Våren år 970 rustade sig konung Harald Gråfell och hans broder Gudrud Eriksson till gemensam färd till Vestviking. Vid utfärdsölet råkade de värde herrarne i träta, om hvilken af dem vore den ypperste, och det syntes nära att komma till tvekamp, då deras män gingo emellan och stiftade fred. Kamratskapet under härfärden blef emellertid om intet, och de båda konungarne togo vid utseglingen var sin kosa. Harald lade helt plötsligt till vid Tönsberg, der han överrumplade och ihjälslog konung Gudröd Björnsson, en af Tryggves förbundsbröder. Gudröd Eriksson seglade inomskärs under Bohuslän och sände helsning och bud till konung Tryggve att blifva sig följaktig på härtåget. Detta behagade Tryggve väl, och han begaf sig, oaktadt alla sin drottning Astrids böner och varningar, med blott ett enda skepp till Gudröd, hvilken låg med sin flotta i viken öster om Vejer på Sotenäs. Snart fick han likväl ångra sitt förakt för sin drottnings råd, ty när de båda konungarne kommo till samtals, lät den trolöse Gudröd sina män öfverfalla och dräpa den godtrogne Tryggve med 12 af hans medfölje. Den mördade nedkastades uti ett förut begagnadt griftrör på en ö, som till minne af den försåtligt ombragte hjelten ännu kallas Tryggö. Der ligger hans graf på den högsta bergsspetsen.
Efter denna illbragd visade det sig, att Gunhildssönernes ovänskap vid utfärdsölet endast var låtsad, på det ryktet om densamma skulle insöfva de båda Vik-konungarne i större säkerhet; ty efter mordets utförande förenade båda bröderna sig helt vänskapligt och lade Viken under sitt välde. Med berömlig klokhet och kraft hade Tryggve regerat omkring 35 år. Hans drottning Astrid var dotter af en mäktig länsherre i Norge. Förföljd av sin mans banemän, hvilka traktade äfven efter hennes lif, måste hon en tid bortåt dölja sig på en obebodd holme i en af Norges insjöar, der hon framfödde sin son, den odödlige Olof Tryggvesson. Hon undkom väl sedan till Sverige, men råkade derefter i estniskt fångenskap. En mäktig odalbonde i Bohuslän, Loden igenkände en gång på en slafmarknad uti en bleknad och trasig trälinna sin förre konungs olyckliga maka, och friköpte henne, sedan hon lofvat att äkta honom. Hon kom så åter till sitt förra land, och hade där med Loden sonen Torkel Nefja och döttrarne Ingrid och Ingegerd, hvilka blefvo bortgifta till de mäktige bohuslänningarne Thorgeir och Hyrning. Sonen Olof genomgick lika hårda öden. Han skildes från sin moder och blef såsom träl flere gånger såld. Men densamme som en gång såldes för en bock och en annan gång för en lifrock och ett skärp, densamme blef sedan norges mäktige envåldskonung.