Det är ju ett bra tag tills första filmen är klar och ännu längre tills vi får se den i Sverige (i skrivande stund troligen drygt två år). Så till dess får man hålla till godo med sina visioner. Nu är jag ingen cineast eller mediastuderande, men jag är bekant med böckerna och jag brukar se på film - så ni får ta det för vad det är. Och kommentera gärna.

Det är ju en lite märklig situation detta att göra tre filmer av en trilogi som inte egentligen har definierade 'slut' i de olika delarna. Böckerna är tänkta att läsas på rad, men filmerna kommer komma med ett halvårs mellanrum. Hur gör man för att hålla uppe intresset mellan tex första och andra filmen? Och hur gör man för att över huvud taget hålla uppe intresset UNDER den första filmen? Första boken är ju i allt väsentligt en upptakt för själva historien (kan nog somliga tycka) och att sitta och se film i två timmar utan att komma till en final kan nog kännas konstigt (om vi nu har den genomsnittlige biobesökaren i åtanke). Men det kan nog också vara just denna situation som gör att man för allt i världen vill se hur det går.

Jackson har själv uttryckt oro över svårigheten med att få en så linjär berättelse som möjligt för att den ska vara lätt att följa. Allt ovidkommande för de senare händelserna måste skalas bort. Detta är en av anledningarna till att Bombadill fått stryka på foten. Här kan jag på sätt och vis hålla med Jackson om att Bombadill ÄR en utsvävning, men samtidigt blir det en nöt att knäcka hur man ska ersätta allt det han trots allt tillför historien. Han ger ju tex hoberna en tillflyktsort undan de svarta ryttarna för ett par dagar och hos kummelgastarna får hoberna sina svärd. Nåja.

Det enskilda viktigaste inslaget i första filmen anser jag vara de svarta ryttarna och på vilket sätt dessa gestaltas. Tolkien var ju en driven landskapstecknare och metrolog, men när det gäller att beskriva ondskans tjänare, och för all del den onde själv, litar han i böckerna till det starkaste av alla verktyg - läsarens egen fantasi. Vi får gång på gång i stort sett bara veta att de är mörka skuggor, svarta skepnader, namnlösa fasor, osv - DETTA blir en utmaning för Jackson att fästa på film. För om vi inte blir rädda - krypande, malande rädda - för de svarta ryttarna kommer detta påverka hela fortsättningen på filmen. Mardrömsscenariot är ju att folk kommer börja skratta åt svarta ryttarna (som det ju tex var lätt att göra åt Bakshis ryttare) och detta kommer naturligtvis i princip sabotera HELA filmen.

HUR gör man då? Hur har andra gjort? Jag kommer ihåg första gången jag såg Darth Vader på bio. Jag var kanske 8-9 år och kommer ihåg att han faktiskt utgjorde en ganska imponerande karaktär på bioduken. Detta uppnåddes antar jag genom en rad saker. Dels musiken - naturligtvis - som är otroligt viktig, men också agerandet, och inte minst ANDRA karaktärers agerande, deras reaktion på Vader. Exakt hur man ska utforma en svart ryttare vet jag inte (annat än med någon form av svart skepnad?), men ett vet jag: de måste inge respekt och ge en föreställning om ofantlig makt och styrka. Bannlys Bakshis haltande missfoster! En nyckelscen blir ju sedan naturligtvis överfallet på Väderklint, där Frodo får se dem på riktigt. Här bör man ta till vara på möjligheten att i stort sett skrämma kallingarna av biopubliken.

Första halvan av filmen så, borde kunna bli en eskalerande jakt mot Vattnadal som kulminerar i sprängritten mot vadet och flodens raseri och som lämnar publiken flåsandes på den andra stranden. Sedan kommer naturligt en lugnare period med en rad förklarande episoder där Elronds rådslag är en central scen. Spänningen ökar dock i och med sällskapets avfärd och mer och mer dramatiska resa mot Moria.

Moria kan helt enkelt inte göras för stort. Här borde Jackson bre på med ofantliga datakreationer. Färden genom Moria kommer att hålla publiken på helspänn - var enda litet ljud som sällskapet stannar till för, kommer biobesökarna hoppa till i stolarna för. Sedan bryter plötsligt helvetet löst igen i och med anfallet uppe i Mazarbuls kammare. Tempot stegras och Moria-segmentet kulminerar i Balrogen. Detta är naturligtvis den andra största enskilda biten i första filmen. Hur gör man Balrogen till en sådan skräckinjagande varelse som får Gimli och Legolas att släppa allt de har för händer? Det går inte att understryka nog hur viktigt det är att även denna scen blir trovärdig. Det blir naturligtvis något av ett antiklimax i och med att Gandalf omkommer - sällskapet räddar sig inte ur den här situationen med en fullständig seger. Med en kännbar förlust ledsagas man in i den andra lugna delen av första filmen - Lorien.

I Lorien-avsnittet kommer återigen en rad förklarande episoder och sällskapet borde vid det här laget vara en väl sammansvetsad enhet i biopublikens ögon. Med tillförsikt ger man sig så ånyo åstad mot äventyr och fara. Men den trygghet som Lorien gett upplöses raskt när sällskapet splittras. Boromir dör och filmen slutar. En rad akuta frågetecken bör nu finnas hos publiken: Hur kommer det gå med Frodo och Sam? Hur kommer det gå med Gollum? Hur kommer det gå med Merry och Pippin? Hur ska det tre jägarna lösa sin uppgift? Kommer Gandalf tillbaka? Hur kommer det gå med Ringen nu?

Med dessa frågor i huvudet tror jag att efterfrågan på en fortsättning kommer vara stark - och faktiskt överleva ett par månaders väntetid.

(Mer funderingar... är på gång)