Klyftorna mellan rika och fattiga i världen är i dag större än någonsin. Nu är det inte bara i de så kallade utvecklingsländerna som fattigdomen och armoden växer i omfattning, utan även inom de rika länderna. 358 privatpersoner, främst från USA och Europa, äger lika mycket som den fattigare hälften av jordens invånare äger tillsammans. 358 personer!

I en tid präglade av ökande klyftor går nu de rikaste åter på offensiven för att försäkra sig om en ännu större andel av jordens resurser. Detta sker genom grundandet av en "grundlag för den globaliserade ekonomin" som WTO´s ordförande uttryckt det.

Denna globala grundlag har för tillfället arbetsnamnet MAI - det multilaterala (mångsidiga) investeringavtalet. Avtalsförhandlingarna inleddes i OECDs högkvarter i Paris 1995. Närvarande var representanter för regeringarna i OECDs 29 medlemsnationer, bl.a. Sverige. Förhandlingarna fördes i största hemlighet tills ett utkast av avtalstexten läcktes ut till medlemmar i solidaritets- och miljöorganisationer i Nordamerika och Australien. Dessa offentliggjorde omedelbart texten via Internet.

De intressen som ligger bakom MAI kallar avtalet för ett "investeringsavtal". Sveriges regering föredrar beteckningen "handelsavtal" - trots att det inte är handel det är fråga om, utan penningplacering. Enligt MAI-motståndarna i USA vore benämningen "bolagsmaktsavtal" mer sann.

MAI-avtalet innebär en total förändring av gällande internationell rätt. Den internationella lagstiftningen, som hittlls reglerat förhållanden mellan statena, får en helt ny vinnare - den så kallade "investeraren". De rikas globala jakt på snabba vinster ges företräde framför all annan mänsklig verksamhet.

Genom avtalet omöjliggörs all nationell lagstiftning som tillkommit i avsikt att skydda människor och miljö. All arbets- och miljöskydds-lagstiftning, alla lagar som gör det möjligt att bedriva fackligt arbete kommer att kunna upphävas - om det kan påvisas att de motverkar eller hotar "investerarnas" vinster. Lagar som på olika sätt föreskriver att investeringar måste användas produktivt eller till nytta för en missgynnad befolkningsgrupp eller landsdel kan också upphävas - om de står i strid med de 358 värdsspekulandernas intressen.

Tvister som uppkommer mellan "investerarna" och nationella regeringar skall enligt avtalet slitas i en speciell MAI-domstol - vars ledamöter utses av "investerarna". Ett land som undertecknat avtalet är tvångsanslutet i minst fem år. Avtalets skydd åt "investerarna" har dock laga kraft i ytterligare 15 år efter eventuellt utträde.

MAI-avtalet är historiskt unikt på flera sätt, inte minst i det avseendet att vi redan vet vilka följder det kommer att få. En prototyp av MAI har redan sett dagens ljus. Det är det så kallade NAFTA-avtalet som infördes 1994 för USA, Kanada och Mexiko. Genom NAFTA har profitjägarna fått fritt spel i hela Nordamerika. Spåren förskräcker. Ett lysande exempel är fallet Ethyl Corp mot Kanadas regering.

1996 förbjöd den federala i Kanada en kemisk produkt, MMT, som används som tillsats i blyad bensin. Detta gjordes eftersom MMT visat sig vara ett farligt nerv- och miljögift. MMT tillverkas av den amerikanska kemijätten Ethyl Corp, som drog Kanada inför rätta. Med hänvisning till NAFTA krävde företaget ersättning för uteblivna vinster samt för de uppskattade kostnaderna för uteblivna vinster för all negativ publicitet. NAFTA-domstolen, bestående av tre jurister, tog upp fallet. Domstolens förhandlingar skedde bakom stängda dörrar och beslutet gick inte att överklaga. Den kanadensisk staten, som insåg att deras chanser att vinna målet var lika med noll, gjorde därför upp en förlikning med Ethyl Corp i juni. Kanada tvingades betala 13 miljoner dollar, förklara att "MMT inte utgör något hot mot hälsan" och släppa nervgiftet fritt på marknaden.

Ett annat exempel är det amerikanska bolaget SD Myers of Ohio fall mot kanadensiska staten. Under slutet av 1995 infördes ett förbud mot export av sopor innehållande PCB. PCB är en grupp stabila organiska föreningar med hög klorhalt. PCB är inte vattenlösligt, vilket gör att det tar flera år att lösas i naturen, utan fettlösligt, vilket gör att giftet koncentreras i toppen av näringskedjan. Eftersom PCB ger skador på fortplantningsförmåga, lever, hud, nerv- och immunsystem och är cancerframkallande är det förbjudet att tillverka i vissa länder, bl.a. Sverige. Men strint i allt detta tänkte SD Myers of Ohio och drog nyligen den kanadensiska staten inför NAFTA-domstolen för att ha "hindrat deras rätt till fri handel".

Ytterligare ett skräckexempel kommer från Mexiko, där det kanadensiska företaget Metalclad Corporation tog över en anläggning för giftigt avfall. Det enda kravet var att företaget skulle rensa upp på anläggningen som under flera års tid hade läckt giftigt avfall till det lokala dricksvattnet. Efter en miljökonsekvens-undersökning beslöt delstatsguvernören att stänga ner anläggningen. Då drog Metalclad Corporation den mexikanska staten inför NAFTA-domstolen med ett skadeståndskrav på 90 miljoner dollar för "framtida vinster". I Rio togs -95 ett beslut om den kända Polluter Pays Principle, vilken innebär att det ska kosta att förorena. MAI-avtalet verkar mycket som en bakvänd variant av principen: att förorenaren får betalt. Det känns tryggt!

Det avgörande i MAI-frågan är information. Sverige är, åtminstine till namnet, en demokrati. Ett undertecknande av MAI-avtalet skulle vara en uppenbar kränkning mot det så kallade "folkstyret". Om befolkningen får veta vad avtalet innebär får vi hoppas att regeringen drar sig för att underteckna avtalet.

Även inrikespolitiskt sett är MAI-avtalet ren dynamit. Avslöjandena kring avtalet bevisar onekligen att sossarna har suttit i tre år och förhandlat om ett överlämnande av ännu mer makt till "marknadskrafterna", just de intressen man säger sig ha bekämpat under fyra års stram nedskärningspolitik.

Undertecknandet av MAI-avtalet måste stoppas! Inte bara för vår egen skull...

Arbetsgruppen mot MAI-avtalet, Box 75 10, 200 42 Malmö

De frisläppta fick snart den välbehövda läkarvård de förnekats under fängelsevistelsen. Många hade allvarliga sjukdomar till följd av de fruktansvärda förhållanden de levt under.

Detta är ett av en rad frisläppande av poltiska fångar: oppositionsledare, gräsrotsaktivister, oljearbetare och fackligt aktiva, den nye diktatorn Abubakar genomfört efter General Abachas död. Det är för tidigt att spekulera i vad General Abubakar har för planer, men det är förstås glädjande att folk som varit fängslade i åratal nu släpps. MOSOP kräver nu att militären drar sig ut ur Nigerdeltat.

I ett uttalande efter frisläppandet tackade MOSOP´s ordförande Ledum Mitee alla som under de senaste åren kämpat för Ogonifolkets sak. Detta är en viktig delseger för den internationella kampanjen som under fyra år krävt frisläppandet av Ogoni 20.

De 20 Ogoni-aktivisterna fängslades under perioden 94-95. Några av dem "arresterades" av Shells privata styrkor vid ett fiskeläger i Ogoniland. Först efter en natts tortyr utförd av företagets spionpolis överlämnas till häktet i Kpor.

Ogoni 20 anklagades för morden på 4 Ogoni-hövdingar den 21 maj-94, Gioko. Detta var på samma anklagelser som militären -95 avrättade 9 Ogoni-ledare, däribland den kände författaren Ken Saro-Wiwa. Under vistelsen i fängelset blev de 20 först en mindre p.g.a. dödsfall, men i september -97 tillkom en, även hon Ogoni-aktivist. Ogoni 20 berättar själva om förhållandena i fängelset:

- Ända upp till 150 fångar tvingades bo i en cell som var sju gånger åtta meter.

- I cellen fanns också råttor, ormar, löss, moskiter och kackerlackor. Vår enda dricksvatten-källa var en brunn, i vilken fångvaktarna dumpade avlidna fångar.

- Under fångenskapen blev vi utsatta för systematisk tortyr och isolering under längre perioder. Många av oss blev satta i handbojor, vid ett tillfälle så långt tid som 177 dagar i rad.

- En av oss blev blind av att frätande ämne sprayats i hans ögon under tortyr. En annan fick sitt finger avhugget.

- En av oss dog av diabetes för att han nekades läkarvård i fängelset.

När vi ändå är inne på rättsfall, finns det andra att kommentera. Ken Saro-Wiwas familj driver en egen rättssak mot Shell för att få bolaget dömt för sin medverkan i 1995 års avrättningar. Och ett fall mot oljebolaget Unocal för dess samarbete med diktaturen i Burma har visat att företag rent juridiskt har ett visst ansvar för vilken politik som förs i deras verksamhetsområde.

Ogoni-fallet skulle detta innebära att Shell delvis är juridiskt ansvariga för de övergrepp som begåtts sedan 50-talet i Nigeria. Undrar hur mycket böter man kan få för folkmord och naturmord?

Så sent som 10 augusti i år misshandlades en 73-årig man till döds. Efter ett MOSOP-möte i Sogho (Nyo Khana) den 4:de hämnades militären genom återkommande attacker mot Ogoni-byn. Under en hel vecka misshandlade soldater lokalbefolkningen. Mannens kropp lämnades senare ut, efter familjen utpressats på pengar.

I deltat är ockupationer av oljefält vardagsmat nuförtiden. Ibland är de orsakade av oljeläckage eller annan miljöförstöring, ibland av obetalda kompensationer. Under sommaren ockuperades en oljerigg av 200 människor. De attackerades av en militärhelikopter och 2 sköts ihjäl, 80 skadades. Medlemmar ur Environmental Rights Action, som var där, vittnade om att helikoptern var bemannad av Chevron-piloter.

Under de senaste veckorna har Ijawfolket intensifierat kampen mot oljebolagen. Efter en rad blockader hade måndagen den 12 oktober en fjärdedel av oljeproduktionen i Nigeria strypts. Shell beslöt sig samma dag att evakuera sin personal från deltat. Flera sabotage har riktats mot Shells oljeborrstationer och kidnappningar av personal sker så gott som dagligen. Situationen stegrades ytterligare när ungdomar från Ijaw-folket, beväpnade med automatvapen, ockuperade flera oljeborrstationer. I mitten av oktober hade 10 stationer ockuperats, samt två helikoptrar och ett borrtorn tagits över!

Vägspärrarna till Ogoniland, som varit belägrat av en regimtrogen specialstyrka sedan -95, har röjts undan, men militären är fortfarande kvar. Trots fortsatta trakasserier har MOSOP ökat sin aktivitet på sistone och kvinnor som inte haft möjlighet att fly från Ogoniland har börjat träffas i hemlighet. Så sent som i slutet av oktober skedde en stor olycka med 700 döda som resultat. Det var när cirka tusen deltabor tappade upp olje från en pipeline som den exploderade. Det råder akut bränslebrist i Nigeria trots landets enorma oljeproduktion, därför tar befolkningen helt enkelt från oljebolagens piplines.

Även här i Sverige börjar det röra på sig. För en månad sedan satte gruppen "Dom där" eld på en Shellmack i Mölndal och SUF i Nyköping genomförde en blockad. Över hela världen planeras aktioner på den 10 november, då det är tre år sedan 9 Ogoni-aktivister hängdes av militären. En talesman för engelska MOSOP uppmanar i ett brev alla aktivister till solidaritetsaktioner den 10:de. Han betonar också hur viktig den internationella solidariteten är för de kämpande folken i deltat.

Vill du veta mer om Shell, deltafolken och Nigeria? Läs häftet "Shell i Nigeria" (se distro) och titta på dessa internet-sidor:

Detta är del två av en artikelserie om eko-sabotage.

- I början av 1600-talet torrlades Fenlandet, ett stort träskområde norr om London, för att ge mer mark åt godsägarna. De fattiga träskinvånarna, vars livsförsörjande ekosystem hade blivit förvandlade till betesmark, svarade först med skriftliga protester. När detta inte fungerade saboterade de godsägarnas slussar, avlopp, byggnader och skördar. Till slut grep träskfolket till vapen och tog med våld åter kontrollen över marken.

- Slavar i det "nyupptäckta" Amerikat använde sig av maskning och fejkade sjukdomar för att försena produktionen på plantagerna. Slavdrivarna tvingades anställa dyra övervakare för att slavarna saboterade verktyg och odlingar. Förrymda slavar bildade tillsammans med fattiga vita och laglösa indianer gerilla-gäng , som utförde nattliga räder mot plantagerna.

- Expansionen mot "den vilda västern" möttes av hårdnackat motstånd från indianerna. Projekteringspinnar, telegrafstolpar och järnvägsräls var lätta mål för sabotageaktioner. Indianernas motstånd besvarades med hänsynslöst våld, mot vilket de fick försvara sig efter förmåga. Pilbågar och spjut mot gevär och kanoner, ni vet hur det gick...

- Under senare hälften av 1900-talet har stora boskapsfirmor succesivt tagit över allmän mark i bl.a. New Mexico. Hemliga sammanslutningar av latinos, kallade "Gorras Blancas" (de vita kepsarna), klipper upp stängslena för att avråda fortsatt inhängning. Bara i Texas kostar stängselsabotage 20-30 miljoner dollar årligen. Nuförtiden är det högre straff på att klippa sönder ett olagligt uppsatt stängsel än att bygga ett!

Tiderna förändras och "utvecklingen" går framåt. Ändå handlar det fortfarande om samma sak: att trygga fortlevnaden av livsförsörjande system från ekologisk utplåning eller helt enkelt att hålla sig själv levande. I denna artikeln ska vi förklara vilka grundtankar och strategier som ligger bakom eko-sabotage, i fortsättningen förkortat ekosab.

Tanken bakom ekosab är att göra det så dyrt för miljöbovarna att det inte lönar sig att genomdriva sina projekt. All ekonomisk verksamhet går ut på att ge profit. Den företagsekonomiska processen kan förenklat beskrivas så här:

En konsumentbojkott mot företaget kan ibland vara effektiv då det minskar företagets inkomster i försäljnings-skedet. Sabotage, däremot, slår direkt mot produktionen och höjer kostnaderna i ett tidigare skede. Dessutom kan det vara svårt att bojkotta primärindustrin (skogsbruk och jordruk), som ofta utgör ett stort hot mot miljön. Det finns också andra svårigheter. Hur stor genomslagskraft har en bojkott mot Öresundsbron eller Dennispaketet och hur bojkottar vi skövlingen av Svartedalen? Det är alltså mer troligt att en sabotage-kampanj får bättre resultat än en bojkott. Hur som helst finns det ingen motstättning mellan konsumentbojkott och sabotage, men det är viktigt att koncentrera sina ansträngningar där de gör mest nytta.

En målinriktad sabotage-kampanj får reparationer, produktionsförseningar, förlorad arbetstid, fördröjda återbetalningar och höga säkerhetskostnader som resultat. Dessutom ryggar försäkringsbolag, banker, andra låneinstitut och maskinuthyrare när det ryktas om miljöaktivister som inte vill något hellre än att sabotera bränsletankar. Om inte annat så blir premierna och självriskerna för företagets försäkringar ovanligt höga efter ett par sabotage-aktioner. Den del profiten utgör av den totala omsättningen i ett projekt brukar vara ganska liten. Kostnaderna ökar till slut så mycket att de går ut över den förväntade profiten. Och eftersom profiten är det miljöbovarna vill åt (de förstör inte för nöjes skull) försvinner drivkraften bakom hela projektet.

Det är inte sällan storslagna betongprojekt blir försenade och fördyrade av sig själva. Enligt en brittisk undersökning blir europeiska infrastruktursatsningar (motorvägar, järnvägar, flygplatser, hamnar m.m.) i regel minst 50% dyrare än beräknat. Problemen med sådana stora byggen är att staten ofta står för eventuella fördyringar. Här får vi se staten som vilket företag som helst, men med en giganstisk plånbok. Detta är förstås problematiskt, eftersom statsstyrda projekt handlar mer om en tänkt "samhällsnytta" än profit.

Det är till och med möjligt att miljöfientliga projekt läggs ner redan i planeringsstadiet på grund av hot om sabotage. Det gjordes t.ex. när militanta miq maq-indianer i Canada klargjorde att de tänkte använda alla tänkbara medel för förhindra det stenbrott som hotade en av deras heliga platser. Uttalandet avslutades med "vi förbereder oss för krig". Det är förstås svårt att avgöra om det var indianernas hot som var det avgörande i beslutet att inte bygga stenbrottet. Men det faktum att folk är beredda att ta till vapen och dö för en sak spelar nog stor roll i vilket beslut som helst.

Ekosab ger tyngd åt andra, mer propra och respektabla, motståndare. Det blir helt plötsligt väldigt populärt att förhandla med kostymnissar från reformistiska miljöorganisationer när radikala miljöaktivister hotar med sabotage. Samtidigt som miljöreformisterna har fullt upp med att fördömma och ta avstånd från radikala aktioner, är det därifrån de får sin kraft. Här gäller det att se både fördelarna och nackdelarna med sådana förhandlingar. Kostymnissarna nöjer sig ofta med halvdåliga lösningar.

Att sabotage skulle ge dålig publicitet och negativa nyheter för miljörörelsens krav är en missuppfattning som grundar sig i ofullständig förståelse av hur media fungerar. Om vi ser tillbaks på vår historia så upptäcker vi att folk i ett långt perspektiv kommer ihåg övergripande nyheter, t.e.x "missnöje med motorvägsbygge", men glömmer detaljerna. Dessutom tror majoriteten inte på media. En svensk undersökning har visat att mer än 70% av befolkningen inte litar på att det som sägs i tidningar och TV stämmer med verkligheten. Det är t.o.m. fler som litar på vad politikerna säger, trots det utbredda politikerförakt som lär finnas. Vi kan också vara säkra på att sabotage, såväl som andra direkta aktioner, ger upphov till lika mycket stöd som mothugg. När Frankrike ockuperades av Tyskland under andra världskriget gick lika många med nazisterna som gick under jord i motståndsrörelsen. Bara för att nämna ett exempel.

Okej, vi har förklarat på vilket sätt sabotage kan vara en effektiv kampmetod. Men hur planerar man då en hel kampanj? Innan ni över huvud taget funderar på att göra något bör ni ha klart för dig vad det är ni vill förändra. Vill ni väcka uppmärksamhet om ett folkmord i Sydamerika, kanske flygbladsutdelning och annan propagandaspridning är att föredra. Vill ni stoppa skövlingen av en svensk urskog kanske sabotage är att föredra. Innan ni bestämmer sig för hur motståndet ska formas, bör ni alltid kartlägga era egna och miljöbovarnas resurser. Av vilken anledning ska skogen skövlas? Ska där dras en motorväg eller ska timret säljas som virke? Är det ett statligt skogsbolag eller ett mindre företag som äger skogen? Bryr sig boven om sin miljöprofil? Hur mycket folk kan tänkas engagera sig i sabotageverksamhet och under hur lång tid? Utifrån sådana frågeställningar kan ni i stora drag planera en långsiktig kampanj. Det är viktigt att alltid ha slutmålet i bakhuvudet så att ni inte faller in i klischeartade handlingsmönster. Nästa del av denna artikelserien kommer att ta upp mer praktiska detaljer om hur man organiserar sabotageaktioner och slår ut olika mål.

Boken Ecodefense - a fields guide to monkeywrenching kan beställas ifrån Bokus för ca 200kr. www.bokus.com eller 020-333 777. Lilasvarta som också är en aktivisthandbok, fast på svenska kan beställas ifrån Radikal Distribution (se länkarna)

Vad gör ni i praktiken mot miljöförstöring?

Som grupp gör vi inget mot miljöförstöring, för vi har inte prioriterat det. Men det finns individer inom gruppen som arbetar med sådana frågor.

Vilket är det största hotet mot ett ekologiskt hållbart samhälle?

För det första om man ska vara petig, så är alla samhällen ekologiska. En soptipp är ekologisk likaså området kring Tjernobyl. Allt är ekologiskt! Liksom vi kan förklara världen utifrån ekonomiska faktorer kan man oxå beskriva världen i ekologiska termer. Termen ekologisk hållbar är än mer förbryllande då de allra flesta system (och egentligen alla system i ett långt tidsperspektiv) är föränderliga. Ekologin, samspelet mellan organismer är inte stabilt. Arter förändras, populationer varierar, kemiska förhållanden i luft och vatten växlar. Nu används termer som "ekologisk" och "ekologiskt hållbar" i meningen miljövänlig mycket tack vare företagens marknadsföring. De miljöproblem som människan skapar skulle man förenklat kunna uttrycka som två orsaker:

-Människan har en förmåga att utveckla och förändra sina livsvillkor genom att producera hjälpmedel, alltifrån stenyxor till snabba bilar och tv-apparater. Denna utveckling och produktion sker och har alltid skett utan tillräckliga kunskaper i hur ekologiska system påverkas, dvs. konsekvenserna för andra människor, djur och växter.

-I och med kapitalismen kan en utveckling av produktionen som medför katastrofala följder för många livsformer bibehållas. Under kapitalismen är allting (energi, människor, natur osv) varor som kan köpas och säljas. Det produceras för profit och inte för behov. Ett exempel är dagens konventionella jord och skogsbruk: För ökad effektivitet, läs ekonomisk tillväxt, skapas monokulturer av grödor. Dessa kan inte överleva (ge vinst) utan bekämpnings-medel, extrem näringstillförsel (konstgödsel), genteknologiska förändringar och stora maskiner. Dessa faktorer är på olika vis stora energislukare. Både energi och kemikalier hämtas från fattigare länder (trikont) och ger avkastning i europa och nordamerika. Ett annat exempel är om kaffearbetarna i Brasilien hade fått löner som motsvarar svenska förhållanden skulle ett kilo kaffe kostat 250 kronor. Sedan är det naturligtvis så att även "miljöhänsyn" blir en vara som kan motivera någon att köpa en sak istället för en annan men kapitalisterna kommer alltid försöka undvika den "merkostnad" som miljöhänsyn innebär. Ett bra exempel på det här är Ecover som har miljövänligt tvättmedel som de tillverkar i en fabrik som släpper ut massa skit.

Hur kämpar man bäst mot olika miljöhot?

Vi måste slå till mot företagen där det gör mest ont, i plånboken. Detta kan göras på många olika sätt, till exempel genom blockader av olika slag, sabotage, köpbojkotter , strejker, osv. Till detta måste man även sprida information och sträva efter ett bättre kunnande i naturvetenskap och att fler människor engagerar sig i miljökampen och gör motstånd.

Eftersom enskilda motorvägsbyggen bara är symptom på det rådande systemet är det viktigt att man inte nöjer sig med att stoppa vissa projekt.

Tror ni att miljökamp genom "konsumentmakt" lyckas?

Stora bojkotter kan ha viss effekt både ekonomiskt och medvetandehöjande som till exempel mot Shell. Men enbart konsumentmakt som miljökamp är misslyckat. Alla har inte råd att välja utan köper det som är billigast,

konsumentmakt är beroende av välfärd. Att försöka påverka produktionen i dess slutskede är ett ineffektivt arbetssätt att få en miljövänlig produktion. Konsumentmakt är dessutom att arbeta inom kapitalismen utan förändra själva strukturen. Dessutom, vad är roligast, krossa rutor eller köpa tvättmedel...

Är miljöförstöring och miljöproblem något speciellt för det nuvarande kapitalistiska samhälls-systemet?

Nej, absolut inte. En av svårigheterna med miljöfrågor och miljövänlig industri och resurshushållning är att det är ofta omöjligt att förutse de ekologiska konsekvenserna av nya metoder och teknologi. Och människan kommer att utveckla nya metoder och produkter inom industrin, jordbruket och boendet även i ett socialistiskt samhälle. Men det finns förutsättningar för att komma fram till ett miljövänligt samhälle när produktionen inte styrs utav profitintresse utan efter behov. Vilket ju inte betyder att man gör det direkt.

Går ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn ihop?

Eftersom kapitalismen jagar profit så är det klart att miljön offras. Kostar det pengar att ta hänsyn till miljön, vilket det gör, så tas inte den hänsynen. Den miljöhänsyn som visas idag är resultatet av människors kamp.

Rika människor kan fortfarande välja att förflytta sig från farliga miljöer och förlägga farliga/giftiga aktiviteter långt från sina

närmiljöer. Detta gäller både lokalt; i Sveriges segregerade städer, (och tex. i frågan om dumpningen av kärnbränsleavfall) storstäder kontra landsbygden, och globalt; imperialistiska länders rovdrift och produktions-styrning av andra länder. Därför går det inte att föra en lyckad miljökamp utan klasskamp/ antiimperialistisk kamp. En klasskamp utan miljökamp är dumdristig av främst två orsaker:

-Om vi lyckades få ett socialistiskt samhälle utan förändring av produktions-metoderna och resurshus-hållningen skulle vi fortfarande få giftiga vatten, arter som dog, ökade halter av kolväten i atmosfären osv.

-Det är tyvärr mer sannolikt med miljökatastrofer av olika slag än en socialistisk revolution både i Sverige och på de flesta andra ställen på jorden idag.

Eftersom kapitalismen är det största miljöhotet är all kamp mot den (som klasskamp!) på lång sikt också miljökamp (alltså helt oavsett miljömedvetenheten hos de som kämpar). på samma sätt är all miljökamp som riktar sig mot kapitalets intressen (som t.ex. kärnkraft) en form av klasskamp helt oavsett politisk färg eller medvetenhet hos miljöaktivisterna. Det här innebär ju inte att t.ex. miljöaktivisternas ideologi inte spelar någon roll. Skillnaderna i anti-kärnkraftsrörelsens utveckling i Sverige och Tyskland är ett bra exempel på det här: i Sverige dog rörelsen så gått som ut efter omröstningen medan det i Tyskland har utvecklats ett militant, anti-kapitalistiskt motstånd.

Dels genom att öka klassmedvetenheten hos miljörörelsen och dels genom att försöka öka miljötänkandet hos arbetarrörelsen. Se även förra svaret.

Som vi sagt tidigare: Att jämföra ekonomiska och ekologiska faktorer är som att jämföra dollar med pund. Det är två olika förklaringsmodeller på samma verklighet. Det som sätter gränserna för mänskligt liv är tex. möjlighet att skaffa mat, överleva, förflytta sig vid fara och för reproduktion. Detta kan förklaras i både ekonomiska och ekologiska termer.

Hos kapitalister borde den sänkas rejält men hos fatttiga borde konsumtionen ökas. Hur det skulle gå till? Genom revolution!

Det kan vi inte förutsäga.

Förklara vad ni menar med revolution?

Med revolution menar vi att en klass tar över makten (dvs produktionsmedlena) från en annan klass. Alltså inte statskupper och sån’t. Klasser är stora grupper av människor som skiljer sig från varandra pga vilka platser de har i produktionen, deras förhållande till produktionsmedlen (historiskt sett är detta förhållandet lagbundet), deras roll i arbetets organiserande, och (som en konsekvens av detta) hur stor del av samhällets rikedom de får och hur de får det.

Just-in-time-systemet är ett produktionssystem som går ut på att företag inte ska behöva hålla lager. Då krävs snabba, effektiva och lätta transporter dom man kan lita på. Detta sysem används just nu i bl a USA och är på väg att införas i Europa. Därav de ökade satsningarna på TEN (TransEuropean Network) och ScanLink med bl.a. Öresundbron. Om man ska lyssna på amerikanska arbetare så är de arbetsförhållandena som medföljer fruktanssvärda. Hela systemet är oerhört sårbart. Om någon leverans mot förmodan skulle bli försenad så faller allt samman. Och arbetarna på den arbetsplats som fått vänta får arbeta övertid och stressa för att arbeta in tidsförlusten, så att leverans inte ska bli ännu senare. Arbetare får mindre att säga till om. Vad de än gör för att protestera så resulterar det oftast i att de får arbeta hårdare, snabbare och med lägre ersättning. T ex om några arbetare skulle strejka. Då blir det andra arbetare på andra företag som får batala.

Så kan man nog se det ja. Men det kräver att de som kämpar mot motorvägarna inser att inget egentligen är vunnet om de lyckas stoppa en väg. De måste ha insikten att vägen bara är ett symptom på det stora systemet som man måste fortsätta bekämpa i fortsättningen.

Vi har inte blivit tillfrågade.

Om någon i övrigt håller med om våra åsikter är de givetvis välkomna.

Skogen ägdes tidigare av domänverket och var då skyddad. Men i och med det att domänverket privatiserades och förvandlades till Assi Domän, så kom vinstintressen att betyda mer än naturvärden. Assi Domän tycks ha satt i system att sälja ut skyddsvärd

skog till mer skrupelfria individer, och på så sätt slippa ifrån sitt ansvar. Så var åtminstone fallet i Svartedalen. Här hade en advokat vid namn Rolf Glimstedt köpt skogen, och direkt därefter ansökt om avverkningstillstånd. Trots att flera inventeringar gjorts som visade skogens skyddsvärde, så beviljades avverkningen. Och i och med det började Greenpeace tillsammans med föreningen Rädda Svartedalen att bevaka skogen. Skogen skulle stå kvar!

Så började då ett utnötningskrig mellan markägaren och Greenpeace som pågick under flera månader. I början av februari orkade dock inte markägaren vänta längre, utan begärde polishjälp föratt få bort aktivisterna och inleda avverkningen. Aktivisterna hade nämligen kedjat fast sig i hans fina skogsmaskin. Fram tills nu så hade Greenpeace ensamma stått för bevakningen, men i och med att polisen kopplades in och på så sätt fick igång avverkningen, så drogs även andra aktivister med i leken. "Andra aktivister" inbegrep fältbiologer, miljöförbundare/jordens vänner, autonoma eko-anarkister och vanliga människor som helt enkelt tyckte att det var nog. Och det är om dessa människor som denna artikel skall handla.

Och så var karusellen i gång. Aktivister kedjade fast sig lite här och där, och polisen kom med gigantiska vinkelslipar och bultsaxar. Aktivister hindrade avverkningen genom att omringa maskinen, vilken hade 60 meters säkerhetszon. Polisen svarade med att leka katt och råtta-leken, och transporterna till polishusen i Kungälv och Stenungsund gick nästan i skytteltrafik. Det konstiga var att alla, utom den principfaste skogsägaren, tycktes stå på vår sida. "Synd att avverka den fina skogen, men lagen måste ju ha sin gång" var den rådande inställningen hos polisen, som för övrigt uppförde sig väl. Endast ett fåtal aktivister blev misshandlade, och ingen fick bestående men. Obehagligt var dock den registrering som bedrevs av civilklädda snutar med en otroligt avancerad kamera. Totalt så har drygt 20 personer som inte tillhör Greenpeace har ett eventuellt åtal att vänta. Utöver dessa så rör det sig om minst lika många till som på ett eller annat sätt var inbegripna i kampen.

Den egentliga striden pågick i ungefär en vecka. De första dagarna så var det nästan uteslutande Greenpeace-aktivister som blev gripna, men i och med att dagarna gick så tillkom det hela tiden nya aktivister utifrån. De sista dagarna så hade Greenpeace-aktivisterna helt straffat ut sig, och kampen vilade helt och hållet i autonoma händer. Den mobilisering som Göteborgs miljörörelse uppvisade var långt mer än vad man kunde ha väntat sig. Kampen i Svartedalen visade att miljörörelsen i Göteborg är något att räkna med! Allt som behövs är bara en påtaglig fiende. Greenpeace gjorde ett jättejobb i det att de vaktade skogen och under de första dagarna, men faktum är att i slutstriden i skogen så var de knappt inblandade alls. Frågan är om Greenpeace hade vunnit striden utan hjälp utifrin? Men vi vann. Frågan hamnade i riksnyheterna, skogen diskuterades i riksdagen och uppmärksamheten på svensk miljöpolitik blev lite väl obekväm. Makten släppte efter och området förvandlades till ett så kallat interimreservat, vilket betyder att det är skyddat åtminstone ett par år framåt. Dock har markägaren överklagat detta, så kanske blir det i framtiden fråga om nya aktioner.

Men vad gav kampen mer än en påtaglig seger? Här följer mina högst personliga erfarenheter, funderingar och slutsatser:

Först och främst var det intressant att känna på hur Greenpeace arbetar. Oftast när vår rörelse kämpar så handlar det enbart om att göra symboliskt motstånd. Denna inställning fann man inte alls hos Greenpeace. De slogs för att vinna - något annat motiv eller alternativ fanns inte för dem. Och just denna känsla skulle jag gärna finna i våra egna led lite mer ofta. Det var också kul att träffa de tyska Greenpeace-aktivisterna, vilka kändes mer jordnära än övriga. I Tyskland är Greenpeace mer militanta, och tyskarna var också de enda som gjorde våldsamt motstånd. Åtminstone är det det som utredaren misstänker dem för.

Och sedan så har vi det här med civil olydnad, vilket funkade - den här gången. Stor, positiv mediauppmärksamhet och brett folkligt stöd gjorde att vi till sist fick rätt. På så sätt så förväntas kanske min lärdom bli till civil olydnads farvör. Så är dock inte fallet. Civil olydnad bygger på att man skall ta en mängd skit, utlämna sig helt inför makten och systemet, vinna sympati och opinion via media och slutligen med hjälp av detta försöka påverka makten i rätt riktning. Men utan vänligt sinnad media och folk som orkar bry sig så är civil olydnad dömt att misslyckas. I mina ögon är civil olydnad inte hållbart i längden. Civil olydnad må vara en fungerande strategi i vissa lägen och i dessa fall så skall man med fördel använda sig av den, men i det stora hela tror jag inte att den kan bli mer än ett komplement. För att lyckas så krävs det andra, mer bestämda metoder! Därtill kommer just det faktum att civil olydnad bygger på att påverka makten. Och i slutändan så är åtminstone inte mitt mål att påverka. Mitt mål är att återta kontrollen över min egen vardag och på så sätt slutgiltigt krossa makten! Att förstöra det som förstör mig och på så sätt skapa en förutsättning för en bättre värld för oss alla!

Vi tror att det är nödvändigt att använda marxistisk analys för att förstå denna kampmetod och hur effektiv den är. Och vår egen position är att vi är öppet fientliga till alla teorier, inriktningar och rörelser som används till att minska militansen hos proletariatet och andra förtryckta grupper. De som ser icke-våld som en princip är inte vår målgrupp med den här artikeln. De har redan tryckts tillbaka från stora delar av den revolutionära, utomparlamentariska vänstern och det ser vi som något positivt. Vi tar heller inte upp alla de gamla vanliga argumenten som militanter använt i debatter mot t ex plogbillar. Vår målgrupp med den här artikeln är istället de som definierar sig som vänster och (mycket riktigt!) ser icke-våld som en taktik som kan användas från och till. Om vi håller med om det, varför skriver vi då? Helt enkelt för att använda fel metod vid fel tidpunkt kan få fruktansvärda konsekvenser. Under den utomparlamentariska rörelsens historia i Sverige under 90-talet tror vi nämligen att fler människor har blivit skadade (eller fått böter) vid tillfällen de trott att snuten inte skulle attackera (t ex porr- och pälsblockader och "fredliga" ockupationer av hus, väg- eller skogsmaskiner) än när folk varit inställda på röj. Sen är det naturligtvis så att det inte finns någon enkel gräns mellan de som använder icke-våld av "principiella" eller "taktiska" skäl.

Först ska vi gå igenom lite grundläggande ekonomiska begrepp. Under kapitalismen är arbetskraften (och därmed människor) en vara som kan köpas och säljas precis som alla andra varor. En varas värde kan beskrivas i två delar; dess bruksvärde och dess bytesvärde. I den här artikeln ska vi bara gå in på bruksvärdet. En varas bruksvärde är helt enkelt den nytta den har för konsumenten ("konsumenten" är alltså kapitalet när det gäller varan arbetskraft). Bruksvärdet hos t ex en snut är att skydda borgarklassen och makthavarna. Detta innebär inte att alla i samma yrke har samma bruksvärde, hos t ex journalister varierar det väldigt mycket. Allt ifrån den svarta revolutionären Mumia Abu-Jamal (som är dömd till döden) till högerkräk på Dagens Industri. För övrigt är ekonomin viktig för att förstå sådant som djurförtryck och miljöförstöring: djurförtrycket har sin grund i att djur är konsumtionsvaror under kapitalismen och kommer inte att ha någon förutsättning att försvinna innan kapitalismen gör det.

När det gäller vem de attackerar eller inte så gör snutarna en konkret bedömning på plats: de struntar i att spöa värdefulla samhällsmedborgare för att de själva (som grupp eller individ) kan få problem; aktivisten kan lätt ha tillgång till skickliga advokater eller massmedia. Den enskilda snuten kan få problem eller Polisen kan bli nedskrivna i pressen. Ett utmärkt exempel på det här är första maj -98 i Malmö där "problemet" inte var att en demonstration hade blivit attackerad av snutar utan att en journalist blivit arresterad (tillsammans med 136 "vanliga"demonstranter). Nu kanske våra exempel har varit lite väl inriktade på om man för spö eller inte. Därför vill vi påpeka att det ju inte är så att man "lyckas" om man inte får spö av snuten, utan om man uppnår förändring.

Icke-våldsaktivister försöker använda sitt bruksvärde för att utpressa staten moraliskt; om så värdefulla människor som de själva bryter mot lagen så måste lagen de protesterar mot naturligtvis vara orättvis! De sätter sig själva och sina åsikter som mall för statens handligar. Också detta moraliska antagande baseras på det höga bruksvärde de har och är inte användbart för folk som värderas lägre av kapitalet. Vad icke-våldsaktivisterna ofta missar är att staten är ett instrument för borgarklassen och att de inte backar för att människor sätts i fängelse. I den här frågan vill vi vara mycket tydliga för vi har hört argument som att "om 5000 människor skulle sitta i fängelse för djurens befrielse så skulle det lyckas". Borgarklassen har inga alternativ - de kommer gå hur långt som helst för att behålla det dom har. Och för att understryka det här vill vi visa på två exempel som kan relateras till oss i Nordeuropa här och nu (eftersom de är under efterkrigstid i västvärlden): repressionen mot Black Panther Party i USA och de autonoma i Italien på 70/80-talet. Vid båda dessa tillfällen så dödades och fängslades massvis med människor (ca 20.000 i fängelse i Italien). Det delades ut massvis med gratis tunga droger för att passivisera människor, och inte bara till aktivister utan också till de befolkningsgrupper där revolutionärerna hade sitt stöd (svart arbetarklass respektive arbetslösa och studenter).

Dessa upprorsrörelser blossade upp och organiserades som svar på systemets massiva våld och repression mot den fredliga svarta medborgarrättsrörelsen respektive den italienska arbetarklassen. I båda dessa situationer, liksom i de allra flesta fall när det existerar en systemhotande rörelse, så stöddes och köptes de pacifistiska/icke-våldsliga delarna av staten och kapitalet. Det gamla uttjatade argumentet om hur Gandhi lyckades med sin icke-våldsliga

revolution är också helt utan grund. Genom att låta Gandhis vilja gå igenom (efter ett antal massakrer på indier som inte var i lika hög ställning som Gandhi själv) så lyckades britterna undvika att få sina egendomar kollektiviserade av det beväpnade proletariatet. Det stannade helt enkelt vid en borgerlig anti-kolonial "befrielse".

Att icke-våldsaktivisterna får hållas, och inte får stryk, beror naturligtvis också på att de är så fredliga. Även militantare aktivister kan tvingas till "fredlighet" och det görs genom statens våldsapparat. Icke-våldarna väljer istället att vara sina egna snutar genom "självdisciplin". Denna upprätthålls genom obligatorisk icke-våldsträning och skuldbeläggande/utrensning av folk som brusar upp eller försvarar sig/andra. Alltså en slags "gör-det-själv-repression". Dessa arbetsmetoder hänger till viss del också ihop med det höga bruksvärdet hos deltagarna, eftersom de är så tidskrävande (speciellt i samband med konsensus och vängruppsorganisering). Tidskrävande organisering och arbetsmetoder försvårar helt enkelt för folk med ansträngande jobb (läs:löneslavar ur arbetarklassen). Detta är naturligtvis ett problem som flera rörelser dras med och kan vara svårt att komma ifrån.

Genom att hålla diskussionen om vilka medel man skall använda på ett moraliskt plan (som t ex ur SAC´s principförklaring: SAC ser våldet som ovärdigt människan...), utesluts en förutsättningslös värdering av vilken grad av militans som passar för varje situation. Man skuldbelägger t ex kvinnor som försvarar sig vid våldtäktsförsök. Och slutligen: man blundar för det faktum att det bara är proletariatets våld som kan krossa kapitalets makt!

1) "Nyttan" kan innebära allt ifrån man producerar saker, ideologi (t ex porr som underblåser sexismen), ny arbetskraft eller t o m att man knyter upp missnöje i (för kapitalet) harmlös aktivitet som att få folk att nöja sig med att rösta på Vänsterpartiet. Även en arbetslös är nyttig för kapitalet på så sätt att den tillhör arbetskraftreserven och gör det möjligt att motivera reallönesänkningar. De allra mest nyttiga för kapitalet är ju såklart de som har systembevarande och upprorsbekämpande funktioner.

Skogsföretaget Pacific Lumber har efter händelsen hela tiden förnekat att deras anställda skulle ha haft någon som helst kännedom om att det fanns aktivister i området där träden fälldes. Detta trots att Earth First! genomförde en allmänt känd ockupation av skogen.

Vad skogsföretaget inte vetat är dock att Earth First! hade med sig en videokamera för att dokumentera aktionen. Videofilmen visar sanningen om vad som egentligen hände. Så här lät samtalet mellan aktivisterna och skogs-huggaren (SH):

SH: (Raging) Get the fuck out of here! You’ve got me hot enough now to fuck!

Aktivist: We don’t want to cause you any problems.

SH: (Angrily) You already have! So get out of here! You cock

suckers! I mean it!

SH: (Threateningly) Get outta here! Otherwise I’ll fuckin’, I’ll

make sure I got a tree comin’ this way!...

.. klipp..

SH: (Raging) Ohhhhh, fuck! I wish I had my fuckin’ pistol! I guess I’m gonna just start packin’ that motherfucker in here.’Cause I can only be nice so fuckin’ long. Go get my saw, I’m gonna start fallin’ into this fuckin’ draw!

Earth First! hävdar, bland annat med hänvisning till vad denna

videofilm visar, att miljöaktivisten Davids död bara är en logisk konsekvens av det upptrappade våld som skogsföretagen, särskilt Pacific Lumber, gjort sig skyldiga till. På senare tid har till exempel skogsföretagens inhyrda klättrare skurit av klättringslinor som aktivister suttit på mellan träden, med uppenbar fara för aktivisterna eftersom klättringslinorna varit fästa på hög höjd mellan träden. Inhyrda helikoptrar har också använts till att sänkas mot linorna som aktivisterna suttit på så att den starka blåsten från helikoptrarnas proppellrar skulle blåsa ned aktivisterna från linorna mellan träden. Earth First! anklagar också polisen i området som stillatigande låtit

företaget fortsätta med dessa livsfarliga attacker. Det är samma polisavdelning som sköter undersökningen bakom David Chains död som sprejade pepparspray i ögonen på de aktivister som utförde en civil olydnads-aktion förra året.

www.headwatersforest.org

www.enviroweb.org/ef/

Northcoast Earth First!, POB 28, Arcata, CA 95518, USA

email:ncef@humboldt1.com