De ansvariga, svenska Boliden, har stämts av ett antal vänstergrupper och lovat ersättning till de bönder vars markarealer blev obrukbara.Frågan är om förstörda naturresurser går att ersätta med pengar? Enligt anarko-syndikalistiska CGT i Spanien hade olyckan kunnat undvikas, om inte varningarna från en före detta anställd ingengör vid gruvorna osynliggjorts av myndigheterna.

Redan 1994 skrev CGT´s miljöansvarige, Pepe Garcia Rey, en anmälan mot Boliden som ignorerades av både rättsväsendet, kommunen, miljödepartementet och EU. 1996 gjordes ytterligare anmälningar, nu med övertygande dokumentation, bl.a. foton som tydligt visade det dåliga skicket på dammen. Fortfarande hände inget. Gruvarbetarna har naturligtvis känt till problemen länge, men många har i rädsla för att få sparken inte velat ställa upp som vittnen. Fackombuden skyddar företaget och påtryckningarna från Boliden på arbetarna har varit stora. CGT, som varit drivande i kampanjen mot Bolidens härjningar, har nu vänt sig till det spanska parlamentet för att få en ändring i arbetsmiljölagen och dä'rmed underlätta för arbetare som vill kritisera ledningen på sin arbetsplats utan att utsätt s för repressalier eller få sparken.

Nu är det snart rättegång. Vi är alla åtalade för olaga intrång och egenmäktigt förfarande, vilket vi i och för sig hade räknat med. Vad vi inte var riktigt förberedda på var att SundLink skulle stämma oss på ca120 000kr!

Den tionde oktober 1996 var vi åtta aktivister som tog oss in på SundLinks arbetsplats i norra oljehamnen i Malmö. Där höll de på med att gjuta pelarkassuner till Öresunds-bron. Vi klättrade upp i fyra kranar och satt fastkedjade i dem en halv dag. När vi självmant klättrade ner blev identifierade av polisen och delgivna misstanken om egenmäktigt förfarande och olaga intrång.

Anledningarna till att vi gjorde en civil-olydnads aktion mot bron var många. Dels ville vi försena och fördyra själva brobygget. Och dels ville vi få upp ögonen på folk. Då precis som nu stod motståndet mot bron inte alls i proportion till hur många motståndare det egentligen fanns och finns. Vi ville att fler skulle visa sin avsky mot bron och börja göra motsånd. Vi tycker det är för djävligt att människor inte tycker att det lönar sig att visa vad man tycker och hellre går och tiger när något är orättvist!

Bro mot miljö

Öresundsbron utgör ett stort hot mot miljön och kommer medföra en hel del förändringar i Öresundregionen. Miljön till att börja med, har redan tagit skada av byggandet av bron. Det största problemet de senaste åren har varit muddringarna. När man muddrar så röjer man upp en massa tungmetaller och andra föroreningar från havsbotten och de sprids i vattnet. Detta stör hela ekosystemet i Öresund och även hela Östersjön. Muddringarna kommer fortsätta så länge bron finns.

När bron väl står färdig kommer den utan tvekan att utgöra ett hinder för strömmarna som för färskvatten med salt och syre till Östersjön. Strömmarna genom Öresund är livsviktiga för Östersjön och minsta lilla störning i balansen kan innebära förödande konsekvenser för ett så pass sjukt och känsligt hav som Östersjön.

På land kommer det att byggas fler vägar, industrier, bostäder och stormarknader. Ett helt nytt samhälle kommert byggas längs tillfartsvägarna till bron. Allt detta, de sk struktureffekterna, till-sammans med bron, kommer innebära ökad trafik, av både personbilar och lastbilar. Mer vägtrafik är något som naturen i Skåne absolut inte klarar av.

Bro mot arbetare

Men bron är inte bara något som byggs för att förstöra miljön. De som såg till att den byggs hade ett syfte. Europeiska industriägare i en lobbyistgrupp (Roundtable of European Industrialist) ville införa ett produktionssystem i Europa som liknar det de har i USA, "just-in-time-system", vilket går ut på att företag inte ska behöva hålla lager. Då krävs snabba, effektiva och billiga transporter som man kan lita på.

De gjorde upp en plan, Trans European Network, som innefattade motorvägar, flygplatser, hamnar och järnvägar i hela Europa. ScanLink är en motorväg som ska gå mellan Hamburg och Oslo och är en dela av TEN. Och Öresundbron är den största och viktigaste delen av ScanLink.

Förmodligen kommer just in time-system att införas i hela Europa efter hand. Och om man ska lyssna på amerikanska arbetare så är de arbetsförhållandena som medföljer fruktanssvärda. Hela systemet är oerhört sårbart. Om någon leverans mot förmodan skulle bli försenad så faller allt samman. Och arbetarna på den arbetsplats som fått vänta får arbeta övertid och stressa för att arbeta in tidsförlusten, så att inte deras leverans ska bli ännu senare.

Arbetare får mindre att säga till om. Vad de än gör för att protestera så resulterar det oftast i att de får arbeta hårdare, snabbare och med lägre ersättning. T.ex. om några arbetare skulle strejka. Då blir det andra arbetare på andra företag som får betala. På så sätt vänder kapitalet arbetare mot arbetare.

Dyra protester

Ett par månader efter aktionen visade det sig att SundLink skulle stämma oss på skadestånd. Detta har de aldrig velat göra tidigare utan mer försökt tysta ner andra liknande aktioner. (Förmodligen kan det oväntade intresset av att bråka med oss ha att göra med SÄPO vid det tillfället förklarade att de höll koll på broaktivister och utmålade oss som terrorister.)

I alla fall så har de stämt oss på ca 120 000kr för förlorade produktionskostnader. I detta ingår inhyrandet av mobila kranar från Lund(!) och löner till en massa olika sorters arbetare. SundLink har inga referenser på sin skadeståndansökan och det finns en hel del siffror som verkar orimliga. Dessutom yrkar de på att skadeståndet ska betalas solidariskt, dvs att den av oss åtta som har pengar får betala.

När vår advokat pratade med dem gjorde de tydligt att de inte kunde vika sig en tum när det gäller den totala summan och att de inte ville dela upp kostnaderna i åtta lika delar så var och en av oss fick betala sitt. Och om vi skulle ifrågasätta för mycket angående skadeståndet under rättegången så riskerar vi få civilmålet avskilt. Då blir det tvistemål, vilket med allra största säkerhet leder till skyhöga rättegångskostnader som vi får betala.

Pengar ger rätt

Till tingsrätten hade vi åberopat fem vittnen, alla med olika erfarenheter, bakgrund och kunskaper om Öresundsbron. Bland annat ville vi ha dit Högny Hansson, miljöchef i Landskrona. Han satt nämligen med i konstitutionsnämnen och kunde redogöra för hur beslutet om byggandet av Öresundbron stred mot en hel rad bestämmelser och internationella överens-kommelser. Men tingsrätten tyckte att alla vittnena i princip bara skulle förklara varför vi gjorde det och att vi gjorde aktionen av ideella skäl. Detta tyckte de att vi gott själva kunde framföra i förhandlingarna.

När vi gjorde aktionen hade vi tänkt oss att göra något stort av själva rättegången. Vi trodde att vi kanske skulle kunna få sagt vad vi tyckte och föra fram i ljuset hur det ligger till med det odemokratiska brobeslutet och på vilket sätt bron hotar miljön. Men de bryr sig bara om att vi bröt mot lagen.

Nu vet vi vilken funktion det svenska rättssystemet har och det är ingalunda en kanal att föra ut vårt budskap genom. Rättssytemet finns inte till för oss utan så väldigt uppenbart för de med makt och pengar! Och under rättegången lutar det mer åt att en del av oss kommer djävlas tillbaka för att visa vår avsky mot förtryckarsystemet medan några kommer försöka förklara varför vi gjorde det.

Men förmodligen kommer inga fina förklaringar eller olika former av rövslickeri ge oss lägre skadestånd eller mildare straff. För en gångs skull vill vi ha en rättegång som är rolig och peppande att gå på. Alltför många gånger har vi sett våra kamrater vattenkammade och väldresserade försöka framföra sina motiv till en hårdnackad nämnd som bara vill förstöra deras liv. Nu är det nämndemännens och dommarnas tur att få magsår!

Stöd oss!

Om det är någon som känner för att stödja oss på något sätt så behövervi, förutom en massa stålar, folk som kommer på rättegången och kanske delar ut flygblad eller bara är där som stöd. sedan hade det vart fett med en eller annan stödfest eller konsert. Det verkar vara en spelning på g med Sniffter, Refused och DiLeva i Lund någon gång i höst. Håll ögon och öron öppna. Om någon vill skänka pengar så går det bra med Miljöaktivistens postgiro men märk talongen med Glädje och Motmakt.

Trots att myndigheterna i hemlighet flyttade fram transporterna till den 20 mars, så att de gick tidigare än beräknat, mötte transporten på stora protester och fysiskt motstånd längs en stor del av färdvägen. Aktivister från hela Tyskland gick tillsammans med lokal-befolkningen ut och blockerade transporten, medan 30.000 (!)snutar och vattenkanoner sattes in för att rensa järnvägsspåren. Över transporten med 60 ton radioaktivt avfall svävade 8 helikoptrar.

Snuten utfärdade demon-strationsförbud på ett stort avstånd kring järnvägsspåren. En snut som gick och kollade banvallen efter fastkedjade aktivister blev påkörd av ett tåg och dog på fläcken. Trots det massiva polisuppbådet så blev transporten kraftigt försenad och makthavarna i atommaffian fick återigen se hur kostsamt det är att köra över den folkliga demokratin. Efter transport-erna passerat uppstod flera mindre kravaller när aktivister försvarade sig mot kravallpolis.

Castor-transporterna har nu förbjudits tillfälligt efter att tester visat att behållarna läkte radioaktivitet. Läckage vid transporter tros ha pågått i bortåt tio år. De senaste fyra åren har en stark opinion försökt få stopp på transporterna och bortåt hundratusentals människor har involverat sig i direkt aktionskampanjer. Mängden protesterande, blockader, konfrontationer och sabotage har lett till att stora mängder poliser fått kallas in för att följa med och skydda transporterna. Nu befaras det att tiotusentals poliser och transportarbetare har utsatts för strålning. Flera åtal har lämnats in mot miljöministeriet och kärnkraftsföretagen för att ha utsatt människor för kroppslig skada. Polisfackets ordförande har förklarat att:

-"Denna nivå av förakt (från regeringen) är bara möjlig i diktaturer".

Kärnkraftsindustrins bossar räknar kallt med att kunna köra ännu en transport med kärnavfall till Gorleben troligen redan i höst. För mer info kontakta:

Syftet med direktivet sägs vara att standardisera hanteringen av radioaktiva ämnen inom EU. Men det gör det bara delvis, då avgörande beslut lämnas till medlemsstaterna. Det heter också att direktivet reglerar spridningen av radioaktiva ämnen i samhället. Men i själva verket innebär det en betydande avreglering. De som utformat direktivet hävdar att strålning i låga doser är ofarlig och därmed försumbar, men andra (t.ex. Världshälso-organisationen) och många forskare menar tvärtom: att låga strålningsdoser kan vara en större fara för hälsan än vi tidigare trott.

Direktivet innebär att s.k. friklassningsnivåer införs. Material som bara är lite radioaktivt faller utanför direktivets ramar och regleras därför inte. Detta öppnar dörrarna för en stor och lönsam, handel. Det blir möjligt att köpa och sälja svagt radioaktivt skrot utan att berätta att radioaktiviteten finns där. Varken kund eller köpare behöver veta om det eller ta något ansvar.

SSI har hittentills betraktat all radioaktivitet som en möjlig fara för människor, djur och natur. Tillstånd har krävts och man har hållit reda på var radioaktivt skrot funnits. EUROATOM-direktivet kan tvinga Sverige att ändra lagen och tillåta spridning av lågaktivt material utan kontroll. Även om Sverige får behålla sina egna regler inom landet tvingas man acceptera fri spridning i övriga EU. Sverige kan inte neka omport av varor som uppfyller direktivets urvattnade krav.

I praktiken innebär EUROATOM-direktivet att radioaktiva sopor får brännas, användas som fyllnads-material i naturen och återanvändas för att kanske hamna i konsumtions-produkter som mat eller leksaker. Folk kommer att utsättas för strålning var de än befinner sig.

I Stockholm samlades vi i Kungsträdgården, vid statyn, och gick efter en halvtimme vägen till Vitabergsparken. Stämningen var god och vi såg att det var gott. Visselpipor hade delats ut, likaså banderoller och plakat.

Somliga hade festliga kläder dagen till ära, och jag menar inte poliseskorten, som var ovanligt butter och vresig enligt många. Bandspelare och trummor och visselpipor gjorde att vi hördes rätt så bra, fastän vi bara var ca 400 personer. Det blev nästan inget bråk alls, och vädret var jättebra och livebanden likaså.

När vi kom fram hölls ett tal av Linnea och en halvtimme senare började det första bandet, Vinkelman. Picknickandet var redan igång, och vin- och ölflaskor fanns i mångas händer. Mmm, stämningen var hög, rentav

vänskaplig. När första bandet slutat spela hölls ett till tal av Beate, och en stund efter det började det andra folkmusikbandet, men jag inte kommer ihåg vad de hette. De var ännu bättre än Vinkelman. Efter dem hölls ett avslutningstal och sedan gick en del, men många satt kvar i parken och fortsatte ha trevligt. Vi hade en förslagslåda där folk skulle lägga förslag till stockholms skönhetsråd, men det verkade inte vara så många som hajade det, men allt kan ju inte bli som planerat.

Vi lade ner VÄLDIGT mycket tid och arbete på att förbereda Reclaim the Streets, mycket mer än vi räknat med, men det var nog värt det, och vi kommer absolut att göra något liknande senare i höst. Men jag tror nog att vi skippar polistillståndet, och gör som i de flesta andra städerna, bl.a. London; har ett gigantiskt rave-partaj hela dagen!

I Tornonto (kanada) tog 500 aktivister över en av de centrala gatorna, Bloor Street West. Demonstrationen återtog flera kvarter av gatan och fyllde den med kultur, gatuteater, gatumålningar, cyklar, visselpipor, rullskriskor och trummor. En "trädgårdsgerilla" slog till, hällde ut säckvis med jord och förvandlade en del av gatan till trädgård. Snuten kunde givetvis inte låta dagen passera lugnt och fredligt, utan började efter ett tag skära sönder banderoler och punktera ballonger. Demonstrationen splittrades på grund av polisingripandet mellan de som ville rädda gripna kamrater och de som ville gå vidare och avsluta manifestationen i en närbelägen park. Över hundra aktivister, däribland folk från syndikalistiska IWW och Totonto Action for Social Change (TASC), begav sig till polisstationen där några gripna demo stranter hölls.

I Brisbane (australien) samlade Reclaim The Streets över 200 personer. En korsning återtogs och ett PA-system började pumpa ut schysst partymusik. Snuten försökte stänga av musiken, men hindrades av aktivisterna. Efter en timme kom ytterligare snutförstärkning som lyckades sno ljudanläggningen och musiken. Dansen fortsatte ändå i gatukorsningen, nu till trummor. Folk från butikerna i området gjorde sin insats och tryckte hela tiden fram grönt på trafikljusen och segade långsamt fram och tillbaks på gatan. Polisen verkade ha tappat kontrollen och visste inte riktigt vad de skulle göra. Efter ett tag stängde de av strömmen och bildade en kedja tvärsöver gatan, vilket effektivt stoppade bilarna. När blockaden pågått i nästan två timmar började demon flytta på sig till en park bredvid korsningen där folk fortsatte festa.

Efter Nigerias diktator Sani Abachas död den 9 juni har landet varit i konstant gugning. Det ryktas att Abacha blev förgiftad av gift blandat med potensmedlet Viagra.

Efter hans död tillträdde general Abdusalam Abubakar som militär ledare för det Provisoriska Styrande Rådet, med andra ord diktator. Gamla Abacha-anhängare rensades ut ur regeringen och rådet. General Abubakar frigav under några veckor 30 politiska fångar. FN´s Kofi Annan träffade affärsmannen Moshood Abiola för att diskutera villkoren för hans frigivning. Abubakar erbjöd sig senare att släppa Abiola med villkoret att han avsade sig rätten till presidentposten. Abiola fänglades av militärregimen efter att ha vunnit valet 1993.

Abiola beslöt sig att inte kräva presidentposten, utan att istället inrikta sig på presidentvalet som militär-ledningen utslyst i höst. Under ett möte med en delegation från USA dog Abiola, officiellt av en hjärtattack. Hans anhöriga menar att militärregimen ändå är ansvarig för Abiolas död, eftersom han förvägrats läkarhjälp under de fyra åren han suttit i fängelse.

När Abiolas död offentliggjordes utbröt kravaller varpå general Abubakar höll ett TV- och radiosänt tal och uppmanade befolkningen till lugn. under kravallerna drog stora gäng omkring i storstaden Lagos och krossade fönster och anlade bränder. Polis sköt skarpt mot en demonstration och cirka 60 människor dödades. Totalt greps mer än 400 personer under oroligheterna.

Medans USA´s representanter snackar om frihet och mänskliga rättigheter lovar Nigerias nye diktator lovar återgång till civilt styre. Men någon verklig förändring verkar långt borta. I grund och botten handlar det fortfarande om vem som har kontroll över oljeproduktionen. För oljan är pengar och pengar är makt.

I Nigeria är korrumtionen väldigt utbredd. Den sträcker sig från lägsta statstjänsteman till högsta militär. Befolkningen krävs på godtyckliga avgifter av poliser och soldater, medan oljeinkomsterna delas mellan höga militärer och oljebolag. Befolkningen som drabbas av den miljöförstöring oljeutvinningen orsakar, lämnas i sticket. I januari i år inträffade ett av de största oljeläckagen på senare år i Nigeria. 90% av landets kust drabbades. Oljebolagen och militären är bara ute efter pengarna, makten, profiten...

Efter Abachas död skickade USA´s regering ett sändebud till Nigeria. Han skulle samtala med den nye diktatorn och träffa olika oppositionsgrupper. Men det handlar inte om välgörenhet, fredsförmedling eller mänskliga rättigheter. USA´s regering har otroligt stora ekonomiska intressen i Nigeria. Nigeria förser USA med ca 10% av dess oljeimport. Därför har det aldrig varit aktuellt med någon handelsbojkott under militär-regimens styre. Militärregimen har snarare fungerat som beskyddare av USA´s intressen. På grund av sitt ekonomiska beroende av USA och Internationella Valuta-fonden har Nigeria inget annat val än att lyda.

USA´s sändebud snackar om frihet och demokrati, men någon form av sann demokrati, där folk fattar de beslut de berörs av, är avlägsen. Nu handlar det bara om militärjuntan ska behålla makten eller överlämna den till en "demokratisk" regering. För oljebolagen och USA kvittar det om oljan skyddas av en korrumperad militärstyrka eller ett "demokratiskt" lands polis. Skillnaden är en illussion...

Till och med sossarna, som annars brukar följa partiledningens vilja blint, har motsatt sig förslaget. 64% (Karlshamn) respektive 45% (Blekinge) av befolkningen vill inte ha kabeln. Endast 10% respektive17% tycker att projektet ska genomföras.

SwePol Link har redan fått tillstånd (så kallad koncession) en gång från regeringen. Men nu har det statligt ägda konsortiet utvecklat ett bättre alternativ och vill ha tillstånd för det istället. Motståndarna håller med om att det nya förslaget är bättre, men "näst sämst är inte bra någonstans", som en representant för Nätverket mot Polenkabeln uttryckte det. Fortfarande kvarstår problemet med magnetfältet runt kabeln och påverkan på fiskens vandring. Motståndarna fasar också för att kabeln ska användas till import av östeuropeisk kol- och kärnkraftsenergi. Ja-sägarna hävdar att kabeln endast kommer att användas till export av svensk vattenkraftsenergi.

Kabelfrågan är också en fråga om demokrati. Trots att de tre berörda kommunerna och majoriteten av remissinstanserna sa nej till första förslaget gav regeringen sitt tillstånd. Inte heller kraven på en folkomröstning hörsammades och projektet fick inte prövas enligt Naturresurslagen, vilket hindrade kommunen att använda sin vetorätt.

Med tanke på hur det gick med förra förslaget och alla andra mega-projekt som regeringen drivit genom över huvudet på folk, kommer det nya förslaget med all sannolikhet också gå igenom. Möjligtvis förhalas den obehagliga frågan till efter valet, då sosse-pamparna vill framstå som folkets vänner. Men eftersom kabeln "är av så pass stort nationellt intresse" får inget stå ivägen. Med detta i fäskt minne vet man inte om man ska skratta eller gråta nästa gång Göran & Co snackar om "ett ekologiskt hållbart samhälle" eller nämner ordet "demokrati"...

Detta är del ett av en artikelserie om eko-sabotage.

OBS! Syftet med denna texten är givetvis att vara underhållande. Vi uppmanar absolut inte någon att göra något av de korkade och olagliga saker som nämns här. Vi vill mycket hellre att folk sitter hemma och tittar på TV!

I dagens samhälle får människorna information från media som inte har som vana att berätta sanningen bakom alla vägbyggen, brobyggen, skogsskövlingar, djurfabriker, oljeplattformar, dammbyggen, mord, utrotningar, utsläpp o.s.v., utan istället går hand i hand med de som har pengar (läs: makt) och kontrollerar dessa massförstörelse och massmords-maskinerier. Allt därför att de som styr är rädda för att folk verkligen skall få reda på sanningen. Det är dags att göra det självklara i lägen då ditt liv hotas, självförsvar. För faktum är att vi inte har någon annan planet att bo på. Det är sant att de människor som svälter på grund av att vi skall leva i överkonsumtion bara svälter ihjäl en gång. De djur, de individer som sitter fastkedjade eller inburade i väntan på att de skall bl avrättade blir bara mördade en gång. Utrotat är utrotat, det betyder borta för alltid. Snart kan det vara för sent.

Det är dags för alla, att som ensam individ eller i små grupper oberoende av varandra försvara och beskydda det sista vilda som finns kvar. Att förstöra det som förstör naturens mångfald. Trots att det innebär att man bryter mot lagen kan monkeywrenching vara säkert, lätt, roligt och naturligtvis det viktigaste, effektivt för att stoppa olika former av förstörelse och mord på jorden och de som bor på henne.

Men det måste vara strategiskt, det måste vara igenomtänkt och övervägt om det skall fungera och lyckas. Monkeywrenching är...

Monkeywrenching är ett motstånd som bygger på ickevåld, för att försvara det sista vilda, naturens mångfald och djuren. Det är aldrig riktat mot människor eller andra djur. Det är riktat mot livlösa maskiner och verktyg som förstör liv och förutsättningarna för fortsatt liv. Mycket noggrannhet tas alltid för att minimera risken för att t.ex arbetare skadas.

Det finns inte och det skall aldrig finnas någon central organisation för monkeywrenching. Vilken typ av nätverk som helst skulle inbjuda till infiltrering och repression. Det är alltid en individuell aktion. På grund av detta är alltid kommunikation mellan aktivister svårt och farligt. Anonyma diskussioner om olika tekniker, säkerhetsprocedurer och strategi kan föras i olika forum på internet eller i tidningar som denna.

Monkeywrenching görs av individer eller små grupper av människor som känner varandra bra. Tillit och bra relationer mellan aktivisterna är viktigt för att aktionen skall gå bra. Ju fler människor som blir involverade, desto större är risken för infiltrering eller att någon pratar. Man bör undvika att arbeta med människor man inte känt så länge, med människor som inte kan hålla tyst och med människor som har våldsamma eller idéer som verkar omöjliga (de kan vara agenter skickade för att sätta dit er).

Aktivister bör försöka träffa där det gör som mest ont. Att göra en massa småaktioner som bara gör att de höjer sin bevakning och inte direkt stoppar något är mindre bra och kan försvåra motståndet. De bör ta reda på information och slå till där det gör mest skada hos de som dödar och förstör. Meningslös vandalism leder dessutom till att folk kan förlora sympati för aktionerna.

Det finns tider då monkeywrenching är bra och det finns tider då det är dåligt. Om det till exempel redan pågår en fredlig blockad bör man vänta tills den är över annars kanske de som utför blockaden får skulden i onödan. Pågår det redan en diskussion om att stoppa exempelvis vägbygget bör man undvika aktionen. Men det finns naturligtvis undantag. Aktivisten bör alltid fråga sig själv, kommer monkeywrenching att hjälpa eller förhindra skyddandet av denna platsen.

Monkeywrenching är en utbredd rörelse över hela jorden för att försvara naturen. Företag, regeringar och andra makthavare vet att deras förstörelse av naturen kan möta motstånd och bli stoppat.

Alla slags människor, i alla slags situationer, kan bli aktivister. Vissa ockuperar till exempel en bit skog, förklarar den vild och försvarar den mot alla miljöförstörande inkräktare. En del söker i kartor efter pälsfarmer. Andra attackerar ett specifikt mål som ett vägbygge. Det finns de som sänker valfångstfartyg. Vissa agerar just runt husknuten, andra ligger hemma och planerar deras eko-försvar på platser hundratals mil ifrån dem. Vissa agerar ensamma, andra i små grupper.

Trots sin allvarlighet och den potentiella faran är monkeywrenching också kul. Det finns både en känsla av spänning och att man verkligen uträttar något i det. Det är också roligt att veta att man sätter huvudbry i de som lägger fram planer på hur vi skall avrätta planeten.

De enklaste verktygen och den säkraste taktiken används. De mest effektiva sätten för att stoppa förstörelsen är oftast de enklaste. Ibland krävs det mer komplicerade aktioner med mer detaljerad planering. Men aktivisten frågar alltid sig själv. På vilket sätt urförs detta enklast?

Aktivisterna är medvetna om vad de gör. De överväger alltid om de skall göra aktionen eller ej. De är eftertänksamma. Trots att monkeywrenching bygger på icke-våld är aktivisterna krigare. De utsätter sig för risken för en eventuell arrestering eller skada. Det är ingen nonchalant handling. De vet att det de gör är ett måste.

En rörelse som bygger på dessa principer kan skydda mycket natur, försvara många utrotningshotade djurarter, rädda många individer, förhindra industrialiserandet av nya områden och därmed se till att vi och alla andra på den här planeten överlever.

Boken Ecodefense - a fields guide to monkeywrenching kan beställas ifrån Bokus för ca 200kr. www.bokus.com eller 020-333 777

Lilasvarta som också är en aktivisthandbok, fast på svenska kan beställas ifrån Radikal Distribution.

En näringskedja består av olika länkar, som kallas trofinivåer, där varje länk i kedjan äter länken före den. Näringskedjor börjar med gröna växter och sedan följer en växtätare, och en eller några rovdjur.

Energi förloras för varje trofinivå som näring passerar. Det är cirka 90% av energin som går till spillo för varje trofinivå i en näringskedja.

Tänk er att jag äter hamburgare till middag. Kon jag äter har livnärt sig på att äta spannmål. Energin som kon får i sig från spannmålen används för att hålla igång kons kroppsfunktioner (ett hjärta t.ex. behöver energi för att kunna slå), och när kon rör på sig. Energin går också för att uppehålla kons kroppsvärme. En liten del av energin (ca 10%) går åt för att bygga upp kons kropp. Det är de 10% som jag får i mig när jag äter kon.

Om jag istället hade ätit spannmålet direkt så hade jag fått i mig 100% av energin. Det vill säga:

- Tio personer som äter spannmål direkt kan livnära sig på samma resurser som en person som äter biff.

När man äter kött så slösar man alltså mat, och om man istället ätit vegetabilier direkt, så hade fler människor kunnat livnära sig på samma resurser. Först måste man odla en stor mängd växter, för att sedan mata ett djur med dessa. Mängden kött man då får ut innehåller bara ca 10% av energin i den ursprungliga mängden växter.

Vi i västvärlden äter väldigt mycket kött. För att kunna äta massor av kött odlas det en väldig massa djurfoder. 38% av världens spannmål används som djurfoder. Detta låter mycket, men för västvärlden är det lite. I siffran räknas nämligen alla länder in, och i de flesta icke västländer äts det mycket lite kött.

Av USA:s spannmålsskörd används 70% som djurfoder, och av USA:s majsskörd äts 80% av djur. Av Sveriges spannmålsproduktion används ca 75% som djurfoder. Detta är ett enormt resursslöseri, och man skulle lika kunnat gärna äta spannmålen och majsen direkt istället för att gå omvägen om kött och förlora massor av energi.

USA:s jordbruksverk har räknat ut att om USA:s befolkning hade ätit 10% mindre kött, d.v.s. en vegetarisk måltid var tionde dag, så hade 100 miljoner människor kunnat livnära sig på den mark, vattenmängd och energi som skulle befrias från att odla djurfoder.

För att producera 1 kg av något livsmedel krävs det olika stora ytor mark, beroende på vilken sorts livsmedel det handlar om. Kött kräver generellt mer yta än andra livsmedel, både räknat per kilo livsmedel, och per kilo protein.

Om man producerar vegetabilier istället för animalier så behöver man inte använda lika mycket mark. Därmed ökar andelen oanvänd mark. En ökad mängd vegetabilier skulle på så sätt bereda plats för en större andel energigrödor (biobränsle, som används för att tillverka el). Att mark friställs är viktigt om Sveriges energisystem ska ställas om till större användning av biobränsle.

Annars hade man kunnat införa ett miljövänligare men ineffektivare jordbruk, där man inte använde konstgödsel eller växtgifter, och där man lät vissa jordar vila och återhämta sig då och då. Frigörelsen av mark vid en minskad odling av animalier hade kunnat användas på väldigt många olika sätt.

Ett sätt som jag personligen hade tyckt mycket om, även om det kanske inte hade varit särskilt ekonomiskt, hade varit att helt enkelt plantera skog på den friställda marken, och sedan låta skogen sköta sig själv. Det hade varit bra med riktig oexploaterad skogsmark.

Regnskogsskövling

Ett resultat av att det går åt så mycket spannmål för att få fram så lite kött är att marken i västvärlden inte längre räcker till. Eftersom kapitalet saknar gränser och kapitalister alltid vill tjäna mer pengar flyttar västvärldens sin köttproduktion till länder i syd som är lättare att exploatera. Hälften av jordens landmassa används till köttproduktion. Det är mycket vanligt att regnskogar skövlas för att ge plats åt köttproduktion på före detta regnskogsmark. Mellan 1966 och 1983 skövlades 104 000 km2 av Amazonas regnskog, varav 40% för köttproduktion14 . 70% av de skövlade regnskogarna i Panama och Costa Rica används nu som betesmarker.

Att skövla regnskogarna, som konsumerar koldioxid, och producerar syre, och sätta dit Mark som används som betesmarker mår inte heller bra av det, och jorden blir lätt skadad. Hälften av Afrikas markförstöring orsakas av överbetning. 85% av matjordsförlusterna i USA är en direkt effekt av boskapsdrift.

Djurhållningen leder också till utsläpp av ammoniak, ett ämne som bidrar till övergödning av skog och vatten.

Naturvårdsverket kan i en rapport konstatera att ändrade matvanor med mindre animaliska produkter och mer vegetabilier som spannmål, rotfrukter och grönsaker skulle minska både kvävetillförseln till avloppen och de diffusa utsläppen från jordbruket.

Övergödning drabbar sjöar, hav och vattendrag, när för mycket fosfor och kväve tillförs. Skogsmarker övergöds genom kvävenedfall från luften. Jordbruk och avlopp bidrar med mest kväve och fosfor till sjöar och hav. I en övergödd sjö, eller ett övergött hav tar syret på bottnen slut, och bottenlevande djur dör. Efter hand dör i princip allt liv i ett övergött vattendrag.

Övergödning skapas genom utsläpp av kväve och fosfor. Vi bidrar till övergödningen, framför allt genom utsläppen i våra avlopp. De kommer dels från maten vi äter, och dels från hushållskemikalier såsom tvättmedel. Hushållens utsläpp av kväve till avloppen beror på hur mycket proteiner som konsumeras. Om hushållen ändrar diet, så att överkonsumtionen av proteiner minskar, så minskar även kväveutsläppen. 

Tyngdpunkten i svenskt jordbruk ligger på mjölk och spannmål. Tillsammans svarar de för en produktion på närmare 6 miljoner ton (1994). Jordbruket producerar knappt 500 tusen ton kött .

En femtedel av Sveriges energi används till att producera, vidareförädla och tillaga den mat vi äter . Jordbruket använder årligen 7,6 TWh energi  (totalt, med transporter, frysar, tillagning och allt används 35-40 TWh inom livsmedelsindustrin ). Den energi som jordbruket använder kommer huvudsakligen från fossila bränslen, som bildar koldioxid vid förbränning. En stor del av energin går åt till att framställa kött och mjölk, och merparten av den spannmål som odlas går till djurfoder. 

Det är självklart att en djurhållning på miljontals ickemänskliga djur skapar utsläpp av koldioxid. Alla dessa djur måste ju andas. Koldioxid är den viktigaste växthusgasen, och växthuseffekten leder till att medeltemperaturen på jorden stiger.

En långsiktig ökning av medeltemperaturen kan få enorma ekologiska konsekvenser. I många delar av världen kan en obetydlig värmeökning leda till att t.ex. insekter massförökar sig kraftigt, vilket kan skada både grödor och det naturliga landskapet. Om vattnets temperatur stiger, så leder det till att de känsliga marina ekosystemen störs. Temperaturen kan även påverka nederbörden, och det finns mycket som tyder på att detta redan har skett, och bidragit till torkan i Afrika. De stora isarna vid polerna kan smälta, vilket gör att havsytan stiger och hotar våtmarkerna vid kusterna .

Växthuseffekten påverkar inte Sverige som specifikt land, utan hela jorden. Det faktum att "jordens lungor", regnskogarna huggs ned för att bereda mark åt köttproduktion (se "Regnskogsskövling" ovan) som skapar koldioxid, är mycket hotfullt.

Mer läsning i ämnet finns i Naturvårdsverkets rapporter "Att äta för en bättre miljö" och "Biff & Bil - Om hushållens miljöval".

Miljörörelsen idag har utvecklats till att arbeta på ett brett spektra, med en mängd olika metoder och strategier. Men miljörörelsen har också påbörjat en väg bort från folkrörelsearbetet. De metoder som används idag av de etablerade organisationerna har istället blivit lobbying, "grön" konsultverksamhet, alternativa miljöutredningar eller partibyggande och parla-mentarism.

I Norge har nyligen en mycket intressant forsknings-rapport offentliggjorts som behandlar just den etablerade miljrörelsens nya strategier. Rapportens slutsats är att miljöorganisationerna är på väg bort från demokratin.

Flera av de nyare miljöorganisationerna, såsom Greenpeace, norska Bellona, Det Naturliga Steget, Grön Tillväxt, q2000 med flera, har valt att inrikta sig på lobbying och miljökonsultverksamhet åt företag. Med inriktningen på att påverka makten, har intresset avtagit för opinionsbildande verksamhet bland vanligt folk. För att bli mer flexibla och effektiva har de valt en ickedemokratisk organisationsform, kopierad från företagens uppbyggnad.

Flera av "organisationerna" har inga medlemmar, eller endast passiva stödmedlemmar som inte deltar i organisationens verksamhet. Med lobbyismen och konsultinriktningen minskar behovet av en bred aktiv medlemsbas, det viktigare blir istället att ha en grupp som proffesionaliseras och specialiseras. Intresset för medlemmar avtar och utbyts mot en dyrkan av en expertiskultur.

Även de äldre etablerade miljöorganisationerna, med Naturskyddsföreningen (NF) som främsta exempel, genomgår en parallell utveckling. Trots sin demokratiska uppbyggnad på pappret, är styret i praktiken elitistiskt. Den stora andelen medlemmar är passiva, endast 2% är aktiva inom föreningen.

En stor del har gått med i NF enbart för att få deras glassiga natur-tidning, á la naturprogrammen i TV. Organisationen har centraliserats och mer makt ges åt kansliet och de anställda funktionärerna. Kansliet i NF har blivit en specialiserad avdelning som i mångt och mycket är oberoende av den övriga organisationen. Kansliet består av fackfolk som skriver rapporter och arbetar med lobbying, men som har liten kontakt med lokalavdelningarna. Vikten av att ha betalda experter/funktionärer ökar i och med proffesionaliseringen och specialiseringen och frivilligarbetet i organisationerna förlorar sin betydelse. Med en nedprioritering av det frivilliga organisationsarbetet följer en nedprioritering av vikten av medlemmarnas uppgifter, medlemmarna blir överflödiga.

Medlemmarna och staten utgör de ekomiska stöttepelarna för många folkrörelser. Men ju större del av organisationens verksamhet som betalas av staten eller näringslivet, desto mindre blir beroendet av medlemmar. Utvecklingen påskyndas idag av statens bidragssystem. Tidigare fick föreningarna en ihopklumpad summa pengar för sin verksamhet, och fick själva bestämma vilken sorts verksamhet de ville använda bidragen till.

Det finns en klar tendens att staten styr om bidragen från grundbidrag till projektbidrag. Istället för att söka bidrag för hela verksamheten, så ges nu i högre grad bidrag till projekt som staten bedömmer bra och intressanta. I praktiken innebär detta att staten nu i högre grad kan sätta ramarna och styra aktiviteterna i folkrörelserna. Med ett ökat beroende av projektbidrag, minskar folkrörelsernas systemkritiska funktion och de blir mer statsvänliga. Folkrörelsernas dagliga verksamhet blir beroende av att ständigt haka på statens nya projektsatsningar för att kunna trygga inkomsterna.

Det samma gäller den ökade finansieringen från företagen, som följer med miljökonsultarbetet. Miljörörelsen binds upp och tystas som kritiker, man biter ju inte gärna handen som föder en. Samtidigt betraktas medlemmar/medlemskap mer som ett problem som de nya konsult- och lobbygrupperna ekonomiskt kan klara sig utan.

Med den förlorade aktiva basen i miljöorganisationerna kan man ställa frågan vem organisationen egentligen representerar. Miljökampanj-erna står inte längre förankrade i en bredare folklig diskussion. Utan massbas kommer organisationerna snarare att representera en organisationselit.

Även på andra plan sker en ideologisk urvattning med den nya verksamheten. Kortsiktigt kampanj-, aktions- och projektarbete prioriteras, medan det långsiktiga arbetetet, kontinuiteten och helhetsperspektivet går förlorat. I de etablerade organisationerna finns idag en klar teoretisk brist, de utvecklar inga djupare resonemang om människans/samhällets förhållande till naturen. Genom bristen på systemkritik så knyts de närmare marknaden och dess svängingar. Rapporten konstaterar: "En svag ideologisk orientering och en sakbaserad mobilisering gör organisationerna sårbara.

Utan teoretiskt djup blir det omöjligt att utveckla en varaktig syn på vem som är vän och vem som är fiende. Mobilisering från fråga till fråga gör rörelsen sårbar för svängningar i folks uppmärksamhet kring miljöfrågor."

Kritiken som levereras i rapporten mot miljöorgani-sationernas vurmande för maktens korridorer skulle kunna föras ytterligare ett steg. Rapportens resonemang gäller också den delen av miljörörelsen, Miljöpartiet, som väljer att försöka bryta sig in i parlamentet och påverka.

Även de parlamentariska miljöorganisationerna sätter sitt fokus på toppen av sin föreningshierarki, där det blir viktigare att föra in en specialiserad och proffesionell elit genom att ragga schyssta opinionssiffror, än att konkret basera sin verksamhet på basen, att skapa engagemang och få folk att aktivera sig på gräsrotsnivå.

Vad är då istället vår väg? Vår uppgift, som socialister, måste vara att hela tiden betona gräsrotsarbetet, arbetet på basplan. Vi har dragit en långtgående konsekvens av hur folkrörelsernas organisa-tionsstruktur bakbinder dem och lämnar över makten till kanslier, specialister, funktion-ärer och lobbygrupper. Vår uppgift är istället att pusha för plana ickehierarkiska organisations-strukturer, baserade på aktiva medlemar. Det är endast sådana organisationer som kan organisera, engagera, mobilisera, bilda opinion, ta till vara på spontanitet, stå autonoma gentemot alla maktstrukturer och föra fram en kunskap som kommer från bredare diskussioner istället för expertutredningar.

Men delar av rapportens kritik går även att överföra på vår verksamhet. Ibland tenderar vi till att överbetona aktioner/kampanjer och glömmer bort det kontinuerliga och långsiktiga arbetet, vilket kan få katastrofala följder, som att hela rörelsen brakar ihop eller hamnar i en svacka när en kampanj eller aktionsserie är över.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Ekologisten.

Fotnot: rapporten heter "Miljövernpolitikk og miljövernorganisering mot år 2000", är skriven av Per Selle & Kristin Strömsnes och utgiven av Norsk senter for forskning, ledelse, organisasjon og styrning.

'

Tidigt på morgonen samma dag genomförde 30-40 personer en demonstration utanför farmen i närheten av platsen där de greps. Demonstrationen åkte sedan till tingsrätten, dit rätt många hade sökt sig för att ta del av rättegången. Bevakningen utanför rättegången var väl tilltagen. Kravallstaket omringade tingsrättshuset, och två helikoptrar (!!) cirkulerade i luften. Allmänheten förnekades tillträde till rättegången, trots att den var offentlig. Efter 9 timmars rättegång avslutades förhandlingarna. Två veckor senare avkunnades domen som blev fyra månaders fängelse för de två äldre aktivisterna, den tredje fick samhällstjänst, övervakare och 1500 kronor i dagsböter.

De överklagade den 30 juli i Jönköpings tingsrätt. Denna gången gick det mycket bättre. De fick berätta om pälsindustrin och varför de hade befriat minkarna. Cirka 20 personer kom för att stödja. Två som kom dit för att lyssna på rättegången blev gripna för "förberedelse till våldsamt upplopp" för att de hade en skruvmejsel och en träbit i bilen.

De båda släpptes efter några timmar. Det nya straffet för de tre minkbefriarna kom torsdagen den 6 augusti. Domen blev oförändrad. Det kommer att vara en ny rättegång i höst där de får reda på hur mycket skadeståndet på dem kommer att vara. En av aktivisterna säger till Miljöaktivisten;

- Arbetet mot pälsindustrin fortsätter, och detta innebär också direkta aktioner.

Ett antal länder i Europa byggde i samarbete upp sina nationella kärnkraftsprogram. Det europeiska atomenergiorganet ENEA samordnade också dumpningar i havet så att länderna kunde bli av med det radioaktiva avfallet. Sommaren -69 sänkte Sverige 1000 ton radioaktivt avfall i Atlanten.

Men Sverige dumpade också radioaktiva sopor i havet på egen hand, t.ex. 1964 då institutionen för kärnkemi vid Chalmers tekniska högskola hade blivit bestrålad av misstag i ett experiment. I all hast revs byggnaden och dumpades tillsammans med radiumrester från institutionen sedan i Göteborgs skärgård. Vid minst tre tillfällen dumpades radioaktivt avfall även i Landsortsdjupet utanför Stockholms skärgård.

Allt detta visar en kartläggning som gjorts av Kärnkraftsinspektionen och Strålskyddsinspektionen. Vilken skada de radioaktiva soporna har gett visar inte kartläggningen. Anledningen till varför man gjorde så här är, enligt Strålskydds-inspektionens tekniske direktör, att "folk hade en annan moralisk syn på havet som avstjälpningsplats på den tiden". Men enligt direktörens egna argument verkar "moralen" inte ha ändrats så mycket sedan 60-talet:

- Rent allmänt kan man väl säga att radioaktiviteten har goda möjligheter att kapslas in i bottensedimenten eller späs ut av vattenmassorna. Jämfört med de mängder som USA dumpade var ju de svenska ganska blygsamma, säger han i en intervju.

Vi på redaktionen tror inte att det var "folks moraliska syn på havet" som gjorde att dumpningarna möjliga, utan snarare det faktum att dumpningarna hölls hemliga för allmänheten. Och inte heller på den punkten har något förändrats. Politikerna och företagsledarna håller gärna tyst om saker som vanligt folk blir upprörda över, t.ex. "blygsamma" mängder radioaktivitet. Och när skandalerna väl kommer upp till ytan görs allt för att trycka ner dem igen. Det är det vårt ekonomiska system och vår fina parlamentariska "demokrati" egentligen handlar om...

Amerikanerna och britterna slängde ombord giftbehållarna på mellan 40 och 60 gamla fartyg och sänkte sedan dessa på fyra olika platser i Östersjön, Kattegatt och Skagerak. Sovjet dumpade sin del i utanför Lettlands kust och söder om Gotland.

Nu, femtiotre år senare, varnar ryska forskare för att giftbehållarna, innehållande huvudsakligen C-stridsmedel som senapsgas, arsenik, lewesite, adamsit och piktinsyra, kommer att brista. Med tanke på behållarnas tålighet, hur snabbt de rostar och havets enorma tryck kommer detta troligen att ske under perioden 2002-2005. De kemiska stridsmedlena är starkt cancerframkallande och kommer, om de läcker ut, att orsaka genetiska förändringar, med andra ord mutationer, på kommande generationer. Vad forskarna oroar sig mest för är att gifterna gör att virus och mikroorganismer muteras och resulterar i katastrofala emidemier. De ryska forskarna varnar för att försöka bärga giftbehållarna och förespråkar istället att de sänkta skeppen bör inkapslas med betong och sedan glömmas för alltid.