Farmors begravning var en hemsk upplevelse. Innan vi kom till kyrkan var jag mest orolig för kläderna, eftersom alla släktingar (som jag bara ser vid speciella tillfällen) alltid stirrar på en för att se om man har växt eller blivit vackrare.
Min familj satt längst fram med farfar, min faster och hennes man. Sen när kyrkklockorna började plinga kunde jag inte hålla in tårarna längre. De bara rann och rann, som då när jag fick veta att hon hade dött. Jag trodde inte innan att allt skulle komma tillbaka inom mig igen, men jag hade helt fel. Inte förräns begravningen var över och jag kom ut ur kyrkan lugnade jag ner mig.
Begravningen var egentligen väldigt fin. Till och med solisten sjöng vackert. Prästens tal var förståligt men inte för långt. Psalmerna skulle farmor tyckt om och blommorna oxå. Det enda som saknades där var ju farmor. Jag orkar fortfarande inte tänka på att hon inte finns längre. Det är bara så overkligt att hon är borta.