-Januari-

000105
Oj vad ovant det var att skriva 00. Har inte skrivet det någongång!
Känner nästan som ett tvång att skriva om nyår, om millenniumfirandet, men jag orkar faktiskt inte göra det. Julen och nyår har varit så jobbigt. Så jobbigt när alla är hemma och all mat som man blir itvingad...alla krav...
Äntligen uppdaterar jag dagboken, det var längesedan, men som alltid har jag en ursäkt, faktiskt två den här gången. Den första som är sann, men inte riktigt är skälet är att jag mått fruktansvärt dåligt och helt enkelt inte orkat uppdatera. Den sanna anledningen är väl egentligen att jag skäms så för något jag började med innan jul. Har inte velat skriva om det och då har jag inte kunnat skriva dagbok: (1) för att detta varit i mina tankar 24 timmar om dygnet och allt har liksom kretsat runt det och vad skulle jag då skriva om, om jag inte skulle skriva om det? (2) för att jag inte kan ljuga eller undanhålla saker (i alla fall inte saker som är en så stor del av mitt liv) från min dagbok, det är ju mitt liv ju.
Vet egentligen inte om jag vill skriva om det nu heller, men...skäms så förbannat för det...fan vad svårt det är. Det blir så uppenbart, även för mig själv, om jag skriver det i dagboken. Vet inte om jag vill det, men får väl lov att göra det i alla fall. Har skurit mig själv, har sedan lucia skurit mig varje dag, eller oftast natt. Har suttit och skurit och skurit och inte kunnat sluta. Kan inte fatta att jag har gjort och gör detta. Förstår det inte. När jag skär mig är jag i en annan värld, är liksom helt borta. Det enda som existerar just då är tanken "slippa ångesten, slippa det svåra nu". Med darrande händer skär jag och skär och skär, aldrig känns det tillräckligt, inte ens när hela armarna är sönderskurna och värker som satan. Varför skulle det vara tillräckligt när det enda jag önskar är att få dö, att få slippa detta helvete och aldrig mer vakna upp...
När jag sedan slutar skära vaknar jag upp och ser vad jag gjort. Blir först förskräckt, men sedan känns det bara skönt. På nätterna kan jag inte sova, armarna gör för ont och tankarna är för många och svåra. När/om jag somnar är det en kort och orolig sömn med hemska drömmar. Även på dagarna förföljer detta mig, jag ser bilder framför mig där jag skär i mig helt vilt. Det är nog det jobbigaste med allt, att det förföljer mig, att det aldrig lämnar mig. Blir aldrig av med ärren, blir aldrig av med minnena.
På måndag, när mamma och pappa börjar jobba igen, börjar min hårdbantning, min väg mot det slutgiltiga målet. Då ska jag bli smal, kommer lyckas, vet det. Har gjort en plan som kommer att lyckas. Detta har fått mig att inse att jag måste sluta med att skära mig för nu måste jag fokusera allt på att bli smal för jag ska bli smal till varje pris. Men jag kan inte sluta, väntar liksom på att HON ska säga att det är okej att sluta, men det är ju jag som är HON och måste ta steget, men jag kan inte, vet ju att jag snart kommer att skära mig, när jag är klar med denna uppdatering. Längtar faktiskt.
Livet ser faktiskt lite ljusare ut nu för snart är det måndag och då kan jag börja min väg mot målet. Vet ju innerst inne att jag kommer få lida, men lyckan vid målet känns för lockande, vet att mina tankar är naiva, vet att jag ljuger för mig själv, men detta är min sanning. Min, vem är jag? Har ingen identitet. Vem är HON? Jag vet inte, känns inte som att jag är någon.
Träffade Karin i måndags. Vi hade fått en tid på mottagningen för ätstörningar dit de skickade en remiss (orkade inte säga nej). Jag sa att jag inte tänkte gå dit, men vet inte om jag kommer att ändra mig. Är lite nyfiken på stället, vill kanske ha hjälp med att sluta skära. Kommer aldrig att ändra min plan, jag ska bli och kommer att bli smal, men kanske är det då bra att sluta skära. Tror inte att de kan hjälpa mig med det, tror inte att de vill. Jag är ju inte sjuk. Förstår inte varför jag skulle dit. Tiden är i alla fall 20/1. Imorgon är det exakt två veckor dit, det är så snart. Jag vågar inte. Karin ska i alla fall följa med om jag går dit. Känner mig trygg hos henne, men jag känner mig också så jobbig. Tar bara upp hennes tid.
Har säkert glömt något jag skulle skriva, men det finns ju fler dagar, eller hur?!
Förresten, vill starkt rekommendera boken jag just nu läser. Den är på engelska och heter Wasted och är skriven av Marya Hornbacher. Handlar om anorexia och bulimi.
Hittade ett citat på en annan hemsida och tyckte att det var så bra, kommer inte ihåg exakt, men det var ungefär:

Do not listen to the words I say, just listen to what I can keep silent...

Den senaste tiden har varit riktigt hård och jag har haft en sådan dödslängtan. Vill därför avsluta med dessa ord som jag känt så starkt den perioden:

Jag är inte rädd för helvetet, lever redan i ett mycket värre helvete...

//Butterfly

000106
Snart, snart är det måndag då jag är fri från julen, då jag kan börja med min plan.
Jag fryser så fruktansvärt, kan inte bli varm. Förstår inte, var ju tvungen att äta frukost idag. Jag borde inte frysa av all den maten. Åt ju för fan bröd, hatar att äta bröd, kolhydrater.
Fick ett mail av kastanjeblomman ikväll. Blev så glad, har saknat henne så mycket. Ska skriva till henne imorgon och ringa henne snart, saknar henne så mycket.
Fick också ett brev från en kompis i Malmö som jag träffade på en språkresa för tre och ett halvt år sedan. Hon har haft anorexia och har bulimi, men nu skrev hon att hon tänkte svälta sig för att hämnas på sin fd pojkvän som gjorde slut på nyårsdagen, för att visa honom att han verkligen gjort henne illa. Vill så gärna få henne att förstå att han inte är värd det, men vet att jag inte kan, vet att jag inte kan göra något. Det är hon som måste inse, det är hon som måste vända. Vet inte vad jag ska skriva till henne, känner mig så hjälplös, hittar inte de rätta orden, för de finns inte.
Måste skriva något positivt också. Emmah ska komma till mig på sportlovet, längtar så!!! Det ska bli så underbart roligt att träffa henne!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vad ska jag säga till kompisen i Malmö? Kan inte sluta tänka på det...
Tror inte på något längre, förutom änglar. Jag tror på änglar, vet att det finns änglar för jag har sett en.

//Butterfly

000107
Anna, min vän, skrev till mig idag. Hon lät så ledsen, så uppgiven och ännu en gång kände jag mig så hjälplös och ledsen när jag inte fann de rätta orden som inte finns. Känner mig så frustrerad över det.
Fick en så fin sak av henne, hon vet vad jag gillar, vad som får mig att le, vad som fastnar i mitt hjärta. Titta nedanför denna text så får ni också se vad jag fick!!!

Visst är de fina! Gick rakt in i mitt hjärta i alla fall!!!
Anna och alla andra mina vänner, ni betyder så oerhört mycket för mig, ni hjälper och har hjälpt mig så otroligt mycket, alla på ert sätt och jag är så otroligt tacksam för det. Jag tror inte att ni någonsin kommer att förstå hur mycket er hjälp betyder. Önskar att jag kunde hjälpa er alla på samma sätt, önskar det så innerligt.

Läste på Åsas sida om självmord. Har alltid tyckt som henne att det är egoistiskt och svagt, tycker så fortfarande, men jag känner mig så splittrad. Det är ju inte riktigt jag som vill dö, men vem är jag då och vem är hon??? Äh, vad rörigt det blev nu, lika bra att lägga ner på en gång!!!

//Butterfly

000108
-Det gör ont, sa kroppen och själen.
Skulle ju må bättre idag, har ju sluppit äta på sistone, det är ju snart måndag, skulle ju vara gladare, skulle ju må bättre idag, så varför gör jag inte det?
Varför snurrar mitt huvud, varför fryser jag, varför värker ryggen och bröstet, varför dunkar det i huvudet, varför mår jag illa, varför känner jag symtomen som jag kände när jag hade magsår förrförra sommaren? Varför är allt så svart? Varför är det ett hål i min själ? Varför är jag inte glad idag när jag skulle vara det, när jag har sluppit äta...
-Det gör ont, sa kroppen och själen...

//Butterfly

000110
Förlåt för mina patetiska dagboksanteckningar, men jag är patetisk, så är det bara.
Mår bara sämre och sämre, både fysiskt och psykiskt. Kan inte sova någonting, orkar inget, har så ont överallt och börjar gråta för allting. Behöver prata, men nu är Karin sjukskriven ett tag på grund av en skada, vet inte hur länge. Började gråta när jag fick reda på det idag, kände mig så liten och svag, kändes så hopplöst. Sedan tänkte jag, fan behöver inte henne, nu ska jag istället visa henne att jag kan bli smal, att jag kan lyckas. Varför ska jag prata med henne? Men jag var ändå ledsen. Är så orkeslös. Har tränat tre träningspass idag och ska träna ett till innan imorgon, men jag håller på att dö av orkeslöshet. Vad jag klagar, fy fan vad jag klagar, men jag skiter i det. Det är ju trots allt min dagbok och om ni inte gillar den så behöver ni ju inte läsa!!! Därför tänker jag fortsätta att klaga. Pratade lite med en lärare, Micke, idag. Han är så snäll. Sa att jag inte tänkte gå till den där mottagningen, men han sa att jag inte ens skulle fundera på det för jag ska gå dit. Han sa att även han kan följa med om jag vill. Vet egentligen inte om jag vill. Vill inte ta upp hans tid, vet att han har så mycket att göra, men vill ändå...
Varför är de så snälla mot mig när jag bara är jobbig?
Lyssna på bakgrundsmusiken, fick den av Eva och tycker verkligen om den, passar liksom in här tror jag!!!

//Butterfly

000111
Konstigt datum idag!
Karin var i skolan idag. Träffade henne inte, men fick ett mail och pratade i telefon med henne. Vi ska träffas imorgon. Ska väl bli skönt...
Fick MVG i svenska B. Skönt, då är man klar med den kursen och kan fokusera ännu mer på att bli smal.
Har egentligen inget nytt att skriva och jag tänker inte klaga idag, så jag får väl stoppa här då.

//Butterfly

000113
Trodde jag var psykiskt osynlig (fysiskt osynlig är jag då verkligen inte...tyvärr...), liksom att ingen bryr sig eller tycker om mig eller att jag betyder något för någon. Trodde att alla bara tycker att jag är konstig. Igår kom en tjej i klassen (hon började förra påsken och vi känner inte varandra så bra) fram till mig och var så ärlig och rak. Sa vad hon tyckte, men på ett smidigt sätt och inte alls anklagande. Kunde inte vända taggarna utåt som jag brukar för jag blev faktiskt imponerad av hennes mod, hennes raka sätt och att hon liksom någonstans erbjöd en hand utan att riktigt säga det. Hon erbjöd sig att finnas där, att lyssna. Hon sa att hon ser mig, att de ser att jag inte äter, att jag inte mår så bra, att de vet. Blev så förvånad, trodde ingen visste, även fast jag egentligen vet att de vet. Hon tjatade inte. Tyckte  att det var rätt skönt, men blev också lite rädd. Nu känner jag väl lite att jag inte ska tynga ner henne med mitt prat, att jag ska vara ensam och göra det jag ska, känns som ett slags försvar.
Pratade också med två vänner igår. Är så skönt att prata med dem. Man förstår att det inte bara är jag som gör en del knasiga och dumma saker. Man kan liksom sätta ord på känslorna och tankarna, känner en stor samhörighet. Det skönaste är nog att man behöver inte förklara så mycket, de vet, de förstår och de säger inte bara att de förstår utan de gör det verkligen. Man kan dela med sig utan krav.
Någon skrev en dikt i debattforumet som jag direkt tog till mig, kändes som den handlade om mig. Vill därför gärna skriva den här och gör nu det, men om den som skrev den tar illa upp får du gärna skriva det till mig så tar jag bort den eller lägger till ditt namn om du vill!

Du kan se mig skratta,
men inte min gråt som är på insidan.
Inte mitt lidande som finns inom mig.
Jag gråter mig igenom varje dag, varje sekund som går,
fast inom mig.
Du kan se mig skratta och tro att jag är glad,
men du fattar inte att jag skrattar
när jag egentligen gråter...
                            -Jessica


//Butterfly

000115
Åt helvete med allt. Hatar dem, hatar dem, hatar dem...
Jag hatar mina föräldrar så mycket att det gör ont. Hatar dem.
Vill bara dö.
Vill bort...

//Nobody

000116
Snart måndag igen. Ska straffas för helgen. Ska bara dricka två glas vatten och träna fyra gånger per dag. BRA! Borde inte skriva detta, jag vet, men jag är ett elakt och egoistiskt svin...
Blev så ledsen igår när jag såg att mina armar är fulla av ärr som aldrig kommer att försvinna. Grät hejdningslöst, men kunde samtidigt känna att jag var stark, att jag hade kontroll och var duktig som hade gjort alla ärren.
Vill försvinna, vill dö...vill inte leva...

//Nobody (är inte värd att kallas butterfly...)

000117
Förlåt, detta är inte menat personligen mot er, eller kanske är det det. Kanske lika bra att ni inser vilken dålig, elak och egoistisk människa jag är. Kanske lika bra att ni inser att ni bara slösar er tid på mig, att jag inte är värd den, kanske lika bra att ni inser att denna sida är skit, att ni inte borde komma till den, kanske lika bra...
Ska från och med nu försvinna från all mänsklig kontakt, kanske svarar jag aldrig mer på något mail.
Fick ett mail från Anders idag. Han hade skrivit en dikt om mig, en jättefin och lång dikt, en verkligt fin dikt och jag blev så arg, så fruktansvärt arg för att han hade gjort det för mig, så fruktansvärt arg för att han säger att han bryr sig om mig, jag är ju inte värd det. Hade bestämt mig för att sluta skära, klarade det i två dagar, men nu har jag skurit mig igen och det kändes så bra, så jävla bra.
Kanske är jag djävulen, kanske är jag all den onda makten här i världen, det är nog så.
Ska försvinna, försvinna från alla in i mig själv, låsa och slänga bort nyckeln och ALDRIG mer komma ut igen, ALDRIG. Vet inte vad det innebär, kan bara hoppas...
Förlåt till alla er som trodde på min godhet, på mig, förlåt för att jag gett er falskt hopp, önskar er verkligen all lycka i denna värld.
Kanske lika bra att lägga ner sidan för gott.

Förlåt...

000118
SLUT. Ja, kommer inte uppdatera längre. Nu är det slut på klagandet (=det jag skriver, min dagbok). Tack ni anonyma som skrev i debattforumet och fick mig att inse att min sida är värdelös, att jag är en egoistisk skit. Jag menar det faktiskt och jag tycker inte synd om mig själv om någon tror det nu. Nej, inser att jag knappast kan hjälpa någon på detta sätt, inser att (även fast jag alltid vetat det) många har det mycket värre än mig, att jag har det bra. Det vet jag väl, men jag är ledsen...
Vill bara avsluta med dessa ord till er där ute som är mina vänner, som kämpar, för det gör ni faktiskt även fast ni inte vill inse det (någonstans inom er pågår ett krig, det vet jag). Orden jag ville avsluta med är i alla fall: sök hjälp och ta emot den (ni är värda den, vet inte hur ni ser ut, men det spelar ingen som helst roll, hör ju att ni är sjuka), gör det, gör det, gör det! Önskar er all lycka. Debattforumet är alltid öppet och jag tittar min mail varje dag, men jag vet inte om någon är intresserad av det...

Tack för mig

Tidigare dagboksanteckningar

Hem