från departement och riksdag.
Sluta med partipolitiken
Något
måste göras åt kvalitetsförsämringen i domstolarna, och det brådskar. Vad som
behövs är en ordentlig genomlysning av hela domstolsväsendet i syfte att ta
fram en hållbar målsättning för verksamheten. När väl detta mål blivit definierat
- vilket ingen ännu ägnat sig åt på allvarr - måste en domstolsorganisation
tillskapas, som ger rimliga möjligheter till måluppfyllelse. Slutligen måste de
resurser skjutas till som en sådan organisation behöver. Det kräver att
ansvariga politiker tar ett ge-
mensamt ansvar och slutar att göra partipolitik av domstolsväsendet. Och under
tiden får domstolarna inte förblöda i brist på resurser under hänvisning till
att allt blir bättre snart. Så skedde tyvärr när reformen om generella
prövningstillstånd skulle sättas i sjön. Redan innan riksdagen behandlat förslaget(som
senare avvisades) drogs ett ansenligt belopp in från domstolsväsendet, pengar
som vi lovats tillbaka men som vi ännu inte sett mycken rök av.
Per Eriksson
Hovrättslagman och ordförande för Juseks rättspolitiska råd
Tillbaka till hemsidan
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson