Trekungamötet i Kongahell 1100
Ur Bohusläns historia och beskrivning
av A. E. Holmberg

Åter ett möte i Kongahell, namnkunnig i Nordens häfder! Anledning dertill gafs utaf det krig, Magnus Barfot påförde Sveriges konung Inge den äldre, i afsigt att utvigda sitt rikes gränsor till Venern. Kriget hade blifvid fördt med ombytelig lycka. Norskarne blefvo utpiskade från sin befästning på Qvalldinsö (Kollandsö) i Venern, och vid Foxerna vid Lilla Edet blef Magnus så i grund slagen, att han för sin egen persons räddning hade att tacka endast en höfdings rådighet och mod, hvilken påtog sig konungens kläder och derigenom afledde svenskarnes förföljelseifver från honom på sig. Följande år lyckades väl Magnus att på samma ställe, som varit vittne till hans eget nederlag, besegra Inge, men fördelen dervid var så ringa, att han ej en gång vågade förfölja sin fiende, utan drog sig tillbaka öfver elfven; och öfverhufvud taget kan Inge anses såsom segrare i detta krig, oaktadt han hade det missödet att vara den siste, som fick stryk. Magnus, som fann Inge för ryggstark att brottas med, och denne, som ej sökte annan vinning, än sina undersåtars väl och att få oqvald behålla hvad han ägde, öfverenskommo slutligen att genom ett personligt sammanträde i Kongahell afsluta sin tvist.
Här möttes år 1100 Nordens tre konungar. Magnus i Norge, Inge i Sverige och Erik Ejegod i Danmark. Danske konungen hade varit osams med Magnus alltsedan denne år 1094 hade bränt Viske härad och kringliggande trakter i Halland, hvarföre det är troligt att han infann sig på mötet, mera i egenskap af tvistande part än såsom fredsmäklare. Fredsunderhandlingen var hvarken ceremoniös, omständlig eller benig Konungarne gingo afsides från sitt folk ut på fältet, och tillkännagåfvo, efter en liten stunds samtal, att fred var sluten på de vilkor, att allt skulle förblifva uti samma skick, som det varit vid krigets början, och att hvar konung skulle godtgöra sina undersåter den skada de lidit under ofreden. Till ytterligare befästande af freden trolofvades konung Magnus med Inges dotter Margareta, hvilken derföre af folket blef kallad Fridkulla, d.ä. Fridsjungfrun.