Papegojan Pelle Han ville ut. Han ville inte sitta inspärrad. Han ville bara hem. Hem till sin familj. Där kunde han flyga hur mycket som helst. Men här... Han var rädd. Faktiskt alldeles skräckslagen. För bara några timmar sedan hade han blivit tillfångatagen och satt i bur. Han hade försökt att bita sig ut men det var omöjligt. Innan han hade blivit tillfångatagen var allt bra. Pelle hade bott tillsammans med sin familj i en stor, härlig skog. Där hade han haft allt som han behövde. Men bara för att han var så nyfiken hade han flugit för nära några människor och de hade fångat in honom. Pelle förstod inte vad som hände förrän de slängde in honom i en skåpbil. Pelle kände att den stora saken som han var i rörde sig. Den hade stått stilla så länge och inget hade hänt så Pelle hade börjat slappna av lite. Men nu blev han helt stel av rädsla. Vart var han på väg? Pelle hade aldrig sett så stora fåglar. De var stora, vita och gjorda av metall. Pelle såg att människor kom ut ur en av dem. Han kunde inte förstå hur det var möjligt. Men han glömde snabbt bort metallfåglarna när en man lyfte upp buren som han satt i . Pelle blev inburen i en av metallfåglarna. Han lämnades i ett kallt, mörkt rum. Pelle var så rädd att han blundade. Han slog snabbt upp ögonen igen när han hörde ett surrande ljud som bara blev starkare. Han kunde ana att metallfågeln hade börjat att röra sig. Han försökte desperat att ta sig ur buren samtidigt som metallfågeln bara ökade farten. Plötsligt dämpades det surrande ljudet lite och Pelles instinkter sa honom att metallfågeln hade lyft från marken. Pelle satt i sin bur i det stora, mörka rummet med de många lådorna. Han kände sig rädd och ensam. Han kunde inte förstå varför han var där han var. Han drömde sig tillbaka till den stora skogen som han kallade hemma. Han saknade den jätte mycket. När Pelles bur lyftes upp vaknade han med ett ryck. Han stirrade skräckslagen på personen som hade lyft upp den. Mannen som hade gjort det pratade vänligt med Pelle och trots att han inte förstod vad mannen sa så kände han sig lite lugnare. Mannen med den vänliga rösten bar buren men Pelle ut ur lastrummet. När de kom ut ryckte Pelle till. Det var jätte kallt! Kallare än under regnperioden hemma. Pelle tittade förvånad på det vita som dalade ner från himlen. Det låg överallt på marken. Pelle han inte studera det så länge för han lyftes in i baksätet på en bil. Bilen startade med ett vrål. Pelle hoppade till och började att bita i burens galler. Mannen med den vänliga rösten gav Pelle en bit torkad frukt så att han skulle lugna ner sig. Pelle tittade misstänksam på den konstiga saken på burgolvet. Det luktade mat men såg absolut inte ut som den mat han brukade äta. Han närmade sig sakta, hela tiden på sin vakt. Försiktigt smakade han på den gula biten. Den smakade faktiskt som hans mat! Han åt upp fruktbiten i en rasande fart. Plötsligt stannade bilen som Pelle satt i. Mannen med den vänliga rösten lyfte ut Pelles bur och började att gå. Pelle tittade sig omkring och hoppade skrämd bakåt när en stor best närmade sig. Den bruna bestens huvud var större än hela Pelle. Mannen som bar buren bytte plötsligt riktning. Pelle vacklade till när buren började att svaja men han höll balansen. Till sin glädje såg han att avståndet till den stora besten ökade. Pelle kröp ihop när mannen började att närma sig en stor folkhop. Mannen trängde sig igenom hopen och gick sedan in i ett av de många husen. Där inne fanns det många olika sorters djur men den som drog till sig Pelles uppmärksamhet var en papegoja som satt i en stor bur längs ena väggen. Mannen som bar Pelle slängde upp Pelles bur på disken och sa något till den unge pojken som stod där. Pojken nickade och tog ner Pelles bur från disken. Pojken småpratade med Pelle medan han bar hans bur bort mot den andra papegojan. När de var alldeles utanför den stora buren ställde pojken ner Pelle på golvet. Medan han fortsatte att småprata med honom öppnade han luckan till Pelles bur. Innan Pelle hann reagera lyfte pojken upp honom. Pelle var stel av skräck. Han vågade inte röra en fena eftersom han var rädd att pojken skulle skada honom. Pojken lyfte in Pelle i den stora buren och gick sedan därifrån, efter att han omsorgsfullt stängt luckan. Pelle tittade sig omkring i den nya buren. - Välkommen hit, sa en röst. Det var den andra papegojan. Han var mycket äldre än Pelle och hade bott i djuraffären i flera år. - Du behöver inte vara rädd, sa papegojan när Pelle inte svarade. - Jag heter Pelle, sa Pelle osäkert. - Och jag är Oscar men du kan kalla mig för O, det gör alltid Svenssons grabb. - Svensson? - Ja, ägaren till den här affären heter Svensson, förklarade Oscar. Det var han som kom med dig. Pelle hoppade upp på en pinne som satt i buren. - Mannen med den snälla rösten? - Ja, precis, sa Oscar och nickade. Pelle och Oscar satt och tittade på medan Svensson och hans son gick runt och för att titta till alla djuren inför natten. Svenssons son Emil fyllde på papegojornas matskål, gav de nytt vatten och sa god natt. När ljuset var släckt och Svensson hade gått hem satt Pelle vaken och funderade. Han saknade sin familj och sitt hem men tillvaron i djuraffären verkade ganska dräglig. Det skulle kanske ordna sig ändå. Pelle väcktes ur sina funderingar av Oscar. - Sov nu, Pelle. Det blir en lång dag i morgon. - Visst. Pelle satte sig tillrätta på pinnen och somnade. En vecka senare... Pelle och Oscar satt i sin bur och studerade kunderna som gick in och ut i affären. Redan första dagen hade Pelle fått reda på att Oscar älskade att trakassera djuraffärens kunder. Eftersom Pelle inte hade något annat att göra så hjälpte han till. - Den där tanten blir väl bra? - Nej, hon är för gammal, svarade Oscar. - Men den korta killen i hörnet då? - Perfekt, sa Oscar och gick ivrigt lite närmare burens gallervägg. Pojken som hade stått i hörnet närmade sig papegojornas bur. Pelle och Oscar satt alldeles stilla och alldeles tyst. När pojken stod alldeles bredvid buren skrek Oscar till och Pelle började att flyga runt inne i buren som en galning. Pojken hoppade nästan en halvmeter bakåt och var ute ur affären innan de ens hann blinka. Så höll de på och Pelle kände sig bara mer och mer hemma där. Svensson och hans son Emil gillade de två papegojorna så mycket att de vägrade att sälja dem. Visst saknade Pelle sin gamla skog men nu hade han fått ett nytt hem.